Alla helgons dag – viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Man skulle kunna tycka att jag under gårdagens anteckning borde ha nämnt något om hur entusiastiskt polackerna hyllar sina bortgångna på alla helgons dag. Ty det är inte någon halvhjärtad insats som polackerna åstadkommer denna dag. Man åker runt till praktiskt taget alla gravar där släktingar, bekanta eller kända personer vilar. Det är en enorm aktivitet på varje kyrkogård, med horder av människor som banar väg mellan de olika viloplatserna. Och man skulle också kunna mena att jag dessutom borde ha nämnt vilka bortgångna personer jag lät mina tankar söka sig till en sådan dag som igår. Men dagens anteckning lever sitt eget liv och den ville ta mig till ekorrar.

Nu förhöll det sig givetvis som så att jag visst tänkte på de nära som gått bort, både de som vandrade vidare för bara något år sedan och de som varit borta i decennier. Precis som så många andra tänkte jag lite extra på dem igår, men det tillhör dock inte ovanligheterna att jag tänker på dem som vi förlorat, och där är jag nog som gemene man.

Men när jag igår satt i Katarinakyrlan i Kraków och lyssnade på hur Capella Cracoviensis, under ledning av den belgiske barocktrombonisten Wim Becu, framföra Wolfgang Amadeus Mozarts Requiemmässa i d-moll (K. 626) tonsatt 1791, tänkte jag dock inte på mina svenska nära och kära som gått bort. Mina tankar gick istället till Ukraina. Nå, de är där dagligdags men igår på konserten tänkte jag mer intensivt på de stupade, de saknade eller på dem som ser sina kamrater stupa eller skadas i strid. Jag tänkte också på dem jag känner som förlorat en anhörig, söker en saknad eller vårdar en skadad. Men mina tankar gick inte enkom till dem som jag på något sätt har en anknytning till, utan jag lät tankarna gå vidare till för mig okända, och till allt det lidande som Ryssland med sitt aggressionskrig mot Ukraina åstadkommit och åstadkommer i skrivande stund.

Kriget är förvisso långt från min vardag i Kraków, men under mina nio år i Ukraina formade jag band till landet som jag lät, och fortfarande låter, flätas in i min själ. Krigets fasansfulla konsekvenser pågår därför ständigt i mitt inre, även om jag kommer lindrigt undan i en jämförelse med alla som har bröder, systrar, föräldrar eller kära vid fronten eller alla som dagligen lever med rädsla för drönare, missiler och dånande flyglarm.

Och även om gårdagens konsert inte kunde läka alla de sår som detta krig har vållat så många i Ukraina och de i förskingrinen, så upplevde jag trots det en förnimmelse av hur konstmusik har en förmåga, som praktiskt taget inget annat, att ge rum för vördnad. Något av detta tänkte jag sålunda på idag när jag for fram på min cykel genom ett landskap färgat av novembers dova penseldrag.

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är idag den första november, och således också Alla helgons dag. En dag som tidigare passerat förbi mig utan att göra något väsen av sig. Alla helgons dag har för mig förefallit vara en synnerligen tråkig dag, fylld med bara död och andra dysterheter som kommer med att man förlorar någon man håller av. Dagen har helt enkelt varit en dag jag inte gärna högtidlighållit. Döden vill man ju inte gärna tänka på.

Men nu bor jag i Polen, och här är Alla helgons dag en stor högtid. Polackerna vallfärdas en dag som denna till kyrkogårdar och minnesmonument. Jag vill ju inte vara sämre, och beslöt mig därför för att göra det samma. Mitt val av kyrkogård föll på den anrika kyrkogården Rakowickikyrkogården (Cmentarz Rakowicki) som grundlades under 1800-talets första hälft.

Eftersom jag var lite osäker på vägen tog jag rygg på en grupp präster. Något sa mig att de visste var de skulle. Men vi var sannerligen inte ensamma på vår vandring. Runt omkring oss körde bilar med chaufförer som förtvivlat letade efter lediga parkeringsplatser. Spårvagnarna åt båda hållen var proppfulla, och det skapades dessutom en enorm kroki (trafikstockning), vilket gjorde att ingen på hjul kom vare sig hit eller dit.

Väl framme vid kyrkogården var det ett myller av folk. Jag har nog aldrig varit på en kyrkogård med så mycket liv och rörelse. Några visste precis vilka de skulle besöka, och gick med bestämda kliv i riktning mot den grav de ville besöka. Andra vimsade runt bland gravstenarna, och hade väldiga bestyr med att hitta till den plats där någon de ville minnas låg. Ur några högtalare vid ett kapell mässade en monoton röst något, för mig, helt främmande. Från någon annan högtalare hördes en soundcheck. Det vankades tydligen någon slags konsert. Mellan gravarna stod man och pratade, någon stämde upp i en bön, eller sång. Det rådde en febril aktivitet överallt på kyrkogården, som lystes upp av ett hav av lyktor och blommor.

Och när jag stod där i detta myller av människor, drabbades jag av djup sinnesrörelse. Det slog mig nämligen att Alla helgons dag inte alls handlar om döden. Den handlar om de levandes minne. Det är inte döden som högtidlighållit, utan livet. Se där hur det är för sådana som, likt mig, vandrar i de okunnigas dalgång.

Efter en stunds letande hittade jag i alla fall poeten, och tillika nobelpristagaren, Wisława Szymborskas grav. Väl framme vid hennes blygsamma grav kände jag mig dock lite skamsen över att jag inte hade med mig vare sig lykta eller blommor. Och inte heller hade jag med mig några cigaretter, till den inbitna rökaren Szymborska. Men jag fick snabbt sinnesro, då jag upptäckte att någon annan faktiskt hade varit förutseende och lagt cigaretter på hennes gravsten.

Vid konstnären Jan Matejkos grav, som egentligen inte är en grav utan ett helt mausoleum, grubblade jag åter över att det var synd att jag inte tagit med mig någon lykta. Den första november är ju till råga på allt hans dödsdag. Han gick ur tiden denna dag år 1893.

Jag strosade vidare, men det var inte lätt i den täta dimman. Plötsligt krockade man med någon. Å andra sidan gjorde det ingen skada, ty idag alla är idag lite extra empatiska.

Så ser jag en äldre man, som trots den kyliga eftermiddagen inte har något på huvudet. Han gnuggar sina frusna händer mot varandra, och med krokig rygg snubblar han huvudstupa fram mellan gravarna. Han söker någon, eller kanske några. Hans blick fladdrar över gravstenarna i ett försök att finna deras namn. Namnen på dem han söker. Jag får ett intryck av att han är fullständigt ensam. Ja, inte bara här på kyrkogården, utan även i livet. Men just idag är han inte ensam om att minnas, och inte andra dagar heller för den delen. Ty i Polen är åminnelse en kollektiv rörelse, som sträcker sig långt bortom Alla helgons dag.

Monumentet till minnet av andra världskrigets offer.

Monumentet över kommunismens offer.

Wisława Szymborskas grav. Lägg märke till cigarrerna till höger i bild.

Ett enkelt ljus vid en nästan bortglömd grav.

Någon för mig okänd, men ändock mycket vacker grav.

Ljushav vid Jan Matejkos grav.

viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 2 november 2025

En dag att minnas