viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 28 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Snön tynar långsamt bort. Motvilligt, tycks det nästan som. På sina håll syns avtryck i snön från hundarnas vinterlekar. Deras tassavtryck flyter ut. Minsta tass blir stor som en kontinent. De mörka spåren blir på sina håll avlånga, och mot den ännu vita snön ser det nästan ut som pianots tangenter. Och inte är det särdeles underligt att jag idag börjar tänka på just piano, enär det är årsdagen av den store pianisten Arthur Rubensteins födelse för exakt 138 år sedan.

Om Arthur Rubenstein har det skrivits hyllmeter. Han har även själv bidragit med sina memoarer till den skörden, så vi får försöka blicka bortom honom, och vem är det som skymtar fram där bakom den väldige pianisten? Men se, visst är det hans hustru Nela. Nu hade dock Arthur relation med många kvinnor, och han hoppade över över skranket många gånger under deras äktenskap. 1977, när Arthur var 90 år, lämnade han faktiskt Nela för en 33 år gammal kvinna. Men det var bara Nela som han gifte sig med.

Men vem var då denna kvinna, som 24 år gammal lyckades föra den nästan lika många år äldre Arthur till altaret? Jo, Nela föddes i en musikerfamilj, med pappa Emil Młynarski, som var dirigent och en av grundarna av Warszawas filharmoniska orkester, och mamma Anna Talko-Hryncewicz var av adlig börd. Under Nelas första levnadsår bodde familjen i Ilguva, som ligger i dagens Litauen. Men snart flyttade familjen till Warszawa. Nela beslöt sig tidigt för att också hon skulle ägna sig åt musiken, men då med dans, och hon utbildade sig därför till balettdansös.

Arton år gammal träffade hon Arthur Rubenstein för första gången, och hon föll pladask. Men Rubenstein hade en rastlös själ och hade, som nämnts ovan, smak för kvinnor och umgicks helst med dem i plural, vilket innebar att han flydde den trånande Nela och inledde en relation med en italiensk prinsessa. I vredes mod gifte sig Nela med en annan pianist, Mieczysław Munz. Paret levde tillsammans i blott tre år, då Nela upplöste äktenskapet när Arthur återvände till henne för att fria.

Det sägs att Nela menade att hon lyckades fånga Arthur Rubensteins hjärta inte bara genom sin skönhet utan även på grund av sin kokkonst, och det verkar ställt bortom allt tvivel att hon faktiskt var en exceptionellt duktig kock. Kunskapen om matlagning grundades redan i hennes barndom. Hon trivdes nämligen bäst i köket och hon ägnade många timmar åt att följa hennes mammas, och mormors, olika göromål i köket. Snart började hon teckna ned recepten i en anteckningsbok, och genom åren samlade hon flera recept till traditionella rätter i den polska och litauiska kokkonsten.

När Nela så hade gift sig med Arthur Rubenstein kom anteckningsboken med recept väl till pass. Arthur tyckte nämligen om att ställa till med fest, och då behövs någon som vet hur man smörjer gästernas krås. Bland hennes specialiteter fanns bigos, som ska ha tjusat flera namnkunniga gäster. Andra recept som ofta omtalades var hennes version av kakan mazurek, som tydligen lär ha hänfört bankmannen Édouard Alphonse James de Rothschild. Hennes borsjtj, eller barszcz, ska ha varit förnämlig och ha tillhört en av de godaste som någonsin tillretts. Och sålunda blev det så att varje fest som paret Rubenstein anordnade blev vida omtalat just beroende på Nelas matlagningskonst.

Vid de flesta fester hade hon hjälp i köket, men inför en stor fest sa kocken plötsligt upp sig. Nela fick därför själv hoppa in och reda ut situationen och lagade på egen hand (nåja, kanske något överdrivet) en middag med dussintalet rätter till minst lika många gäster. Dessa var lyriska och lovordade hennes kokkonst som de menade borde publiceras. En förläggare skickade till och med ett kontrakt på en bokutgivning till henne, men pappret fick ligga 37 år och vänta innan hon vågade skriva under det år 1983. I slutänden skulle dock boken inte bara (om det nu är något “bara”) vara en kokbok, utan också en skildring om rätternas bakgrund och Nelas personliga minnesbilder från de olika rätternas tillblivelse. “Nela’s cook book”, som boken heter i orginal, utkom först på engelska och har sedermera översatts till flera språk, däribland förstås polska, men faktiskt även svenska. Du kanske rentav har ett exemplar i din bokhylla?


