viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Mellan Hovs hallar på Bjärehalvön och Tylösand norr om Halmstad har sandbankarna låtit Kattegatt skölja in och skapa en fem mil lång och mjuk böj i landskapet, i det som kallas Laholmsbukten. Längst i söder dominerar klipporna men därefter löper en sandstrand i varmt beige ton, som fogligt låter vågorna skölja in över sig. Vid stranden i Halmstad kan man med blicken följa hela kustlinjen till Hovs hallar och bakom den syns Kullaberg blygt titta fram genom havsdiset.

Det är egentligen svårt att föreställa sig att även detta är gamla dansktrakter, ty minnet av den danska tiden här tycks nästan helt borta. Möjligen beror det på att det inte är lika lätt att färdas mellan Danmark och Sverige, som det är i Skåne. En annan möjlig förklaring kan ju vara att man lyckades bättre med försvenskningen av Halland efter freden i Roskilde år 1658. Och dessutom talar man kanske inte så gärna om försvenskingen av Skåne, Blekinge och Halland, eftersom det måhända inte är den mest fagra delen av vår historia.

Nåväl, en annan mycket rimlig förklaring är att jag inte hade tid att fundera över dylika spörsmål, enär målet för min resa var att träffa en kär vän som for enkom för vänskapens skull hela vägen från Göteborg. Det passar dessutom utmärkt att färdas till just en bukt för dylika möten, ty ordet har en samhörighet med ordet “vik”, och därtill finns det ett äldre, kanske för många okänt, uttryck som lyder “då vore godt att hafva en vän i Viken”. Uttrycket syftar egentligen på att det kan vara bra att ha en vän som rycker ut när man råkar i knipa. Men dagens möte handlade inte om några knipor, utan en pratstund där allsköns ämnen avhandlades. Precis så som tordes ske vänner emellan.

(Läsningstid: 2 minuter)

Från Kattegatt förs havsbrisen varligt in i Öresund. Danmarks linje tonas ner och man kan blott urskilja den som en svag grå nyans i fjärran. I sundet utanför Viken sticker Svinbådan upp ur vattnet, och med det omkringliggande diset ser den nästan ut som en nål som förtvivlat försöker hålla fast horisonten. Svinbådan har varnat sjöfarare för grunda vatten sedan 1866. Initialt var det ett skepp som hade fjättrats till botten, men år 1960 placerde man en riktig fyr på platsen, och idag är den, tillsammans med badstugorna, ett välkänt kännemärke för Viken.

På en strand sitter två kvinnor och tittar ut mot Svinbådan och havet som gömmer sig i brisen. Kanske gör de som jag, låter blicken löpa längs med havets vanligvis bryska streck (som idag är lite luddig i kanten), där himlen ofrånkomligt stupar. Och kanske känner de som jag, hur de hjälplöst dras mot horisonten, av törst efter något outforskat.

Men så fastnar min blick på något annat, långt närmare än horisonten. Nämligen några av de vackra rosa blommor som skiljer mig från kvinnornas strand. Efter att rådfrågat min bok om växter drar jag slutsatsen att det kanske kan röra sig om såpnejlika. Ja, det är tydligen så att denna blomma kallas just så, enär den kan användas vid rengöring. Enligt min bok ska den sprida en angenäm doft i skymningen, men faktum är att just dessa blommor inte verkar vara särskilt nogräknade, ty de doftar även mitt på ljusa dagen.

Se där, man behöver inte leta efter outforskat bortom horisonten, ty ny kunskap går faktiskt att finna precis där man står.

(Läsningstid: 3 minuter)

Trelleborg är, som ni säkert redan vet, inte bara ett ortnamn utan även ringformade borgar som vikingakungen över Danmark och Skåneland, Harald Blåtand, byggde som försvar mot fientliga anfall. Man tror att flera av dessa borgar tillkom omkring år 980, samt att det var många till antalet, och att det också är därför som man funnit flera lämningar efter sådana borgar.

Det tycks råda lite olika uppfattningar om hur namnet trelleborg uppstod och vad det betyder. Några menar att det kan syfta på de träpålar som användes för att bygga borgarna. Andra hävdar att det syftar på trälar, alltså namnet på medeltida slavar, och enligt den teorin skulle trälarna ha hållits fångna i den ringformade borgen. Ortsnamnet Trelleborg återfinns tydligen inte bara i Sverige utan även i Danmark.

De flesta av trelleborgarna övergavs efter Harald Blåtands tid men några få av dem användes långt efter, så som den man har funnit i skånska Borgeby. Och om man tittar ut över nejden kring Borgeby slott kan man faktiskt skönja en vall som är resterna av denna ringborg. Borgeby tycks ha varit ett viktigt centrum för handel långt efter Harald Blåtand och på 1100-talet byggde man även ett försvarstorn mitt i borgen. Efter det skånska kriget på 1700-talet brändes slottet ner till grunden av svenskarna, men byggdes snart upp igen. Siste adelsmannen som bodde på slottet spelade dock bort det och den nya ägaren var en storbonde, men i början av 2000-talet tillföll slottet Lomma kommun.

Borgeby har således fram till våra dagar varit bebott eller med någon form av aktivitet. Så som idag till exempel, när Skånska Operan gjorde ett bejublat framförande av Wolfgang Amadeus Mozarts “Figaros bröllop”.

(Läsningstid: 2 minuter)

Mången tallrik i Sverige har under de senaste dagarna prytts av detta skaldjur. Orsaken går egentligen att finna i en förordning som avskaffades för 31 år sedan sedan. Men svenskar är tydligen ett envist folk och man fortsätter att ha kräftpremiär den sjunde augusti, trots att yrkesfiskare faktiskt får fiska kräftor långt före det förlovade datumet. Förbudet att fiska kräftor före den sjunde augusti sträcker sig ända tillbaka till 1800-talet, så egentligen det är inte så konstigt att ränderna sitter i.

