viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Wisła står en grupp hästar och betar. Deras smala och atletiska kroppar syns vandra från den ena eftertraktade grästuvan till den andra. Hästarna står under en klunga med pilträd, vars rufsiga bladkronor spretar åt alla väderstreck. Härifrån, där storstadens larm och den urbana landsbygden möts, förefaller gårdagens ryska provokation mot Polen och beskjutningarna av Ukraina avlägsna och nästan overkliga. Som om de aldrig hade skett. Dessvärre gäller detsamma i mediaflödet. Världens förmåga att uppehålla sin uppmärksamhet kring ämnet tycks lika långvarig som hästarnas rastlösa knatande mellan grästuvorna.

Och även mina tankebanor lunkar vidare, ty plötsligt märker jag att jag virat in mig i pilträdens orediga frisyrer och konturerna av hästarnas kroppar, för att dra iväg över tvåhundra år tillbaka i tiden till Franz Schubert. Fast egentligen lufsar mina tankar ännu längre tillbaka i tiden, till år 1782 när Johann Wolfgang von Goethe skrev dikten “Erlkönig”. En dikt som Franz Schubert skulle tonsätta år 1815 (med opusnummer 1, D 328)

Dikten handlar om en far som för sin son genom en nattlig skog på en hästrygg. Plötsligt upptäcker pojken att de fått sällskap av ett gruvligt väsen som presenterar sig som “Erlkönig”. Ordet “Erlkönig” ska Goethe ha lånat från danskans “elverkonge”, vilket på svenska ger “älvornas kung”, men vi tycks inte riktigt ha någon sådan varelse bland våra folksagor. Enligt källor finns det dock en kung över älvorna i germansk mytologi, och denne ska ha haft som huvudsaklig sysselsättning att lura barn in i döden.

I Goethes dikt, som Schubert sedemera tonsatte, försöker sonen övertyga sin far om att de förföljs av nämnde varelse och beskriver ingående dess fasansfulla uppenbarelse, men allt avfärdas av fadern som fantasier. I en av verserna säger sonen att “Erlkönig” visar sina vackra och skimrande döttrar, alltså älvorna, för sonen. Även detta avfärdar pappan, och pekar istället på ett gammalt pilträd, och säger “Mein Sohn, mein Sohn, ich seh’ es genau: / Es scheinen die alten Weiden so grau.” som i min översättning skulle bli: “Min son, min son, jag ser det klart och tydligt: / Det som skimrar är den gamla pilen grå”. Men sonen är nu ohjälpligt förtrollad av den grymma älvornas kung, och ropar till sin far “Erlkönig hat mir ein Leids getan!” (“Älvornas kung har skadat mig”) innan han dör i sin far armar.

Kanske var det hästarna under pilträden som fick mig att tänka på denna tonsatta dikt, eller så var det något med att det ibland är lockande att inte se ondskan när den närmar sig.

Dagens anteckning – 10 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Redan när jag skulle gå och lägga mig igår kväll läste jag de första rapporterna om att ryska drönare hade kommit in över polskt luftrum. Jag borde kanske ha blivit rädd, och legat sömnlös hela natten, men istället stängde jag mobilen och vände mitt medvetande mot sömnens avväpnade värld. Där befann jag mig ända till nattens slut. Några drömmar minns jag inte och sålunda finns det ingenting särskilt att rapportera därifrån.

När morgondagens ljus så äntligen fyllde mitt sovrum tog jag del av nattens händelser. Jag läste att polska flygvapnet med hjälp av allierade bara hade lyckats skjuta ner en bråkdel av alla drönare som äntrade luftrummet. Inte ens då upplevde jag någon rädsla. Snarare infann sig en sorts förnimmelse av att jag sedan över ett decennium anat att vi skulle ledas till denna punkt. Det borde nämligen stå klart för alla och envar att Ryssland vill ha en konfrontation med NATO, och att de eftersträvat det under mycket lång tid. Ja, faktiskt ända sedan början av detta århundrade.

Jag är inte heller särskilt förvånad över att Polen verkar ha tagits på sängen, ty vilket land har egentligen stått beredd när de provocerats eller blivit anfallna av ett annat land? Kanske finns det några enstaka tillfällen i historien där den anfallna stått rustade till tänderna, men sådana tillfällen har tydligen undgått att fastna i mitt minne. Men det tycks vara väldigt lätt att från skrivbordets trygga vrå sitta och fördöma naiviteten hos diverse makthavare, fast att det bara är mänskligt att försöka undvika att fästa blicken på ondskan, och våra makthavare är tack och lov människor.

