viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 14 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De syns överallt så här års, dessa män med sina följeslagare. Man ser dem stå på nästan varje hållplats, på spårvagnarna och bussarna, och hur de vandrar fram på trottoarerna eller hur de genar över nästa varje torg. Man kan se hur de öppnar portar och lyckas med stor vånda och därtill lika omfattande vedermödor att ta sig in i portarna. Männen håller sina armar kring följesagarnas burriga fysionomi, som om männen kramade dem eller hoppades på extra stöd och hjälp. De finns nästan något kärleksfullt över hela bilden av dessa polska män och deras införskaffade julgranar. Ty det är nästan alltid män som tycks få denna syssla – att välja och inhandla årets upplaga av julträd.

I mitt inre spelas Franz Liszts (1812-1886) “Weihnachtsbaum” från 1873–76 (reviderad 1881). Verket skrevs till Liszts barnbarn Daniela von Bülow (1860-1940). Daniela hade följt med sin sjukliga morfar, alltså Franz Liszt, till Rom, och det var där som verket uruppfördes för första gången i ett hotellrum i Rom på juldagen år 1881. Daniela von Bülow, kallad Loulou eller Lusch av vänner och familj, var en inte helt oäven pianist. Hennes mamma var Liszts dotter Cosima och hennes biologiska pappa var pianisten och dirigenten Hans von Bülow. Men Cosima skulle lämna Hans för tonsättaren Rickard Wagner, och Daniela von Bülow stannade hos sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa.

På nämnda resa till Italien år 1881 träffade Daniela en tysk historiker vid namn Henry Thode. De båda skulle senare gifta sig, men det hindrade henne inte från att arbeta med kostymdesigner på styvfaderns operafesrival Bayreuth Festival.

Men det finns en mörkare sida av Daniela von Bülow, enär hon tillhörde de tidiga anhängarna av nationalsocialismen. Precis som hennes mamma, Cosima, och hennes styvfar, Richard Wagner, närde hon alltså antisemitiska åsikter. Ibland framhålls det att det främst var Cosima som var nationalsocialist, och att Richard Wagner inte lika fullt omhuldade dessa åsikter, men bland hans skrifter finns flera texter som tydligt visar på motsatsen. Vissa går till och med så långt att de menar att man kan utläsa antisemitism i hans operor, men härom tvistar de lärda.

I mitt huvud spelar Franz Liszt vidare på sin julgran. Han har nu kommit in på “Scherzoso: Man zündet die Kerzen des Baumes an“, som handlar om hur man tänder ljusen i granen. Jag frågar mig hur det var ställt med Liszts antisemitism, men när jag frågar internet visar det sig att frågan inte är enkel att besvara. Slutsatsen man kan dra är att han var ett barn av sin tid, som i många stycken var rasistisk och följaktligen också antisemitisk, vilket inte är smickrande för honom.

Nåväl, så vandrar mina tankar en lördag i december. Från intet ont anande polska män med deras julgranar till Liszt och han dotterdotter och vidare till den europeiska antisemitismen, som dessvärre syns till allt oftare i dessa tider.


Bilden föreställer en man med sin gran, inslagen i vitt nät, i väntan på spårvagnen.

Dagens anteckning – 13 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag är inte rädd för tredje världskriget, för det är redan här. Ja, många av er som läser håller nog med, men några kanske ännu lever i förnekelsens skugga och hoppas att om vi bara motar griniga Putin i grinden, så kommer allt gå fint. Men så är det inte. Han kommer inte att sluta hata oss för att vi kliar honom bara örat.

Så gick mina tankar idag på morgonen efter att ha vaknat och läst nyheterna om att Ryssland hade utsatt Ukraina för en av de mest massiva angreppen med 193 drönare och 94 missiler. Efter anfallet hade hälften av landets invånare ingen ström, vilket inte bara innebär att man inte kan tända i taket, utan kan också betyda att man inte har värme eller får vatten när man vrider på kranen.

