viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 18 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Om man skulle hejda mig på gatan och fråga mig om jag kände till något finsk-ugriskt ord som spridit sig vidare mellan olika språk, skulle jag antagligen skaka nekande på huvudet. Och då är det ju kanske desto mer förvånande att ett sådant ord kan tillhöra en av de växter som jag hyser en särskild ömhet för. Ordet, och växten, som här åsyftas är humle. Fast egentligen kan man inte med säkerhet försäkra att det verkligen är ett ord som kommer från finsk-ugriska, då det även kan vara sprunget ur något annat språk. Det finns helt enkelt många humleliknande ord i flera språk. Men det där med finsk-ugriska är en teori bland flera.

Efter närmare efterforskning visar det sig att det är ganska mycket som jag inte visste om humle. Som exempel att även dess ursprungsland är omtvistat. Den kan möjligen ha kommit från Kina, och sedan förts vidare över jordklotet, men man vet alltså inte helt bestämt om det förhåller sig så. Nuförtiden växer den både odlat och vilt, vilket gör att man kan undra om humle inte är en tidig invasiv art. Men jag har inte funnit några källor som verkar vilja påskina att humle är någon slags bov eller inkräktare.

Man vet inte heller när den första ölen med humle bryggdes, men vissa källor menar å det bestämdaste att det kan ha varit sedan mycket länge. Kanske är det en helt korrekt förmodan, ty man har ju exempelvis hittat humle vid utgrävningar i Birka. Det första dokumenterade glaset öl kryddat med humle dracks redan på 700-talet i dagens Tyskland, och då hade humle faktiskt också blivit en ganska vanlig växt i klosterträdgårdarna. Men det var först 300 år senare som den första skriftliga källan beskriver orsaken till tillsättningen av humle vid bryggning av öl, och upphovsmannen, eller snarare upphovskvinnan, var ingen mindre än tonsättaren, mystikern och abbedissan Hildegard von Bingen (1098-1179). Hon beskrev nämligen i ett bevarat dokument att humle tillsattes vid bryggning av öl för att hindra förruttnelse. Det här var dock ingen gängse kunskap under von Bingens tid, och det skulle dröja till 1400-talet som bryggning av humleöl blev vanligt.

Trots att vikingarna i Birka alltså hade tillgång till humle så är det tydligen inte troligt att de odlade den. Man tror istället att den första humleplantan i Sverige sattes i marken någon gång på 1200-talet. Att brygga öl på humle var inte den vanligaste skälet till att man lät denna livskraftiga växt gro, då man främst använde humle inom läkekonsten, bland annat för sin lugnande och till och med bedövande effekt. Om det var därför som man år 1442 lagstiftade att varje svensk bonde var tvungen att hålla sig med minst 40 stänger av humle, låter jag däremot vara osagt. Denna lagstiftning skulle för övrigt bestå i över 600 år.

Vidare hade jag ingen aning om att det som vi kallar för humlekottar egentligen består av ungefär 20 till 60 honblommor, och vid varje blads fäste sitter en körtel som ger ett gult, klibbigt pulver vars kemiska sammansättning man tydligen inte helt utforskat ännu. Och det är främst humle med honblommor som odlas, eftersom hanblommorna praktiskt taget är helt oanvändbara. Det finns också flera olika sorters humle, där vissa är mer beska än andra.

Men även om humleöl är gott, föredrar jag te bryggt på humle. Den lugnande effekten är väl en trevlig följdföreteelse för oss nervöst lagda, men främst är det smaken jag uppskattar. Och om man inte vill dricka upp dem, kan man ju alltid sitta och studera kottarnas enkla skönhet.

Dagens anteckning – 17 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under flera dagar har en långbent gestalt gäckat polisen och djurvårdare i Kraków. Den har synts från bilfönster när den hoppat över vägen. Den har nyfiket, eller möjligen något förvirrat, kikat in genom fönstren till hus. Den har suttit på spårvagnsspåren och mumsat på gräs, innan den slutligen förvirrade in sig på en skolgård i Nowa Huta och omhändertogs. Men vem är det nu som som skuttat runt på detta sätt i Małopolskie? Det är möjligt att ni inte kommer att tror mig, men den snabbfotade och långbenta gestalten var, och fortfarande är i allra högsta grad, en känguru. Likaså är det också möjligt att polisen inte trodde sina öron när de i måndags fick in de första rapporterna om en lösskuttande känguru utanför Kraków. Ett djur som självfallet inte hör hemma i Polens djurvärld, även om det är rikt på diverse lustigkurrar.