Dessutom verkar det vara väldigt lockande att ägna sig åt att spekulera kring vad som kan hända nu, men något sådant tänker jag inte företa mig. Det finns tillräckligt många, och så att det blir över, som känner sig manade att beskriva sådana framtidsscenarier.

Jag vill däremot göra en notering om att världens medier idag helt misslyckats med att skildra vad som hände i Ukraina under natten. Hur 415 ryska drönarna flög in över ukrainskt luftrum och av dessa flög 60 mot Lviv. Hur över 40 kryssningsmissiler och en ballistisk missiler skickades från Ryssland mot Ukraina. Av dessa skulle 10 missiler flyga in över Lviv, och några slog också ner. Inte heller har media mäktat med att återge hur många satt sömnlösa i skyddsrum eller på sina toaletter. Något som många ukrainare gör varje natt, då det sedan årsskiftet har det varit en stadig uppgång av attacker mot Ukraina. Men det är nog på sin plats att förtydliga att jag inte menar att nattens kränkning av polsk luftrum skulle vara oväsentlig, ty den är en del av en allvarlig eskalering som har pågått under mycket lång tid.

Nå, jag hade ju, till skillnad från mina ukrainska vänner, fått en god natts sömn, så för att skingra tankarna en smula tog jag cykeln och for för att ta ett dopp. Men min blick sökte sig stundtals upp mot skyn. Inte i jakt efter drönare, utan i en tacksamhet över att jag känner mig trygg här. Något som jag önskar att alla ukrainare skulle få erfara, och det mycket snart.

Dagens anteckning – 9 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Något av det mest polska jag känner till är tonsättaren och violinisten Grażyna Bacewicz (1909-1969). Det var nämligen genom henne som den polska musikvärlden bortom Fryderyk Chopin, öppnades för mig. Efter min bekantskap med henne kom många andra tonsättare efter. Det var kanske därför som jag höjde ett förvånat ögonbryn när jag uppmärksammade att hennes bror ansåg sig vara litauer snarare än polack. Vytautas Bacevičius, som han hette, var även han en banbrytande tonsättare, samt pianist. Och idag är det 120 år sedan han föddes.

Vytautas Bacevičius föddes precis som systern i Łódź, och han skulle, som Grażyna, också tidigt utmärkta sig för sin stora musikaliska begåvning. Fadern såg sig som litauer och mamman såg sig som polack, och Vytautas skulle vara den enda av barnen som valde pappans nationella identitet. I början av 1920-talet tog han sin examen vid musikkonsetvatoriet i Łódź, men när Grażyna, mamman och de andra barnen flyttade till Warszawa, styrde han och fadern sin kosa till Kaunas och Litauen istället. Där fortsatte Vytautas sina studier vid deras musikhögskola. Därefter flyttade han till Paris för att studera filosofi vid Sorbonne, samt vid den ryska musikhögskolan för den ryska diasporan. Under 1930-talet var han en flitigt anlitad pianist och han turnerade över praktiskt taget hela världen, samtidigt som han undervisade på sitt gamla lärosäte i Kaunas. Under en av sina turnéer i Sydamerika bröt andra världskriget ut, och han kunde inte återvända till Europa. Han flyttade därför till New York, där han skulle bo fram till sin död 1970 (alltså året efter systern Grażyna).

Vytautas Bacevičius skrev sina första alster nio år gammal, fast det skulle dröja till det att han var 16 år gammal innan hans första verk uppfördes för publik. Under studietiden var han mycket influerad av den ryske tonsättaren Aleksandr Skrjabin och fransmannen Claude Debussy, men under 1930-talet skrev han en balett (“Tourbillon de la vie. Poème électrique”) som många betecknar som ett avantgardistiskt manifest. Det är därför som man brukar mena att Vytautas Bacevičius var en av de första avantgardistiska tonsättarna under mellankrigstiden. Dessa tankegångar, hans musikfilosofi, skulle han utveckla under resten av sin livstid. Vytautas menade att musik är ett uttryck för inre känslor och erfarenheter, i dess absoluta mening, och att detta bäst återges genom atonal musik. Hans syn på musik skulle också färgas av hans stora intresse för ockultism och parapsykologi, och det var av den anledningen som han på 1960-talet skulle skapa ett musikaliskt uttryck som han kallade “kosmisk musik”. Musiken skulle enligt honom återspegla människans inre värld, och han åstadkom flera av sina verk med hjälp av en slags automtskrift där han registerade sin inre värld. Som exempel kan man ge hans sjätte symfoni från 1960, med titeln “Cosmic”, som en produkt av denna teknik.