Det här är bilden som ges av Ukraina i media och andra publikationer. Och den stämmer överens med verkligheten, men är också bara en bit av den ukrainska verkligheten.

Jag försöker vaccinera mig mot att det ryska mördandet upptar hela mitt medvetande, genom att fokuserar på den ukrainska kulturen, så som på kören Homin från Lviv som är på turné i Sverige, och givetvis gör succé. Jag tänker på det nyskapande bandet Pyrih i Batir från Lviv som har kommit ur med några härligt egensinniga jullåtar. Jag tänker på alla författare och översättare som trots ringa medel fortsätter att arbeta för att bevara och stärka det ukrainska språket. Och givetvis tänker jag på alla musiker, tonsättare, bildkonstnärer som trots alla hinder fortsätter att skapa, som för att bära Ukraina mot en bättre framtid. Jag tänker också på alla barn och ungdomar som studerar för ett Ukraina i fred. Och givetvis tänker jag på deras lärare som lotsar dessa barn och ungdomar till deras kunskaper.

Och jag kan inte låta bli att tänka på julgranarna på torgen runt om i Ukraina, som med sin blotta existens riktar ett särdeles långt finger mot krigsherrarna i Ryssland.

Allt det här innebär dock inte att jag inte tänker på alla jag känner som är vid fronten, alla dem som har sina nära och kära där och ni som söker svar på om era anhöriga finns i livet ännu, eller om de har stupat. Ni finns ständigt närvarande i mina tankar.

—

Bilderna visar drönarna och missilernas väg, bild från Pyrih i Batirs nya video samt kören Homin i Sverige.

Dagens anteckning – 12 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Uppför berget vid Rabka Zdrój, över kullarna och vidare in mot skogen ligger ett litet hus som nästan ständigt behöver repareras. Ja, det har alltsedan dess att det byggdes varit i behov av reparation. Huset kallas Orkanówka, eller Dom W. Orkana, ty det var här som Władysław Orkan (1875–1930) bodde.

Orkans liv är lite som hans hus, som ständigt behöver repareras, och som aldrig någonsin tycks bli befriad från elände. Han föddes som Franciszek Ksawery Smaciarz i en fattig góral- och bondefamilj i byn Poręba Wielka, som ligger norr om Zakopane. (Góraler är den folkgrupp som lever i bergen söder om Kraków.) Förhållandena var svåra och det var bara två av sönerna, Władysław inkluderat, som fick utbildning. Deras mamma var en kvinna som, till skillnad från pappan, trodde på utbildning och snart skickades de båda sönerna till Kraków för att studera vidare. Hon skulle, som en sann hjältinna, fotvandra en gång i veckan från Poręba Wielka till Kraków med matpaket till sina söner.

Władysław började skriva tidigt, och med sin bakgrund som góral gjorde han snart succé i Kraków. Det var också under tiden som han studerade i Kraków som han tog pseudonymen Orkan. Han ville gärna stanna i Kraków (vem vill inte det), men han misslyckades med att få en tjänst i staden och fick återvända hem till bergstrakterna igen. För ett litet honorar från sin roman “W Roztokach” beslöt han sig år 1903 för att bygga ett hus, det som skulle bli Orkanówka. Det var också vid denna tid som han träffade sin första fru. Maria Zwierzyńska, som hon hette, kom från Lviv och var ukrainska. Władysław blev så småningom också mycket intresserad av det ukrainska språket, vilket skulle leda till att han började samla ukrainska texter. Hans samling finns idag bevarad på Jagellonska universitetets bibliotek.

Maria dog tyvärr när deras dotter, Zosia, blott var tre år, och han skulle senare gifta om sig. Hans andra fru var dock inte särskilt förtjust i huset Orkanówka, och hon besökte det nästan aldrig.

Władysław Orkan var både före och efter första världskriget aktiv som författare, poet och dramatiker och tillhörde under sin tid en av de mest inflytelserika litterära personligheterna, med sitt uniku författarskap som behandlade de fattiga betrgsfolkens situation.