Den förrymda kängurun ska vara hemmahörande på en gård i Maszyce strax norr om Kraków, där det är troligt att den har fått utstå olika sorters handpåläggning av nyfikna barn. Inte undra på att den beslöt sig för att rymma.

Nåväl, dramatiken med kängurun från Maszyce fick mig i alla fall att komma till insikt om hur oerhört fattig jag är på kunskap om detta djur. Att den kan skutta snabbt, upp till 50 km/h, visste jag förvisso, men jag var helt okunnig om att det inom familjen känguru finns 65 arter. De större arterna kallas för kängurur, medan de mindre brukar kallas för vallaby. Jag kan så pass lite om detta pungdjur att jag inte vågar svära på vilken sort det är som gäckat polisen och djurvårdare under flera dagar, men mina lekmannaögon menar att den ser ut att vara något mindre än en större.

Kängurur är som sagt pungdjur, och det visste jag alldeles bestämt sedan tidigare, men jag hade ingen aning om att deras ungar föds som små embryon och kryper sedan för egen maskin in i mammans pung, suger tag i någon av hennes mjölkkörtlar och hänger sedan fast i den under två till tre månader innan den släpper taget om körteln och först då tittar ut ur pungen. Jag har aldrig tidigare funderat närmare på namnet “känguru”, och dess härkomst, men efter en enkel sökning visar sig även det var något av intresse. Ordet härstammar från språket guugu yimidhirr som talas av en folkgrupp med samma benämning, och som har hemvist i nordöstra Australien. Betydelsen av ordet är tydligen rätt och slätt “stor svart känguru”, men länge trodde vi västerlänningar att ordet betydde “jag vet inte”. Orsaken till denna märkliga feltolkning är sprunget ur en anekdot om upptäcktsresaren James Cook. När han landsteg i Australien år 1770 ska han, enligt anekdoten, ha frågat vad de kallade den där långbenta gestalten, och svaret blev “gangurru”. 50 år senare skulle en annan upptäcktsresande, Phillip K. King, ha snappat upp ordet “mee-nuah” om djuret, och man utgick därför från att Cook hade misstagit sig. Men senare forskning har visat att det var King som hade misstagit sig, ty det ord han hörde betydde “ätligt djur”.

Nu får vi hoppas att den gulliga lustigkurren som lyckats överlista flera av de senaste dagarnas infångningsförsök slipper att bli middag. Helst skulle man väl vilja att den fick återvända till Australien, men det är väl för mycket begärt.

Mig veterligen har den förrymda kängurun inte heller skuttat fram över det område som fotot visar, men någon sorts illustration var ju nödvändig att ha. Jag bifogar även ett foto på rymmaren själv, fångat av fotografen Tom Rollauer.

Dagens anteckning – 16 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Planty har trädens gröna blad börjat åldras så där som de gör så här års. En svag anstrykning av rött, brunt och gult som börjat krypa från blandens kanter mot dess mitt. Ännu har de inte letat fram höstens allra starkaste färger som naturen varje år, till vår stora förundran, förmår skapa. Men tids nog kommer trädens klädedräkt spraka i sin fanfar för hösten. Eller så är det månne en sista hyllning till sommaren.

Denna process, att byta ut den gröna färgen till höstens färgkavalkad, är egentligen en slags hushållning av resurser. Träden vill helt enkelt ta till vara på det gröna klorofyll som finns i bladen, och mycket förenklat kan man säga att när de tar sig an den uppgiften ändra bladen färg och de blir gula, orangea eller bruna. Den röda färgen tillkommer dock på ett annat sätt, då det istället verkar röra sig om något slags pigment och fungerar också som bladens solskydd. Ju soligare höst desto rödare blad på träden, alltså.

Någonstans mellan det att bladen sitter på trädens grenar till det att de singlar ner mot marken och påbörjar sin förmultning, byter de ju som bekant också namn och vi börjar kalla dem “löv”. Ordet “löv” förekommer också som efterled bland ortsnamnen i södra Skandinavien. Dessa ortsnamn tillhör möjligen bland de äldsta ortsnamn vi har i Skandinavien, ty man tror att de tillkom redan under folkvandringstiden, alltså under den förkristna tiden. Vi finner namn med efterledet -löv både i Danmark och södra Sverige, och som exempel kan ges Arlöv och Burlöv i Skåne. Men man ska nu inte hoppa i galen tunna och anta att namnen kommer av att man på dessa ställen haft stora mängder av löv. Nej, den troligaste förklaringen till efterledet -löv är tydligen att det härrör från det danska verbet “lämna” (levne) och anspelar helt enkelt på arv, alltså överlämning, av gårdar eller mark till barn.

