viewpoint-east.org

…till vänster i bild ser vi…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På balkongen till vänster i bild står det kanske en Benjaminfikus. Jag vill i alla fall tro det, ty jag har också en fikus som får flytta ut på balkongen de där varmaste dagarna på sommaren. En spårvagn strävar långsamt i kamerans riktning och bakom syns en häst med vagn stånka fram. Mitt i gatan står en pojke, med stadig blick riktad rakt in i kamerans lins. Kanske är det bara han som tänker på fotografen. De andra som fastnat på plåten tycks inte lägga märke till fotografen, eller till pojken som står i givakt mitt i gatan.

Det är ett fotografi, som också blev ett vykort, vi tittar på. Den okända fotografen fångade pojken som står mitt i gatan, spårvagnen som strävar, alla förbipasserande och Benjaminfikusen någon gång vid första seklets början. Kanske runt 1910.

Huset till höger i bild är extra intressant. Det byggdes mellan 1892-1894, och arkitekten hette Jan Tomasz Kudelski. Bygget var ett beställningsverk av stadens kända och mäktige vodka- och likörtillverkare, Leopold Baczewski. Det är ett vackert hus (än idag), med burspråk och eleganta dekorationer. Inte överdådigt, men elegant.

Det här är en välkänd vy för mig och tillika mycket älskad av undertecknad. Jag bor inte långt ifrån bildens centrum. Varje dag passerar jag den glasade dörr som idag leder till en kosmetikabutik. Då, när den lille pojken stod mitt i gatan, rymde lokalen en av Lwóws mest omtyckta kaféer, Kawiarnia Maksym. På någon av våningarna i huset fann man även redaktionen för tidskriften Wschód (Öst). Huset rymde även andra verksamheter. Till exempel hade två amerikansklinjer sina kontor och biljettförsäljning här, Cunard Line och White Star Line. Många av Galiziens amerikaresenärer (och de var många) gick alltså till detta hus för att köpa biljetter till sin framtid långt borta från Galizien.

Zygmunt Gorgolewski (1845–1903) bodde även här fram till sin död. Ja, du vet väl inte vem den gode Zygmunt Gorgolewski var, men varje lvivian känner till honom. Det var nämligen han som ritade Lvivs operahus. Byggfirma var Jan Levynskyj, som jag skrivit om tidigare. Anekdoten om Zygmunt Gorgolewski förtäljer att han blev djupt deprimerad av alla problem som det innebar att bygga operahuset, och att han ska ha begått självmord. Andra anekdoter säger att han dog av brustet hjärta, då hans arbete kritiserades. Ett öde som även ska ha drabbat Jan Levynskyj några år senare, då även han lär ha dött av brustet hjärta när han såg sin byggfirma gå omkull. Vad som är sant vet ju rimligen inte, och kanske var det floden Poltava som hämnades. Den blev ju nergrävd när operan byggdes.

Det är, som jag ponerade ovan, varmt den där dagen som fotografen beslutade sig för att avbilda mitt välkända gatuhörn. (Nå, nu kände hen ju inte till att det mer än hundra år senare skulle bli min hemvist, men det är ändå faktiskt mitt, så som det är alla andras som trivs i denna pulserande och kanske även stökiga del av Lviv.) Damerna har parasoller för att skydda sina ansikten (det är faktiskt inte så mycket annat som blottas) från att nås av de starka solstrålarna. Två herrar står och språkar till höger om pojken. Kanske har de precis kommit ut från Kawiarnia Maksym. Kanske är de inte riktigt överens om något de talade om där inne, eller så bestämmer de bara en ny tid för uppfriskande samtal med tillhörande drycker.

Balkongen där Benjaminfikusen står på bilden finns inte längre idag. Och inte heller huset som är rakt framför min port. Idag står där ett hus från mellankrigstiden. Och det är inte så underligt, ty precis vid min port gick gränsen mellan de ukrainska och de polska styrkorna under det polsk-ukrainska kriget 1918.

Men ingenting av det vet pojken som står mitt i gatan. Med sin blick vänd mot oss. Han tittar rakt över alla krig, genom alla årstider, år och decennier, ja, faktiskt rakt över 100 år, rakt in i våra ögon.


Möjligen den första

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december
Baczewski
Av Lu-can
År 1926

Baczewski… Var ska jag börja. Risken är att man blir tjatig med alla olika Barczewskis hit och dit. Men för att göra en lång historia något rapsodisk, börjar jag från år 1782. Det var nämligen då det första Baczewskibränneriet såg dagens ljus. Ofta säger man att det var det första polska bränneriet. Hur det går ihop förstår jag inte, ty det fanns vid 1800-talets början fyra brännerier i staden. Kanske talade de andra brännerierna helt enkelt andra språk. Baczewski utmärkte sig dock för sin raffinerade teknik och utsökta vodka. Man hade nämligen introducerat dubbel-destilleringen, som var en riktig nymodighet på den tiden. Så även om man inte var ensam på plan först, så var man i alla fall den smartaste. Deras vodka blev så omtalad och omtyckt att man till och med levererade till kejsaren i Wien.

Under slutet av 1800-talet lät man sig inspireras av brännerier i Frankrike och Nederländerna, vilket ledde till att man började exportera. Man exporterade till bland annat Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland. Nu tog man också till sig idén med marknadsföring. Det bestämdes att Baczewskis sprit skulle paketeras i speciellt designade kristallkaraffer. Under den stora nationella utställningen, som skedde i lejonstaden 1894, hade man den mest omtalade och flitigast besökta paviljongen, som var i formen av en karaff.

Vid Polens självständighet, 1918, var Baczewskis ett så välkänt namn att man sa “Baczewski” när man avsåg vodka. Ungefär som att vi nuförtiden säger iPad när vi avser surfplattan.

Ett intressant beslut togs under 1930-talet. Man beslöt att inte öka produktionen, för att på så vis garantera kvaliteten. Beslutet togs när Baczewskis var det enda bränneriet i världen som dagligen flög ut sina varor med flygplan till andra europeiska länder. Vilket visserligen betyder att de inte verkade i någon blygsam skala.

Men när andra världskriget kom var Baczewskis saga i lejonstaden slut. Nazisterna bombades bränneriet och när sovjeterna tog vid beslöt man att bygga en sandpappersfabrik på platsen. I Polen fortsatte man dock med att tillverka Baczewskis fina sprit.

Det skulle dröja åtskilliga decennier innan Baczewski återkom till lejonstaden, men nu finns de faktiskt här. Dock inte som ett bränneri. Utan som restaurang. Och idag tillhör den en av de mest älskade restaurangerna i Lviv.