Artonde december
Dagens musik
Witold Lutosławski
20 kolędy/20 julsånger (1946)
Nu ska vi göra ett besök hos den världsberömda tonsättaren och dirigenten Witold Lutosławski. Det är ju mycket troligt att han inte behöver någon närmare presentation, men för er som just nu inte minns alla årtal, kan jag skriva följande: Witold Lutosławski föddes 1913 i Warszawa och dog 1994 i samma stad. Hans stora genombrott kom 1939 med hans Wariacji symfonicznych, dirigenten var Grzegorz Fitelberg. Men andra världskriget bröt ut och lyftet för hans karriär uteblev. Istället fick han sitta på kafeteriorna och komponera pianostycken. Och det gjorde han med med råge. Tillsammans med Andrzej Panufik komponerade han över 200 pianostycken för två piano. Efter kriget fick hans karriär så ny fart, och han fick berömmelse inte bara i Polen utan även internationellt.
Lutosławskis kompositionsstil spänner över flera genrer, med början inom den nyklassistiska stilen, till att han att lät sig inspireras av folkmusik. Några av hans symfonier förbjöds av kommunisterna, men han lyckades mirakulöst hålla kvar sin integritet. Han skulle senare stödja Solidaritets kamp för frihet från kommunismens diktatur.
Vi ska idag lyssna på några julsånger som Witold Lutosławski skrev andra världskriget. Sångerna är baserade på verk insamlade av bland annat Oskar Kolberg. Sångerna hade premiär i Kraków år 1947, och trots att de då fick lysande recensioner blev de aldrig särskilt populära bland pianister och sångare. Den första inspelningen gjordes först på 1970-talet.
Sextonde december
Dagens musik
Olga Hans Entelecheia symfonia koncertująca na wiolonczelę, perkusję i orkiestrę (2012)/Enteleki symfoni för cello, slagverk och orkester (2012)
30 mil rakt norr ut från Żywiec finner vi Pabianice. Där tonsättaren Olga Hans föddes 1971. Pabianice, som ligger söder om Łódź. Olga Hans förvärvade sin utbildning i nämnda stad vid dess musikhögskola. Hon har efter avslutad utbildning också stannat kvar på nämnda högskola, och undervisar i bland annat komposition, musikteori, rytmik. Utöver det har hon erhållit flera utmärkelser för sina kompositioner, som dock främst verkar ha framförts i Polen. Men som så ofta med hyfsat okända tonsättare finns det mycket ringa information att tillgå, så mer om henne kan jag inte uppbringa.
Vi får istället uppehålla oss vid titeln för nämnda verk. Enteleki är ett aristoteliskt begrepp som syftar på det som realiserar eller förverkligar det som annars bara är potentiellt.
I Olga Hans verk Entelecheia symfonia koncertująca na wiolonczelę, perkusję i orkiestrę (2012) tycks tonerna inledningsvis hänga löst, fladdrar förbi utan att greppa tag i varandra. Orkestern andas in och ut, och det vilar något återhållet, ondskefullt i deras monotona andetag. Cellon och slagverken springer en slags kurragömma över partituret, och trots upprepade försök till omfamning tycks de störta förbi varandra. Frågan man ställer sig är om de verkligen kommer att mötas och om deras möte kommer innebära att de realiseras, om de helt enkelt kommer att förverkligas på något sätt i de sista takterna eller kvarstår som något potentiellt.
Men den frågan får hänga i luften, ty slutet får vi inte höra på denna inspelning som ligger på Youtube. Någon annan inspelning av detta stycke har jag tyvärr inte hittat. Ibland får man helt enkelt nöja sig med det lilla.
Trettonde december
Dagens musik
Maria Szymanowska
Nocturne i B-dur
Maria Szymanowska föddes den 14 december 1789 i Warszawa. Hennes pappa var fastighetsägare och bryggare. Hennes mamma tillhörde adelsfamiljen Lanckoroński familjen, en familj som haft stort inflytande i Polen under 1300- och 1700-talet.
Det är oklart när Maria Szymanowska började studera musik, men hennes första publika framträdande skedde i Warszawa 1810. Samma år gifte hon sig, ett äktenskap som höll i tio år och resulterade i tre barn. En av hennes döttrar, Celina, gifte sig förresten med den polske nationalskalden Adam Mickiewicz.
