viewpoint-east.org

I Harnaś rövarkula

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2020
Dagens polska affisch
Harnasie
Zdzisław Czermański
1936

Nej, vi får nog ta och stanna kvar lite i Tatrabergen, bergsluft är ju bra för lungorna, vilka har varit ett tema för året. Och låt oss stanna kvar i musikens värld. Det kommer nog göra oss gott. Men idag ska vi ge oss i slang med riktiga förbrytare.

Mellan åren 1923 och 1931 skrev Karol Szymanowski baletten Harnasie (op 55). Baletten kom till efter Szymanowskis första besök i Zakopane, en plats han senare skulle bosätta sig på. Harnasie utspelar sig alltså i Tatrabergen, och handlar om hur en ung flicka blir kidnappad av en av Karpaternas gängledare, Harnaś, och hans rövargäng, Harnasie.

Baletten består av två akter, med tre scener och den har egentligen bara tre karaktärer: banditen, den bortrövade flickan och en fåraherde. I den första scenen kommer fåraherden med sina får. Vi kan höra det tydligt i musiken. Här möter också flickan på Harnaś. I den andra scenen rövas flickan bort på sitt bröllop. I denna scen finns en underbar dryckesscen, vars toner nästan leder tankarna till huzulerna. Den sista scenen utspelar sig i rövarkulan.

Tonspråket är starkt narrativt genom hela baletten, och det är lätt att uppbringa bilderna i sitt inre, och inslagen av folkmusik hörs också mycket tydligare än de gör i exempelvis Halka, som vi bekantade oss med igår. Förutom orkestern finns här en kör, samt en solostämma för tenor. Baletten beskrivs som en pantomim-balett, vad det innebär är tyvärr höljt i dunkel för undertecknad, men det troliga är väl att sångarna är dansarnas röster. Trots att det är lätt att föreställa sig vad som pågår i handlingen, hade det ju varit trevligt att få se den. Men det går tyvärr inte att spåra någon hel uppsättning av baletten på våra digitala tjänster, men ändock i konsertant framförande.

Baletten uppfördes också första gången konsertant i Warszawa 1929, men troligen var inte Szymanowski helt nöjd, ty en ny version sattes upp två år senare i Prag. Det var också den versionen som fick premiär första gången 1936 i Paris. Dagens polska affisch kommer från den uppsättningen. Den som gestaltade Harnaś då var Serge Lifar, och det är också han som syns på affischen. Lifar var en ukrainsk dansare som skulle dominera den franska dansscenen under flera decennier. Han föddes i Kyjiv, men tillbringade hela sitt yrkesverksamma liv i Frankrike. Det innebär dock inte att han inte älskade sitt hemland. Han lär ha sagt att Paris må vara vackert, men inte lika vackert som Kyjiv med floden Dnepr.

Men nu råkade vi ju hamna väldigt långt bort från Karpaterna.

‘De’ i huset bredvid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

9 december 2019
Dagens polska affisch
Oni (De)
Av: Franciszek Starowieyski
År: 1978

När jag började intressera mig för polska affischer var det egentligen inte den typen av affischer jag har publicerat hitintills i denna adventskalender, eller som jag gjorde i förra årets dito. De som först tilldrog min uppmärksamhet var de ganska… hur ska jag uttrycka det… ekivoka affischer. De kan väl närmast sammanfattas med att de ofta har någon förvrängd naken kropp, eller groteskt ansikte, i förgrunden. Jag kan inte påstå att jag tyckte om dem, men de hade det goda med sig att jag började intressera mig för polsk affischkonst. Jag kan givetvis inte lova något, men jag tror att den här affischen är det mest ekivoka jag kommer att publicera i årets adventskalender. Men vi får se. Jag vill aldrig ge ett löfte, som jag senare bryter.

Nåväl, vad är det nu för märkligt du tittar på? Jo, det är en affisch till Witkacys pjäs Oni, De på svenska.