Men hans ekonomiska situation var trots hans framgångar alltid mycket ansträngd. Strax före hans död försökte hans vänner få till stånd att han skulle tilldelas en fast lön för sitt kreativa arbete. Deras ansträngningar var dessvärre förgäves. Han skulle inte heller hinna ta del av det stora stipendium som han tilldelades av polska staten, enär han gick bort i en hjärtinfarkt före han hann ta emot det.

Jag vet inte varför det förefaller som om Władysław Orkan söker upp mig. Han hittar massor av olika sätt att nå mig. Idag gick jag exempelvis förbi en bänk som bar hans namn. Det är som om han vill säga mig något.


Porträttet av Władysław Orkan är från 1917.


Målningen är från huset Orkanówka och är målat av Władysław Orkan själv år 1908.

Dagens anteckning – 11 december 2024

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Dagens anteckning kan bara handla om alla dessa fantastiska studenter som jag har förmånen att få undervisa. Det händer att jag ibland glömmer hur lyckligt lottad jag är, det är väl bara mänskligt ändå. Men det är alltid lika förträffligt att bli påmind av just dessa fenomenala studenter om vilket oslagbart roligt jobb jag har.

Idag fick jag njuta hur årskurs ett briljerade med sina nogsamt inövade luciasånger, hur studenter från årskurs två läste Viktor Rydbergs “Tomten” så rörande fint, och hur våra masterstudenter förgyllde festen på danska och isländska. Och till vår fest anslöt sig fina kollegor och studenter från nu och förr. Några välkända ansikten och några nya.

Ikväll är mitt hjärta således bara fyllt av kärlek och respekt för dessa individer, alla och envar, som viger så mycket av sitt liv åt det svenska språket och kulturen. Utan dem vore Sverige nog blott ett obetydligt diminutiv.

Dagens anteckning – 10 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Torget utanför kliniken för onkologi i Kraków är uppkallat efter den enda svensk som fått utmärkelsen “Hedersmedborgare i Kraków” (Honorowi Obywatele Stołecznego Królewskiego Miasta Krakowa). Bror Hansson, hette han som gett torget dess namn. Här i Kraków kallades han däremot för Tomten från Lund (Świętym Mikołajem z Lund). Detta epitet fick Bror Hansson inte för att han hade tomtar på loftet och inte heller för att han såg ut lite som en tomte med sitt stora vita skägg. Jo, kanske lite just därför, men främst var det för att han var något så ovanligt en sann svensk filantrop.

Den främsta anledningen till tilltalet Tomten från Lund var att han under åren 1978-2007 organiserade insamling av medicinsk- och rehabiliteringsutrustning till Polen, samt att han samordnade insamlingar för att täcka kostnader för operationer för polska barn på sjukhus i Sverige. Han stödde också flera välgörenhetsorganisationer och härbärgen i Krakow. 1993 tilldelades han således titeln hedersmedborgare i staden Krakow. En titel som han delar med namnkunniga personer såsom Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, Jan Matejko, Władysław Żeleński, Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Stanisław Lem, Lech Wałęsa, Norman Davies, för att bara nämna några få. Utmärkelsen instiftades 1818, så listan är följaktligen mycket lång.

1997 grundades dessutom en förening i Bror Hanssons namn i Kraków (Stowarzyszenie Filantropów im. Brora Hanssona), vilken fortfarande är aktiv. Så minnet av hans arbete och tid i Kraków lever kvar än idag.

Bror Hansson (1914–2008) föddes i Vellinge och i Sverige brann han för han Sparbanksrörelsen, som han också arbetade inom. Det finns mig veterligen inte något torg uppkallat efter Bror Hansson i Sverige, och det finns inte heller mycket information om hans liv i Sverige att tillgå på internet. Men med tanke på hans fina engagemang för sjukvården i Kraków, är det ju något som känns orätt. Vem som är betjänt av vår stränga jantelag är lite svårt att begripa.