Tänk, där ser man vad bladen och löven i Planty kan lära en.

Dagens anteckning – 15 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland är det lätt att dra på sig självkritikens dystra mantel. Varje ord som sätts i meningar rannsakas och ifrågasätts, för att slutligen få mig att stryka varje försök till formulering. Vid sådana tillfällen är det lätt att börja misströsta, men då kan man alltid dra sig till minnes att det finns de som faktiskt har haft ännu mer kritiskt sinnelag mot den egna uttrycksformen. För att ta ett ganska aktuellt exempel kan man nämna tonsättaren Lars-Erik Larsson (1908-1986).

Alla vet nog att hans verk “Förklädd Gud” (op 24) finns med på den nyligen presenterade listan över svensk kulturkanon. Men vad få vet är att Larsson var särdeles hård mot sin egen kreativitet, och om han visste att hans verk skulle finnas med på nämnda lista, är det möjligt att han skulle ha rynkat lite skeptiskt på sin näsa. Under sin livstid skulle han nämligen dra tillbaka flera av sina symfonier och säkert även andra verk, efter det att de hade haft urpremiär.

Hans andra symfoni drabbades av detta öde. Symfonin tillkom mellan 1937-38 och redan på hösten 1938 framfördes denna fina symfoni på Stockholms konserthus med Kungliga Filharmoniska Orkestern under ledning av tonsättaren själv. Trots att inte alla röster var kritiska efter premiären valde Lars-Erik Larsson att dra tillbaka symfonin, vilket gjorde att den inte fick tryckas. Samma hårda förfarande råkade även hans första och tredje symfoni ut för. Ungefär tio år senare ska han i en intervju ha sagt att han ansåg att han inte kunde skriva symfonier, och framkastade vidare teorin att hans tonsättarkonst passade bättre för mindre och kortare verk.

Här kunde sålunda sagan om Lars-Erik Larssons symfoniska verk ha tagit slut, om inte hade funnits sådana som hade ifrågasatt Larssons stränga självkritik. Men det skulle dröja fyra decennier innan dirigenten Sten Frykberg lyckades övertala tonsättaren att släppa på bannlysningen av bland annat andra symfonin. Verket framfördes av Sveriges Radios Symfoniorkester år 1973, och när Lars-Erik Larsson fick höra sin tonsättning kunde han bara dra slutsatsen att han hade varit alldeles för hård mot sig själv. Idag tillhör symfonin kanske inte det mest spelade verket av Larsson (den posten innehar nog “Förklädd Gud” eller hans “Pastoralsvit”), men den slipper i alla fall att ha tagits av daga av den överdrivna självkritikens bistra gestalt.

I mitt tycke är den andra symfonin ett oerhört spännande verk, med dess nästan maniska rytmiska delar i den sista satsen, eller den mörka och förtätade stämningen i första satsen. Likaså innehåller den ett fantastiskt parti med solo för tuba, vilket verkligen inte tillhör vanligheterna i svensk musik. Den inspelning jag själv föredrar är givetvis den där pappa medverkar, och tillika är en CD jag fick av honom i somras (som ni kan höra här).

Dagens anteckning – 14 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det fanns en tid då Dmitrij Sjostakovitj innehade en särskild plats i mitt hjärta. Inte en endaste vecka gick utan att jag lyssnade på någon av hans tonsättningar. Ja, det är så jag minns det. Men sedan kom andra tonsättare och föste undan Sjostakovitj, och jag tog mig allt mer sällan till hans tonvärld.