Likaså är traditionen att äta kräftor något som svenskar gör av gammal vana och hävd. Seden kan ha anor från 1500-talet och antagligen hade man inspirerats av kontinenten. I begynnelsen verkar det främst ha varit överklassen och borgerskapet som åt dessa läckerheter, men under 1800-talets senare hälft och tidigt 1900-tal spred sig dock traditionen till vanligt folk. På 1930-talet kom någon på begreppet “kräftskiva”, för att beskriva den feststämning som infinner sig när man äter kräftor, och på den vägen är det.

Man kan nu fira denna högtid på många olika sätt, men själv tycker jag att kräftor bäst ackompanjeras av en blodröd solnedgång över Öresund tillsammans med min moster Birgitta.

(Läsningstid: 3 minuter)

Strax efter klipporna vid Josefinelust och efter att jag vandrat genom Djupadal, inträder ett särdeles stiltje. Plötsligt hörs inte längre människornas ljud som förföljt mig sedan Kullens fyr. Inga flygplan, bilar eller stojande turister bryter genom den barriär av växtlighet som naturen byggt upp. En gräshoppa eller vårtbitare knastrar till och någon fågel, för mig okänd vem, piper sitt varningsläte. Vid sådana tillfällen är det lätt att låta tanken vandra tusentals år bort, till den tid för 6-7000 år sedan då människor bodde i grottorna häromkring. Eller till bronsåldern när man byggde domarringar eller stenrösar över betydelsefulla personer. Eller till 1500-talet, då Kullens fyr uppfördes, som första fyrplats i Sverige (fast då tillhörde det här i Danmark och kallades Östsjälland).

Men man kan också bege ut i legendernas värld och fundera en stund på Kullamannen. Denna legend nedtecknades första gången på 1350-talet i ett verk som kallas för Själländska krönikan. Enligt den ska Kullamannen ha varit en riddare, spåman och stjärntydare som lär ha förutspått profetior som sedan slog in. Legenden säger också att han vakade över sjöfararna på Öresund och ska ha beslutat vilka skepp som skulle få segla vidare och vilka som skulle förlisa. Därtill ska Kullamannen också haft svårt för orättvisor och han ställde sig därför bakom de fattiga när de satte sig upp mot plågoandar. Med andra ord har Kullamannen genom åren haft många skepnader, och orsaken till att berättelsen om honom har varierat så går att finna i att berättelsen överfördes muntligt mellan folket i trakten. Fast idag förknippar kanske många Kullamannen med en TV-serie från 1967, men berättelsen om honom löper sålunda hundratals år tillbaka i tiden.

När jag nått Onamosse bryts mina tankar om Kullamannen av ett prasslande ljud som visar sig vara ett fotvandrande par. Enligt rådande kutym på Kullahalvön hälsar de med ett glatt “hej”, men deras yttre och kroppsspråk skvallrar om att de inte kommer från trakten och jag får för mig att de kan vara från Polen. Men det är kanske bara fantasier. De ser mycket professionella ut i sin vandrarutrustning och man kan nästan tro att de har vandrat längs med hela Skälderviken, genom Torekov, Vejbystrand, Ängelholm, Jonstorp, Skäret och Arild. Men själv har jag inte tänkt att vandra riktigt så långt, ty jag ska bussen från Arild till Höganäs med byte i Mölle.

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter några dagar med sällskap av smeksam vind har nu mer ettriga vindpustar dragit in över kusten. Vitt havsskum vandrar åter raslöst över vågorna. När man spejar längs med kustlinjen kan man dock lätt urskilja platser där skär eller sandbankar lurar under ytan. Där samlas nämligen mer skum på vågorna. Sjökortet visar också att det exempelvis utanför Nyhamnsläge finns ett grund kallat Gaddebådna, och det är flera utmarkerade grund på kusten mellan Helsingborg och Kullen. Det är därmed inte alls svårt att föreställa sig att kusten var en fruktad farled att segla längs med förr i världen, när sjökorten inte var lika detaljerade som idag.

Trots det har det alltid funnits många sjöfarare i området. På 1800-talet kunde det bara under ett år segla uppemot 20 000 fartyg genom sundet. Det förvånar säkert ingen att det även var många fartyg som förliste. Om det var dåliga väderförhållanden kunde flera fartyg förlisa samtidigt, vilket gav bråda dagar för dem som sattes att bärga fartygen. Det här var ett mycket riskabelt arbete och en kunglig förordning angav år 1835 att bärgarna skulle ges särskilda rättigheter och därmed mycket god lön. År 1874 fick exempelvis ett bärgarlag på 62 man i Nyhamnsläge över 10 000 riksdaler för att bärga varor från ett enda skepp. Det kan jämföras med en styrmans årslön, som då låg på ungefär 600 riksdaler.

Men från stranden i Nyhamnsläge idag syns inget stormande hav (även om det blåser en smula) och tursamt nog inte heller några skepp i sjönöd. Bärgarlag göre sig därmed inte något besvär. (Fast om sanningen ska fram existerar inga sådana lag idag.) Istället översköjs vi med vågor av turister. En och annan av dessa turister utmanar vinden och de skummande vågorna och går ut på badbryggan. Med förbryllade ansiktsuttryck tittar de på några svenskar som, blott iklädda badrockar och badkläder, färdas på knarriga sommarstugecyklar för att tar sig till badet för ett eftermiddagsdopp. Beslutsamt traskar dessa svenskar ut på badbryggan, knyter fast badrocken i badbryggans räcke och utan att röra en min kastar de sig i de skummande böljorna.