Bilden är från 1932, när Nela och Arthur gifte sig


Dagens anteckning – 16 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För de flesta står det nog klart att adjektivet “sur” inte innehåller något positivt, men då har man inte tagit hänsyn till den polska salladen surówkan och dess undergörande inverkan både på magen och smaklökarna. Själv har jag lärt mig att älska surówka så pass mycket att jag faktiskt har den på tallriken nästan varje dag. Vi kommer till själva rätten om en stund, men först måste vi uppehålla oss en stund vid varifrån namnet surówka härstammar.

Häpnadsväckande nog kommer ordet surówka faktiskt inte från någon surt, eftersom det stammar ur det polska adjektivet “surowy” som betyder “rå”. Denna information förvånade mig oerhört, då jag till skrivande stund faktiskt trott att surówka betyder “surlig” (alltså inte “syrlig”). Surówkan är tydligen inte heller släkt med den tyska sauerkrauten, vilket jag till dags dato också föreställt mig. Men hur kan det då komma sig att de inte är släkt, när deras uppenbarelse och namn är så snarlika? Svaret på det finns just i det ovannämnda polska adjektivet surowy. Surówkan är alltså rå och inte kokt så som sauerkraut är. Men det är ändå möjligt att de båda rätterna uppstod ungefär samtidigt. Det lär nämligen ha varit så att anrättningen kom till Europa från Kina, och i Central- och Östeuropa blev surkål mycket populär eftersom det passade klimatet. Att de sedan fick olika utformning beroende på region är kanske inte särskilt förvånande.

Varför polackerna har valt att tillreda sin surówka med råa ingredienser verkar inte helt fastställt, men en möjlig teori skulle kunna vara att Bona Sforza, den italienska prinsessan som blev drottning i Polen på 1500-talet, introducerade råa grönsaker på matbordet, vilket hon var van vid från Italien. Polackernas föda fram till hennes ankomst lär mest ha bestått av bastant mat bestående av olika gryn, kryddigt kött och feta såser. Detta var något som hon ansåg vara vämjeligt, och därför såg hon till att lära kockarna på Wawel att servera middagar med råa grönsaker som tillbehör.

Men det tog nog ett tag innan surówkan fick den utformning den har idag och källor menar att det var först på 1800-talet som polackerna fick smak för salladen. Rätten var dock främst vanligt på landsbygden och det dröjde fram till efterkrigstidens Polen som den seglade upp som en av de viktigaste tillbehören på den polska tallriken.

Jag har själv aldrig gjort egen surówka, men om någon längtar efter att stå i köket en stund kommer nu ett recept. Ingredienserna är ett halvt vitkålshuvud, en morot, ett äpple, en halv knippe dill, olja, vitpeppar, salt, äppelcidervinäger och socker. Strimla vitkålen fint och blanda med salt. Pressa sedan ur vätskan ur kålen. Riv morot och äpplet, samt hacka dillen och blanda med vitkålen. Krydda sedan med salt, peppar och socker. Låt surówkan stå svalt i någon timme före servering. Smacznego!


Dagens anteckning – 21 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En av de första sakerna jag blev tvungen att vänja mig av med på mitt julbord när jag hade flyttat till Ukraina var kålrotslåda, eller lanttulaatikko som den heter på finska. Trots idogt sökande fann jag inte en endaste kålrot. Jag spörjde vart enda försäljarna på Lvivs alla marknader, men det enda jag kom i närheten av var kålrotens bleka kusin majrovan. På den gör man ingen förstklassig kålrotslåda. Samma eländiga visa har det varit sedan jag flyttade till Polen. Man träffar praktiskt taget inte på någon kålrot.

Jag har länge levt i fullständig okunnighet om varför det inte går att uppbringa en kålrot i Polen och Ukraina. När jag har frågat om deras frånvaro har man oftast ryckt på axlarna och förkunnat att kålroten inte ingår i det polska eller ukrainska köket. Men varför det förhåller sig på det viset har ingen gett något tillfredsställande svar på. Men nu tror jag att jag i alla fall fått ett svar på varför de inte återfinns i det polska köket.

Orsaken lär vara att kålroten var en mycket vanlig rotsak under andra världskriget, och att man därför associerar kålroten med svåra tider. Det ska tydligen också vara så att den ofta ges som foder till boskap, och man vill ju inte ställa deras mat på bordet. Om svaret på frågan är den samma i Ukraina vågar jag däremot inte svara på. Jag har nämligen inte hittat någon förklaring till kålrotens frånvaro i den ukrainska matlagningskonsten.