Under hela sitt liv skulle han dessutom brevväxla med sin familj i Polen och Litauen, och jag föreställer mig att det måste vara den där inre spänningen i familjen, mellan det polska och litauiska, som skapade hans självständiga intellekt. Något som också torde vara en av förklaringarna till varför två av barnen i familjen inte bara blev skickliga solister utan även egensinniga och banbrytande tonsättare.

Här går det att lyssna på några av hans verk.

Dagens anteckning – 8 september 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis när jag var på väg ut ur skogen Wola Justowska igår, mötte jag ett par som gick med sådana där lätta och upprymda steg som en promenaden i skogen skänker. De knatade ner för backen med sina huvuden vippades i takt med varandra. Men det var inte deras huvudens rytmiska rörelser som upptog min uppmärksamhet, utan den gula bukett som stack upp ur mannens ryggsäck. Lite på avstånd såg det nästan ut som en gyllene kalufs som vippade likt parets huvuden. För ett ögonblick fantiserade jag att det var ett tillfångataget skogsväsen de hade tryckt ner i ryggsäcken. Men det visade sig att det inte rörde sig om något skogsväsen. Den gula kalufsen var troligen inget annat än några kvistar av den invasiva arten kanadensisk gullris.

Under sensommaren har kanadensisk gullris nämligen oskicket att växa en masse häromkring. Ute på landsbygden är den så talrik att man ibland nästan kan få för sig att det rör sig om senkommen raps som blommar. Den har dessutom otyget att konkurrera ut annan gröda, samt att den är perenn och återkommer år efter år om man inte gör något åt den. Det är också anledningen till att den idag anses vara invasiv i Europa. Men trots att den nu anses vara ett hot mot inhemsk flora, så har den faktiskt funnits på vår kontinent i ungefär 400 år.

Det var nämligen på 1600-talet som de första skotten av kanadensiskt gullris planterades i en engelsk rabatt. Det betyder att den är den äldsta växten som har ryckts ur den nordamerikanska myllan för att tvingas ner i en europeisk motsvarighet. Inledningsvis syntes den bara till på botaniska trädgårdar, men snart började man även plantera den i privata trädgårdar. År 1864 sattes den första plantan av kanadensisk gullris i svensk mylla, men bara ett år senare kom de första rapporterna om att den påträffats förvildad och växte lite där det behagade den. Det här kan kanske illustrera hur pass snabb spridningsförmåga den äger.

Det finns förvisso flera arter av gullris, och vissa är inte invasiva, men de är inte lika livskraftiga och inte heller lika ståtliga. Man känner lätt igen det kanadensiska gullriset genom dess höjd, då den är högre (50-200 cm) än de mindre hotfulla arterna, samt att bladen är större och blommorna växer direkt på stammen.

Fast nu kan man ju undra om inte kanadensiskt gullris kan vara ett bra matförråd för insekter. Jo, förvisso, men genom att den tränger undan andra växter berövar den därmed insekterna på annan föda. Så säger i alla fall experterna på området.

Men trots att kanadensiskt gullris tydligen är ett 400 år gammalt rackartyg, så har jag förståelse för paret igår som hade plockat med sig några kvistar hem. Växtens blommande prakt är ovanligt så här års, och nog drabbas man av en förnimmelse av högsommaren när man ser dem.

Dagens anteckning – 7 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är tyst i skogen, så när som på två nötskrikor som med sitt oartikulerade kraxande tycks ha en dispyt av oklart slag. Kanske har de något otalt om en nöt, vilket inte heller är helt omöjligt. Men det förefaller något åpet att kraxa om nötter här i skogen Wola Justowska. Nästan varje träd tycks kunna skänka något till de två gaphalsarna där borta i trädet. Men de vill kanske bara göra skäl för sitt namn, de två nötskrikorna.

På polska kallas nötskrikan för “sójka”, och de flesta polacker börjar nog tänka på en dikt av Jan Brzechwa när nötskrikor kommer på tal. Dikten handlar om en nötskrika som ska resa utomlands, men det visar sig vara en utmaning, ty nötskrikan hittar på olika förevändningar att stanna i Polen. Den kommer på att den måste köpa ägg i Łódź, flyga över Kraków och beskåda stadens vackra siluett, och slutligen åka till Warszawa för att söka visum. Efter ett år i staden bestämmer sig nötskrikan för att stanna hemma. Andra får besöka främmande länder, säger fågeln och avrundar med att resor till andra länder inte är för just den nötskrikan. Det måste ha varit en ganska opolsk pippi, för polacker tycks älska att resa till främmande länder.