När jag ikväll satt på konserthuset i Kraków och lyssnade till hur Sinfonietta Cracovia framförde hans åttonde stråkkvartett i ett arrangemang för stråkorkester (op 110a), försökte jag har nästan feberaktigt söka mig till den platsen i mitt inre, men den tyckes helt utraderad, eller möjligen innehas av någon annan (oklart vem, dock). Ja, det gick till och med så långt att jag kom på mig själv att irritera mig på det ofta klaustrofobiska tonspråk jag tidigare fascinerades av. Vissa delar avfärdade jag även som kitsch, väl medveten om att så skriver man inte om Sjostakovitj. Jag vill dock tillägga att jag skriver ovanstående med sorg, ty framförandet ikväll var en uppvisning i lyhördhet och stark inkännande av den skickliga dirigenten Katarzyna Tomala-Jedynak. Men inom mig ekade det tomt, och mina känslor kunde inte rida på några svallvågor från musiken.

Annat var det med inledningen av konserten, som var “Agnus Dei” av Krzysztof Penderecki, som egentligen är en del av verket “Polskie Requiem”, och som vanligtvis framförs a capella av en kör. Men ikväll fick vi höra den i ett arrangemang för stråkorkester, vilket skapade en helt annan, men ändå mycket laddad atmosfär. Verkets polyfona inslag och dess ökande intensitet föreföll helt annorlunda med en stråkorkester, än det blir med en kör, men med det sagt bör jag kanske tillägga att jag föredrar den ena före det andra. De framstår för mig som två mycket olika syskon, som ändå har någon slags gemensam sinnevärld.

Konserten fortsatte därefter med Leonard Bernsteins fascinerade, känslomässiga och intensiva verk “Serenade after Plato’s ‘Symposium'”. Verket är, som ni nog förstår, en hyllning till Platons verk med samma namn och varje sats representerar de olika talarna i Platons text. Därmed blir verkets struktur dialogiskt till sin karaktär, och man kan tydligt höra samtalet mellan de olika stämmorna och solisten, som i detta fall var den skickliga violinisten Bartłomiej Nizioł.

Före Sjostakovitj spelade Sinfonietta Cracovia en fantasi av Ralph Vaughan Williams, men den lämnade mig förhållandevis oberörd, så den lämnar vi därhän. Jag vill däremot avsluta med att understryka att trots att Sjostakovitj inte lyckades hitta tillbaka till den plats i mitt inre han en gång ägde, var kvällens konsert både medryckande och stimulerande. Mycket beroende på Krakóws fantastiska sinfonietta och dess konstnärliga ledare Katarzyna Tomala-Jedynak.

Dagens anteckning – 13 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en äng i Krakóws utkant finns en lätt upptrampad stig. Jag tar mig ofta dit, för att se ut över fälten och kontemplera över böndernas, växternas och djurens olika förhavanden. Det skänker mig en stund av befrielse från vårt samtida brus. På avstånd kan jag höra hur ett flygplan gör sig redo att landa, och mina tankar förs mot min vilja till den pågående militära övningen som de ryska gangstrarna företar sig. Jag vill inte låta mitt medvetande fyllas av deras skräckmaskineri, men det är svårt att inte dras med i den allmänna oro som nu tycks ha tagit delar av Polen i besittning.

Under dagen har jag flera gånger återkommit i tankarna till en intervju i dagens SvD. På svar på journalistens frågor om vad som rör sig i huvudet på polackerna svarar en kvinna att hon dessvärre inte kan fly, då hennes dotter har en diagnos som gör det omöjligt för familjen att lämna landet. Hennes svar har gnagt och skavt i mitt inre. Jag frågar mig hur det kan bli den första reflexen, att vilja fly? Låter man inte då det ryska narrativet ta kontrollen över ens liv? Borde inte första instinkten istället vara att fråga sig hur man kan vara behjälplig? Jag försöker lugna mig med att journalistens frågor kanske var ställda så att hon blev tvungen att svara på frågan om hon kunde fly. Men det lugnar mig inte särdeles mycket, ty det innebär ju att journalisten har som uppsåt att försöka förstärka en bild av att polackerna inte vill försvara sitt land. Mina funderingar landar i att att hennes svar är oroande, oavsett hur det kom till.

Jag försöker istället ställa mig i hennes ställe, och föreställa mig hur jag skulle reagera om Sverige hotades på samma sätt som Polen hotas i skrivande stund. Och jag inser att jag också skulle ha drabbats av klenmod, eftersom jag faktiskt inte vet vad jag skulle kunna bistå med. Min enda tillgång är egentligen att stödja tillkomsten av ord, förhållandevis rättstavade och gärna i rätt följd. Är det ens en tillgång i dessa tider, kan man undra.

