viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Allt skulle väl egentligen kunna vara frid och fröjd. Jag sitter på en av mina Lvivs kaféer, med en kopp kaffe framför mig och tittar ner på ett fat med en liten ljuvlig ukrainsk havrekaka. De är en mycket avlägsen släkting till havreflarn, och så goda att de bara smälter i munnen, som mamma brukar säga när hon berömmer något ätbart.

Men allt är inte frid och fröjd.

Över mig, genom mig och mina försök till tankeverksamhet dånar skvalmusik, som så ofta på liknande tillhåll. Det tycks inte bekomma skvalmusiken att man byter stad, land eller att man byter havrekakan mot popcorn och kaffet mot öl. Skvalmusik tycks nämligen besitta en fenomenal övertalningsförmåga. Den har lyckats övertala snart sagt varje kaféägare, restaurangägare och butiksinnehavare världen över om sin förträfflighet.

Kaféet jag sitter på nu är tillägnat Franz Sacher, den konditor som skapade kanske en av världens mest kända bakverk, sachertårtan. Runt omkring på väggarna hänger bilder från Wien, Lviv före andra världskriget samt bilder på bakverk. Tapeterna domineras givetvis av medaljonger, och borden och stolarna är hyfsat stilrena.

Men högtalarna talar ett helt annat språk. Det är ett fasligt dunkade, lite swich-ljud och pling-plong så där lite hipp som happ. På det klegas det ut en smörig och tillika grötig mansröst som ackompanjeras av några pipiga flickröster. Det finns de som säkert kallar detta musik, men jag är tveksam om jag tycker sattyget som kommer ur högtalarna kan ges det epitetet. När jag är på gott humör kallar jag det skvalmusik. Annars kallar jag det rätt och slätt oljud.

Vi omges hela tiden av skvalmusik som den på kaféet. Vi har inte själva valt att höra ljudet, och är den ofta uppskruvad, hetsande och stressande. Oljudet används som någon slags piska för att få oss att köpa mer, dricka mer, äta mer. Och helst fort också. Ju fortare vi gör de där sakerna jag nämnde ovan, och ju mer vi intar eller inhämtar det där, ju bättre anses det tydligen vara. Att vi kanske inte mår så bra utav det, förefaller vara ett mindre viktigt fenomen.

När jag var liten var det någon som drev en kampanj mot hissmusik. En del kallar det muzak, men det var faktiskt ett varumärke, eller rättare sagt ett skivbolag som bland annat gav ut, ja, exakt, hissmusik. Nå, den där kampanjen jag mötte som liten var möjligtvis inte rikstäckande. Det var någon musiker i mammas bekantskapskrets. Eller om det var någon student på Musikhögskolan i Göteborg. Jag minns i alla fall någon långhårig sak som hade en pin där det stod “Muzak? Nej tack!”. (En liten gullig flört med “Atomkraft? Nej tack!”.) En liten miniundersökning jag gjorde ikväll med sambons utomordentliga minne, ledde till resultatet att det eventuellt kunde röra sig om en större kampanj, och inte bara en långhårig sak jag mötte på som barn när jag ledsagade mamma till jobbet på Musikhögskolan eller någon annan plats där hon jobbade med musik.

Jag tycker mig se behovet av en ny sådan kampanj mot skvalmusiken. För varför ska varje gemensamt rum smetas ner med denna styggelse några envisas med att kalla musik? Förlåt, jag kanske sårade någon av er. Kanske älskar ni just skvalmusiken på H&M, eller pling-plonget på kafé Franz Sacher. Men jag har så oerhört svårt att förstå vad den tillför. Alla tycks även vara så vana vid dess påträngande existens att ingen säger ifrån.

Eller så är det bara jag. Sedan jag lämnade all populärmusik bakom mig, och tog steget in konstmusiken, har jag svårare att stänga ute skvalmusiken. Den äter sig in i mig. Förstör mitt humör. Gör mig deprimerad och håglös. Havrekakan, hur god den än är, lämnar bara en fadd smak (för att låna ett favorituttryck från mormor) efter sig. Kaffet dricker jag så fort att jag bränner mig på tungan.

Och snabbt flyr jag ut från kaféet. Till Orgelsalens trygga famn. Där man har vett att framföra riktigt skön musik – världsstjärnan Midori briljerar med Robert Schumanns violinkonsert i D-moll.

Bild: Gustav Söderström.