Att sammanfatta vem Witkacy var är inte en lätt uppgift. Men vi kan börja med hans egentliga namn, Stanisław Ignacy Witkiewicz. Ignacy såg dagens ljus första gången 1885, och hans föräldrar var bördiga från Litauen. Men själv växte han upp i Zakopane, idag ett välkänt turistmål i polska Karpaterna. Hans far ville inte att den unge Ignacy skulle gå i ordinär skola, så barnet utbildades i hemmet. Mot faderns vilja lyckades i alla fall Ignacy bli antagen till konsthögskolan i Kraków.

Ignacy Witkiewicz var nära vän med en annan konstnär som förknippas med Zakopane, tonsättaren Karol Szymanowski. Han var under en tid även mycket nära vän till bildkonstnären Bronisław Malinowski. Om deras vänskap har Agneta Pleijel skrivit romanen Lord Nevermore.

Ignacy Witkiewicz var inte enkom (?) bildkonstnär. Han var även författare, skribent och arkitekt. Som författare skrev han flera verk som på olika sätt tangerade ämnet totalitära ideologier. Han närde en innerlig avsky mot alla ideologier som försökte inskränka yttrandefriheten. Det är möjligt att han tog den positionen efter att ha bevittnat ryska revolutionen 1917. Ignacys skräck för det totalitära samhället ledde bland annat till att han 1920 skrev pjäsen Oni, som antagligen skrevs som en reaktion på nämnda revolution.

Oni handlar om ett par som lever på en herrgård. Mannen på herrgården heter Bałandaszek. Han är förtjust i att samla konst. Han har en älskarinna som heter Spika, men deras relation är problematisk. Spika tycker inte att Bałandaszek ger henne tillräckligt med uppmärksamhet. Han försöker blidka henne med att tillfredsställa henne sexuellt. Men till Bałandaszeks förtret är det inte tillräckligt för Spika. Hon vill ha något mer.

En dag börjar hon tala om De (Oni) i en annan herrgård. Det uppdagas snart att De är en sekt, som lever efter ett totalitärt motto.

Affischen skildrar handlingen i pjäsen med att väcka äckel, men kanske också nyfiken, hos oss betraktare. Två nakna kvinnokroppar, brydda med dödskallar som huvuden, lutar sig smeksamt mot ett groteskt huvud som bara består av stirrande ögon. Hos mig väcker affischen oro. Jag känner mig iakttagen, kontrollerad, och utelämnad. Jag skulle tro att det också är avsikten, och att både Ignacy Witkiewicz och affischkonstnären Franciszek Starowieyski skulle vara väldigt nöjda om de fick höra att deras uppsåt hade lyckats.

Hela pjäsen slutar förfärligt sorgligt, men jag tänker inte avslöja mer, eftersom det vore tråkigt att ta från er möjligheten att bli chockade, om ni nu någon gång får möjligheten att se pjäsen.

1925 tar Ignacy Witkiewicz ett alias, Witkacy. Under denna tid börjar han producera bildkonstverk som visar sig vara mer lönsamma än hans skriverier. “Kunden måste alltid bli tillfredsställd” var hans motto under denna tid. Men redan under det sena 1920-talet återgick han alltmer till att skriva sina mindre lönsamma romaner. En av hans mest kända romaner skrevs just under denna tid, Nienasycenie (Omättlighet).

När nazisterna invaderade Polen 1939 flydde Ignacy Witkiewicz österut. Som ni vet av historien, anföll Sovjetunionen senare från öster. Det blev för mycket för Witkacy. Han avskydde som sagt alla totalitära regimer. Den 18 september 1939 tog han sitt liv. 54 år gammal.

När Ignacy Witkiewicz tog sitt liv hade han endast ringa inflytande över sin samtid. Men efter kriget kom hans namn åter i ropet. Först utanför det kommunistiska Polens gränser, men efter tövädret 1956 sattes bland annat hans pjäser upp av den legendariska teatermannen Tadeusz Kantor.

Idag är det nog ingen som ifrågasätter Ignacy Witkiewiczs enorma betydelse för den modernistiska litteraturen, och hans namn nämns parallellt med författare som Witold Gombrowicz, Bruno Schulz (som Ignacy lyfte fram innan denne var känd) och Czesław Miłosz.