viewpoint-east.org

Ett besök i Odesa

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sjuttonde december
Dagens musik
Jehven Orkin
Odesa Rhapsody
Two pieces from the cycle Mosaic (2006) In the land of gnomes; Rosa de Barcelona

Vi håller oss kvar en stund bland tonsättare födda på 1970-talet. Egentligen kan väl Jehven Orkin även titulera sig som klarinettist, men det är i egenskap av tonsättare som vi ska träffa honom idag. Han föddes i Lviv 1977 i en riktig musikerfamilj. Mamma är pianist, pappan är klarinettist, och farfar var på sin tid fagottist på Kyjivs opera. Redan som sjuåring åkte han på turné med sina föräldrar. Jehven Orkin tyckte dock aldrig om att öva på sin klarinett, utan föredrog att improvisera. Det här skulle också vara hans första embryon till kompositioner.

Det skulle därför också te sig naturligt för Jehven att senare studera komposition, vilket han sedermera gjorde vid Kyjivs konservatorium. Hans professor var en annan Jehven, nämligen Jehven Stankovytj som vi mötte för några dagar sedan (bland blommande ormbunkar). Efter avslutad utbildning i Kyjiv emigrerade familjen till Tyskland, där han idag bor och verkar.

Vi ska idag lyssna på två mycket olika stycken av Jehven Orkin. Det första stycket tar oss till Odesa. Vi anländer från Svarta havet och tar oss sedan genom staden, går på marknad, smyglyssnar på folket på Odesas gator, hör judiska toner springa genom staden, uppleva ett upplopp, höra en vackert skildrad tystnad om natten, sedan flyger vi ut igen över Svarta havet, några vågor krusar sig lite orolig…

Därefter tar vi och lyssnar på ett pianostycke som besöker tomtenissarnas land. Passande nog…


Porträttet kommer från Jehven Orkins hemsida.

Läs mer om Jehven Orkin.


Ett musikaliskt fyrverkeri

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Fjortonde december
Dagens musik
Jevhen Stankovytj
“När ormbunken blommar” (1977)

På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

“När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes. Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

Det är en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid.

Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört. Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar med Ukraina.

Här kan ni se samma föreställning i 3D (sic!).

Detta är en omarbetad text av ett inlägg som publicerades här 2018.


“När ormbunken blommar”

Category: by sophie engström, eastern europe, Euromajdan, Galizien, gender, Kåseri, krönika, movies, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag börjar om den här texten flera gånger. Efter något stycke måste jag bita mig i tungan. Ty jag vill inte skriva något sarkastiskt. Men det är svårt. Det jag skådar står nästan bortom min förmåga att verbalisera, och då är det lätt att låta sarkastisk.

På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes.

Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

Det är, som min gode läsare säkert redan anat, en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Att låta verket bli något mer jämställt hade inte orsakat något övergrepp på föreställningen. Det hade antagligen bara gjort den mer spännande och utmanande. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid. Varför den lilla jesusfiguren och kärnfamiljen inte fått genomgå en liknande uppdatering, så som andra inslag, gör ju att verket kan uppfattas som lite mossigt.

Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört (även om mina trumhinnor just nu brummar misstänksamt). Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans.

Och det är också ett mycket ukrainskt konstverk. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar här.


Om en, två, tre förälskelser

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu är Virtuosy slut för i år, och det känns både sorgligt och upprymt på en och samma gång. Det är nu som jag ska göra den där sammanfattningen där jag lyfter fram guldkornen, men jag tror jag redan har skrivit om de konserter som imponerade. Fram till fredag, vill säga. För efter fredag förändrades allt. Det var nämligen då som Valerij Sokolov kom in i mitt liv. För andra gången.

Första gången jag hörde virtuosen Sokolov var den tredje oktober 2015. Det är egentligen helt ofattbart att jag inte skrev om den konserten här på viepoint-east. Ofattbart, eftersom den grep tag i mig och är en konsert jag ofta återkommer till. Sokolov spelade då Jean Sibelius violinkonsert i D-moll (op. 47). Det här stycket har en speciell betydelse för mig. Som tonåring blev jag djupt förälskat i det och jag kunde lyssna på det om och om igen. Sedan dess har jag inte lyssnat på det i samma utsträckning. Jag har tyckt att stycket varit för melodramatiskt och lite för pretentiöst.

Men den där nämnda kvällen i oktober förra året lyckades Sokolov återskapa Sibelius violinkonsert inuti mig. Det var som om jag hörde det för första gången, trots att det var så välkänt. När sista satsen klingade bort grät jag. Som ett barn. Så vackert spelade han. Inga ord går att beskriva den känsla som fyllde mig just i det ögonblicket.

I fredags återsåg, eller snarare återhörde, jag Sokolov. Det märkliga var att trots att jag ofta tänkt på konserten i oktober, så hade jag inte noterat att det var Sokolov som skulle spela i fredags. Så när han steg in på scenen och började spela J.S Bach Partita nr. 2, hade jag lika hög puls som om jag hade sprungit i full galopp sprungit Skåne runt (med andra ord, nära döden).

Därefter spelade han violin och piano sonat i c moll av Beethoven, tillsammans med helt formidabla Zhanna Mykytka. Efter paus anslöt sig den unge, och mycket begåvade, cellisten Oleksij Shadrin. Tillsammans spelade de Johannes Brahms trio i B-dur for piano, violin och cello. Ett framförande som slutligen fick mig att kapitulera inför Brahms. Jag får väl erkänna att ge äldre jag blir, ju oftare hänförs jag av hans kompositioner.

Vituosy avslutades alltså i söndags, och det gjorde man med flaggan i topp. Lvivs kanske skickligaste orkester är INSO-Lvivs akademiska symfoni orkester. INSO grundades 1998, men det var först 2011 som orkestern fick akademisk status. Under min tid här i Lviv tycker jag att orkestern har utvecklats enormt. Den har gått från att vara pigg och ung, till att vara professionell och oerhört imponerade.

Söndagens konsert leddes av den energiske dirigenten Viktor Ploskina, och kvällen överraskade med flera stycken jag tidigare inte hört. Ett av de stycken som jag inte hört tidigare var det som Sokolov spelade tillsammans med INSOs egna Marija Tkatjuk, Malcolm Arnolds konsert för två violiner och stråkorkester (första satsen, andra satsen, tredje satsen). Det här mycket svårspelade och krävande stycket (inte bara för musikerna, utan även för lyssnarna) framfördes med sådan precision och virtuositet att vi åhörare tappade andan. Bokstavligen. När de båda solisterna och dirigenten slog av, var syret helt slut i lokalen.

Efter paus tog Sokolov och INSO nya tag med Jevhen Stankovytj konsert no 3 for violin och orkester. (Hittade tyvärr ingen bra inspelning på youtube, men här finner du första satsen, andra satsen, tredje satsen.) Även det här stycket som kräver full koncentration, både av musikerna och publiken. Lite ledsamt var det därför när en mobil ringde mitt i det svagaste partiet i tredje satsen. Det bröt nerven och närvaron. Men ingen skugga ska falla på musikerna, som gjorde en fantastiskt framförande. Stankovytj fanns själv på plats, och hyllade orkestern, solisten och dirigenten. Med all rätt! Vi var begeistrade!

Kvällen avslutades med min favoritkompositör Franz Liszt och hans symfoniska poem Mazeppa. Och om ni inte förstår varför det är att avsluta Virtuosy med flaggan i topp, så vet ni ingenting om ukrainsk historia.

Sokolov med INSO och dirigenten Ploskina.

Text och bild av Sophie “Sonia” Engström.