Nåväl, det polska ordet “sójka” går möjligen att härleda till det urslaviska ordet “sьjati” som betydde att “lysa”, “glimma” eller till och med “flamma”. Namnet syftar alltså på nötskrikans eleganta fjäderdräkt, som inte alls tycks stämma överens med det där kraxandet. De talar helt enkelt olika språk, nötskrikans läte och dess mundering.

Men det är egentligen orätt att påstå att nötskrikan kraxar då det bara är ett av alla läten som den kan göra. Under tidig vår kan man till exempel höra den gå runt bland de vissna löven och gnola med ett djupt och lite lustigt visslande läte. Därtill kan den härma andra fåglar, så som exempelvis ormvråkens jamande. Första gången jag hörde en nötskrika jama som en ormvråk var faktiskt i Ivan Franko-parken i Lviv. Det var under mina första dagar som lektor i Lviv, och mellan olika introduktioner och kind- och på handen-pussar, tog jag en promenad i parken. Plötsligt hörde jag en plågad katt jama förtvivlat i en buske. Jag tog mig genast in i buskaget för att undsätta den olyckliga katten, som alltså visade sig vara en nötskrika som förskräckt flög iväg. Sedan dess har jag ett ömsint förhållande till nötskrikor, ty de påminner mig om den dagen i Ivan Franko-parken, som kan ha varit en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Fast det visste jag förstås inte då.

De två nötskrikorna i Wola Justowska har redan rett ut missförståndet dem emellan, och jag traskar lätt till sinnes vidare på den smala stigen. Trädens gröna löv ser ännu somriga ut, samtidigt som de gula löven prasslar under mina sandaler. Och jag tänker att det här kan nog också vara den lyckligaste dagen i hela mitt liv. Det ska till att vara en nötskrika som kan påminna mig om något så enkelt.

Dagens anteckning – 6 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Utanför entrén till konsthallen Mocak i Kraków möts man av en stor väv av sammanflätade tygstycken. Med sina dova färger leder den tankarna till krig, då det är den typen av kamouflagenät som militärer använder för att undvika att bli upptäckta av fienden. Mina tankar löper som en pil till fronten i östra Ukraina, ty jag har under de senaste tre åren sett hur otal skydd av detta slag skapats av ukrainare. Det förefaller till och med vara något av en folkrörelse i Ukraina, att träffas och tillsammans skapa nät av detta slag.

Och mina tankar gör rätt i att ta sig till den ukrainska fronten, då konstverket i fråga är skapat av den tyske konstnären Fabian Knecht som en eloge till det ukrainska motståndet. Inne i konsthallen har han också tilldelats ett rum där man kan studera ytterligare ett liknande, men mindre, kamouflagenät. Här syns också en installation med föremål som alla för tankarna till kriget i Ukraina; en söndertrasad lamp, solkiga tygskynken som hänger på väggen samt några drönarliknande föremål som står på tegelstenar.

Fabian Knecht har sedan 2006 regelbundet rest till Ukraina, vilket innebär att vi började åka dit ungefär samtidigt. Det är därför lätt för mig att förstå varför han vill sätta samman en utställning på detta tema. Vi är många med en stor kärlek till Ukraina som vill hjälpa och stötta ukrainarna. Men det är något av minerad mark att ge sig hän åt att använda sin kreativitet för att hjälpa Ukraina. Det föreligger nämligen en överhängande risk att man gör sig skyldig till att använda ukrainarnas lidande för att själv nå berömmelse och ära. Så har mina tankebanor har gått när jag försökt hitta sätt att stödja Ukraina, och beslutet jag landat i är att jag under inga omständigheter vill göra mig ett namn på ukrainarnas vedermödor. Jag har sålunda kommit fram till att ukrainarna har mest nytta av mina pengar, vilket ger att jag regelbundet donerar medel till Ukraina. Mitt behov att ge ut böcker eller publicera artiklar om Ukraina får vänta tills den dag det råder fred. Man kan givetvis ifrågasätta denna slutsats, men jag hade önskat att Knecht hade frågat sig vad han vill åstadkomma med sin installation. På vilket sätt hjälper han Ukraina, undrar jag. På samma sätt skulle jag vilja vända mig till de kuratorer som valt hans verk, varför letade de inte upp en ukrainsk konstnär som behandlade ämnet istället? Är en ukrainares röst inte lika mycket värda som en tysks röst är?