Maria Szymanowskas professionella karriär började 1815, med flera konserter i England och Västeuropa och hon turnerade mycket flitigt. Hon anses vara en av de första pianovirtuoserna, och med det menas att hon spelade utan partitur (noter), något som inte var så vanligt under hennes tid (senare blev det mycket vanligare). Efter flera års turnerande fick hon slutligen anställning vid tsarinnans hov i S.t Petersburg. Szymanowska avled 1831 i S:t Petersburg efter att ha insjuknat i kolera.
Maria Szymanowska kompositioner kännetecknas av den tidiga romantiken. Jag föreställer mig att hennes stycken framfördes i hennes salong, en salong som var mycket känd. Tänk er en salong med dåtidens storheter, så som Johann Hummel, Johann Wolfgang von Goethe och Adam Mickiewicz. Ja, då har du kommit hem till Maria Szymanowska. Maria Szymanowska mest kända stycken är hennes vackra Nocturne i B-dur.
Delar av denna text publicerades i mars 2016 på denna blogg.
Tionde december
Dagens musik
Roman Haubenstock-Ramati
Alone I (1965)
Man kan nästan utgå från att Roman Haubenstock-Ramati var en fritänkande och egensinnig person, som inte var rädd för att gå mot strömmen och utforska tekniker av skiftande karaktär för att uppnå en fulländning i sin skaparkraft. Han föddes i Kraków och det var också där som han inledde sin bana som tonsättare. I slutet av 1930-talet beslöt han sig för att fly till Lviv undan nazisternas maktövertagande i hemlandet Polen.
Väl i Lviv blev han genast inskriven på Lvivs Musikaliska akademi uppkallad efter Mykola Lysenko, och här studerade han komposition och dirigering. Men det skulle visa sig att Lviv inte var säkert för Roman Haubenstock-Ramati, och 1941 arresterades han av de sovjetiska myndigheterna. Han förvisades från Lviv, till Odesa och därifrån till Tomsk i Sibirien. Redan året därpå blev han benådad och tog värvning i Władysław Anders arméorkester, men dessvärre insjuknade han i tyfus. För att göra en lång historia extremt kort innebar detta att Roman Haubenstock-Ramati i slutändan hamnade i det då brittiskt kontrollerade Palestina.
Efter kriget återvände han till Kraków och var under en tid redaktör för musiktidskriften “Ruch Muzyczny” och jobbade på radion. Men han var föga imponerad av de kommunistiska partiet som hade tagit makten över Polen, så han flydde till Tel Aviv, där han bodde fram till 1950-talet, då han återvände till Europa och bosatte sig i Wien. Det var också under denna tid som han hade sin första stora framgång som tonsättare med verket “Recitativo ed aria”/”Konzert für Cembalo und Orchester” (1955). Från 1950- till 70-talet hade han Wien som bas, men han arbetade på musikhögskolor i Tel Aviv, Zurich och Stockholm m.fl.
Det är inte helt lätt att beskriva Roman Haubenstock-Ramatis konstnärskap, eftersom han greppar över många olika former av kompositionstekniker. Han inledde sin bana med att komponera i Arnold Schönbergs tolvtonsteknik, men efter bara några år skulle han ha lämnat den tekniken bakom sig. Hans tid i Palestina skulle innebära att han fick influenser från icke-europeiskmusik, och han lät inslag av hinduisk raga och arabisk makam, bysantinsk och judisk sång ingå i hans kompositioner. Utöver det var han också influerad av Pierre Schaeffers konkret musik (musique concrète).
Roman Haubenstock-Ramati var inte heller rädd att tänja på musiken som form, och lät sig till och med inspirerades av skulptören Alexander Calders skulpturer. (Ett av hans verk, kallat “De fyra elementen”, står utanför Moderna museet i Stockholm.) Tanken var att föra över den mobila formen i skulpturna till musiken. Vi ska nu lyssna på ett stycke från 1965 som heter “Alone 1, konstverk för ospecificerat låginstrument och slagverk ad libitum”. Jag vet inte hur det hörs för er, men jag tycker mig höra hur mobilen svänger genom luften och hur de olika delarna vidrör och skaver mot varandra. Väl bekomme!
(PS. Ni får gärna berätta om ni lyckas följa med i partituret, för jag gör det i alla fall inte…)
Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.
Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.
Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.
I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.
På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.
Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.
Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.