Jag återvänder till stigen i Krakóws utkant och tänker att egentligen ville jag inte alls skriva något om detta, då det idag den 13 september, är 206 år sedan Clara Schumann föddes. Och jag kommer på mig själv att tänka att det blir lättare att uthärda alla funderingar på krig om man understundom låter sig översköljas av musik. Därför föreslår jag att vi istället lyssnar på hennes pianokonsert (op 7) som slutfördes när hon var blott 16 år gammal. Hon inledde dock arbetet redan tre år tidigare, och under några intensiva veckor i november 1833 skrev hon första satsen, vilken hon också orkestrerade själv. Pianokonserten uruppfördes tre år senare, och dirigent var ingen mindre än Felix Mendelssohn.

Hennes pianokonsert är ett lyriskt och vackert stycke som kräver stor skicklighet av solisten. Men under sin livstid lär hon oftare ha framfört sin makes, Robert Schumanns, pianokonsert (op 54) än sin egen tonsättning. Svaret på varför det förhöll sig så kan möjligen gå att finna i att hon för det första deltog i framkomsten av Roberts pianokonsert, samt att hon ansåg att han var ett geni. Det är också möjligt att det var ett utslag av överdriven självkritik. Nå, idag lyssnar vi alltså på Claras pianokonsert, för att dämpa både det föreställda och det faktiska krigsmullret.

Dagens anteckning – 12 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De har båda en närmast gåtfull dragningskraft på mig. Ja, sanningen att säga är det som att jag återvänder till de båda som en trånsjuk. Det är kanske inte uppenbart för alla och envar, men jag syftar givetvis på Katowice och Gustav Mahler. Det har nämligen blivit något av en vana att åka till övre Schlesiens största stad för att få höra dess filharmoniska orkester framföra någon av Gustav Mahlers symfonier under ledning av dirigenten Yaroslav Shemet. Och av den orsaken har jag också börjat associera Katowice med Mahler, eller tvärtom, vilket egentligen inte alls är särskilt märkvärdigt, ty både Mahler och Katowice förfaller kanske vara mycket tyska till det yttre, men verkligheten är ju en annan och de är båda mycket mer mångfacetterade i det inre, där judendomen är en viktig del.

De är också nästan jämngamla, då Katowice fick stadsrättigheter 1865, alltså när Mahler var fem år. Men platsen var givetvis bebodd flera hundra år innan den blev stad. Därför vet ingen varför Katowice heter som den gör. Kanske kan det ha varit ett namn från den första som bosättaren på platsen. Eller så härrör det från ordet “kąty” som betyder vinkel, och som också anspelar på de torparhus som tillhörde den första bebyggelsen.

Dagens Katowice präglas dock inte av torparhus. I centrum trängs vackra byggnader som tillkom när staden växte fram och årtiondena därefter. Alltså under Gustav Mahlers levnadsår. Kyrkor och hus i nygotisk stil samsas med vackra fasader i bästa jugendstil. (Idag har också flera skyskrapor börjat torna upp sig, men låt oss denna gång lämna dem därhän.) Jag är förresten säker på att Gustav Mahler hade tilltalats av Katowice, (eller Kattowitz som det hette då) om han hade fått möjlighet att besöka staden, men det lär han inte ha gjort. Däremot framträdde han i nedre Schlesiens största stad Breslau (alltså dagens Wrocław) år 1905 och 1906.

Och jag vågar också påstå att Gustav Mahler hade blivit förtjust i kvällens framförande av hans femte symfoni från 1901-02. Shemet lyckades skickligt föra fram den oroliga spänning som finns mellan de ljusa och mörka partierna i symfonin, och han var som brukligt inte rädd för att ta ut svängarna. För egen del kulminerar dessa känslor i den tredje satsens nära nog schizofrena känsloväxlingar. Denn sats är således också min favorit, dels beroende på det brutala sätt som man kastas mellan upprymdhet och desperation, och dels på grund av det hänförande valthornsolo som dominerar satsen, vilket framfördes med bravur under kvällens konsert. Att det blev stående ovationer förvånade mig inte, och inte heller att Shemet själv fick de varmaste applåderna.

När jag så travar genom Katowices gator för att hinna med tåget till Kraków, erfar jag hur en bit av Mahlers oroliga själ följer med mig. Ja, precis så närvarande var han ikväll. Och inte gör det något att han är lite orolig till sinnes, ty det är ju ett tillstånd som vi delar.