Men när jag kommer till ett annex till konsthallen finner jag en konstnär som lyckas tillfredställa mitt kritiska sinnelag. Andrzej Żygadło har tagit ett modigt grepp om den svåra frågan om de ukrainare som födrevs från östra Polen efter andra världskriget. I utställning “Pełnia” (Fullmåne) har han med sina målningar utgått från gamla fotografier på ortodoxa kyrkor med tillhörande besökare. Kyrkorna är borttagna från målningarna och bara människorna eller grusvägen som ledde till kyrkan finns kvar, vilket är en smärtsam påminnelse om alla ukrainare som tvingades lämna området kring dagens gräns mellan Polen och Ukraina. Att säga att han genom att lyfta denna fråga, med rådande debattklimat i Polen, är modigt är en direkt underdrift. Jag skulle vilja gå så långt som att mena att hans mod faktiskt är heroiskt stort.


Fabian Knecht


Fabian Knecht


Fabian Knecht


Andrzej Żygadło

Dagens anteckning – 5 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En spårvagn skramlar fram på gatan Kalwaryjska i Podgórze, och passerar jäktat förbi stadsdelens största torg Rynek Podgórski. Men en gång i tiden, närmare bestämt mellan 1917 och 1936, låg det en räls som omslöt torget, och spårvagnen hade då för vana att svänga in på torget och treva sig upp mot torgets övre del, där Sankt Josef-kyrkan med sitt spetsiga torn pekar upp mot himlen. Om man vill se hur det såg ut då, för länge sedan, när spårvagnen rundade torget, kan man enkelt finna bildbevis på det, ty vid förra sekelskiftets början fanns det en mängd fotografer som dokumenterade varje kvadratmillimeter av Kraków. De flesta av dessa fotografer hade sin egen studio, och jag tänkte att vi kunde uppehålla oss en stund vid en av dessa, nämligen en viss Emilia Urbańczykówna, som lämpligt nog hade sin första studio just på Rynek Podgórski.

Emilia Urbańczykówna föddes troligtvis 1889 i en familj med en niohövdad barnaskara. Det är oklart vilket barn i ordningen hon var. När modern blev änka fick barnen se sig om efter försörjningsmöjligheter, och Emilia valde fotografyrket. På den tiden var det ett yrke som ansågs mycket lukrativt, eftersom praktiskt taget alla gick till en fotograf för att föreviga sin skepnad. Det finns dessvärre inte mycket information om hos vilken fotograf hon lärde sig skrået, men eftersom staden var full av fotografer var det nog en förhållandevis lätt sak att ordna. 1915 hade Emilia tillräckligt med medel för att köpa sig en studio på Rynek Podgórski 9. Det som gör Emilia beaktansvärd är att hon därmed blev den första kvinnan att öppna en fotostudio i Kraków, utan att komma från en familj med fotografer. Hon var därmed en pionjär i dess rätta bemärkelse.

Hennes rörelse fick snabbt mycket gott rykte och hon blev även vida omtalad som en skicklig porträttfotograf. Under en tid var hennes studio dessutom den enda i Podgórze. Hon skulle under flera år både bo och arbeta i huset vid Rynek Podgórski, men på 1920-talet sa hyresvärden upp hennes lägenhetskontrakt och hon köpte därför ett hyreshus på gatan Juliusz Lea i stadsdelen Krowodrza. Under några år företog hon sig varje dag den långa resan mellan Krowodrza och Podgórze, men till slut blev resorna för påfrestande och hon tvingades flytta sin studio närmare hennes bostad. Krowodrza var då en sömnig förort och affärerna gick trögt, vilket fick henne att byta adress för studion till den mer centrala gatan Zwierzyniecka, där hon skulle stanna fram till 1940. Hon gick bort nio år senare.

Emilia Urbańczykówna levde helt för sin konst och skaffade aldrig familj. Men trots att hon levde för sitt värv höll minnet av hennes kreativitet nästan helt på att blekna bort, om det inte vore för konsthistorikern Barbara Zbroja, som för något år sedan valde att lyfta fram Emilias gärning. Och genom hennes försorg fick jag sålunda kännedom om Emilia Urbańczykna.

Nedan ser ni ett foto på det gula hus vid Rynek Podgórski, där Emilia hade sin första studio, samt några porträtt fångade av henne. Dessvärre har jag inte funnit något foto på fotografen själv.