Britterna vet dock att vi svenskar älskar kålrot, eller så är det så att de tycker att vi påminner om kålrötter. De kallar nämligen kålroten för Swedish turnip, alltså svensk majrova, vilket jag egentligen tycker är lite orättvist mot kålroten, enär den har en mycket angenämare smak än majrovan. Om det nu förhåller sig så att de tycker att vi liknar kålrötter så gör det ingenting alls. Vi får ta det som en komplimang, och beakta kålrötternas angenäma gyllenbruna underkroppar med deras ljuslila överdelar. Kanske lite knöliga, men ändå ett slags naturens lilla underverk.


Bigos – en oseriös, men välsmakande röra

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På tallriken ser den väl inte mycket ut för världen. En gråaktig röra, hopplöst intrasslad och invecklad i sin egen salighet. Men det är i munnen som den blir fulländad. Så kan det förvisso sägas om många maträtter, men bigos är, precis som mycket annat polskt, oefterliknelig.

Bigos röriga yttre gömmer inte bara en enastående resa genom historien, utan har även flyttat sig över socialgrupper. Och trots att den idag nästan kan sägas ha förändrat sig till oigenkännlighet, så är den märkligt nog ändå mycket beständig. Ty den är trots allt en bigos. Och en bigos är en bigos är en bigos.

Allt började någon gång på 1500-talet, då olika krigshärer tog med sig sina kulinariska egenheter till det Polsk-litauiska samväldet. Mycket tyder på att bigos uppstod när polackerna, litauerna och rutenerna försökte skapa sin tolkning av den tyska sauerkraut, alltså surkål. Men sauerkraut är ju sauerkraut, och den lystrar emellertid inte till betäckningen bigos.

Epitetet låter ju inte alls tyskt dessutom, och inte heller särskilt polskt. Det råder förty inga tvivel om att bigos ändå är en polsk, eller kanske snarare polsk-litauisk, röra. Ordet bigos kan nämligen enligt vissa härstamma från verbet bigosować, vars innebörd är att “hugga i kamp”, eller sabla ner i småbitar. Det var kanske det som de polsk-litauiska kockarna ville göra med de fiender som envisades med att bevista samväldets mark. En annan teori är att bigos betyder “två smaker”. “Bi” ska enligt den här teorin stå för “dubbel” och “gos” ska härstamma från tyskans “smak”. De två smakerna som åsyftas är surkål och kött, alternativt fisk.

I bigos ungdom, alltså på 1600- och 1700-talet, innehöll den ehuru inte surkål. På den tiden bestod rätten av kött som hade smaksatts med citrusfrukter. Det senare var inget som ingick i kokkonsten hemma hos gemene man. Syrad kål var däremot något som nästan varje hushåll förfogade över, och eftersom den är syrlig, fick den tjäna som citron. Så skulle alltså bigos tillblivelse lyda. Betoningen har genom århundradena legat på kött, och det är inte för utan att den har kallats jägarens gryta. Men den har även haft förmånen att få många intressanta avknoppningar. Bland dem återfinns bland annat galizisk bigos, som rymmer potatis och vita bönor, ungersk dito som givetvis innebär stark paprika med grädde, och vegetarisk bigos som är just vegetarisk, med vegokorvar eller kanske svamp.

En sådan skapelse som bigos måste ju tillika besjungas av de sköna konsterna. Bigos omskrivs bland annat av Adam Mickiewicz nationaleposet Pan Tadeusz, likaså av Bolesław Prus. Men bigos har tvivelsutan även kallats för “skurk”. Det skedde år 1844 i en essäsamling med titeln “Bigos hultajski: Bzdurstwa obyczajowe” som eventuellt skulle kunna översättas med “Den skurkaktiga bigosen: Moraliskt nonsens”. Den skurkarktiga bigosen, som den kallas i inledningen till denna essäsamling, är en samling av olika ting, “en rätt om än oseriös, men välsmakande”.

Nåväl, hur tillreder man nu sin egen bigos? Om sanningen ska fram så är det en rätt kräver en tålmodig kock. Vitkål, surkål, korvar, lökar, sidfläsk, vin, svampar, enbär, lagerblad, kryddnejlikor, tomatpuré och mycket annat ska sablas ner, hackas, tillintetgörs, som om de vore fiender som beträdde det polsk-litauiska samväldet, till en sammanhållen, och välsmakande röra. Och om man så föredrar går det an att göra den som en vegetarisk eller vegansk anrättning.


På bilden syns en vegetarisk bigos, smaksatt med plommon (!) och med vegokorvar och tofu som tillbehör. Observera att denna bigos serveras på en ukrainsk tallrik.

Några recept:
https://www.arla.se/recept/bigos/

https://www.koket.se/ulrica_millqvist/soppor_och_grytor/kott/bigos