Bildens källa.

Dagens anteckning – 9 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter en natt med lite för lite sömn, råder det knappast några tvivel om att mitt tankeomfång är lika stort som ett knappnålshuvud. Varje tankeled törnar emot något osynligt och spårar ut.

Det är aldrig lätt att veta vad man ska tänka på när man inte kan somna, och faktum är väl att man helst inte ska tänka någonting alls. Men om det vore en lätt uppgift hade det i mitt fall inte funnits några nätter med lite för lite sömn.

Något som jag, vis av erfarenheten, vet att jag inte ska tänka på är musik. Musik är nämligen inte värst avkopplande för mig. Den initierar oftast massor av nya tankar och känslor, vilket inte gör mig sömnig utan tvärtom väldigt pigg.

Så vad ska man då tänka på när man inte kan varva ner. Jobbet är ju inte heller så bra att hålla tankarna vid, och musik är alldeles för vederkvickande. Så vad gör man? Jo, jag brukar tänka på Johann Sebastian Bach, men, nädå, inte hans musik, utan hans tid. Den förindustriella tiden. Jag brukar tänka på att man före fabrikernas inträde i människors liv sällan sov en hel natt. Faktum var att man oftast delade upp sömntiden i två delar. Efter några timmars sömn gick man upp, man kanske bad, såg till att elden i spisen brann, gick på toaletten, förlustade sig med varandra och så vidare. Några ljus tände man dock inte, ty man räddes eldsvåda. Så det mesta av det där pågick i mörkret.

Vår samtid är väldigt fixerad vid att mota bort mörkret med ljus. Det märks inte minst så här kring jul. Och vi är också fixerade vid att vi ska sova en natt, utan avbrott, trots att man tidigare faktiskt kunde överleva flera decennier trots att man inte sov en hel natt.

Ja, sådant ligger jag gärna och tänker på i mörkret, och det är faktiskt inte helt oävet.

Dagens anteckning – 8 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På Błonie möts två fyrbenta vänner och de börjar sin egensinniga hunddans över fältet. Runt runt runt. Nosarna verkar alltid vara på fel sida av mötet mellan dem.

På avstånd hörs ett taktfast trummande. Dunk dunk dunk. Det pågår en fotbollsmatch på arenan vid sidan av fältet. Några människor som springer efter en skinnboll till andra människors förtjusning. Hejarklacken vill tydligen trumma fram vinst för hemmalaget Cracovia. Eller så är det för bortalaget Piast Gliwice. Jag kan förstås inte svara på om dessa piaster från Gliwice härstammar från piastdynastin, vars manssida dog ut på 1600-talet (kvinnosidan av denna ätt lär än idag dock kunna spåras till flera europeiska kungahus). Dunkadet ebbar ut, och segern rinner ut i sanden. Det är istället den grå och alldagliga “oavgjort” som utropar sig som segrare. Krakóws fotbollslag har därmed petats ned till femte plats i ligan, Ekstraklasa, som också är den högsta divisionen i polsk fotboll.

Från den stora farleden Aleja Adama Mickiewicza hörs ett dovt muller. Motorcykel efter motorcykel efter motorcykel dundrar förbi. Nej, det är Polens motsvarighet till Vallåkraträffen som man är i färd med att färdas till, utan det är årets upplaga av den motorcykelburna tomtekavalkaden MotoMikołaja som äger rum just idag. Med sina åkdon pyntade och utklädda till jultomtar är de på väg till barnsjukhuset för att dela ut julklappar och sprida en gnutta glädje.

Jag går över Błonie och tänker, men det är nog bara jag, på Gustav Mahlers tredje symfoni. Med sina sex satser varar den i nästan två timmar, och är således också den längsta av hans symfonier. Och jag tänker på de sista raderna i fjärde satsen som sjungs av kanske en alt, den i mitt tycke vackraste av mänskliga stämmor:

“Doch all’ Lust will Ewigkeit —,
— will tiefe, tiefe Ewigkeit!”