viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 10 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Johannes Brahms är en tonsättare som förefaller ha en förkärlek för att söka upp mig, snarare än att jag söker upp honom. Och sedan en tid har han slutligen fångat mig i sitt grepp. Orsaken är att jag snubblade över en biografi över honom författad av tonsättaren och tillika författaren Jan Swafford. Boken jag läser är en 700-sidors kloss som metodiskt betar av varje skrymsle av Johannes Brahms liv. Detta är ingen lätt uppgift, enär Brahms förstörde mycket av sin korrespondens då han under slutet av sitt liv kände en rädsla för att eftervärlden skulle kunna finna misshagligheter, eller dra oriktiga slutsatser. Men detta har ändå inte hindrat Jan Swafford från att skriva en uttömmande biografi över Brahms liv.

Under läsningens gång har jag fått en fördjupad förståelse för Brahms tonsättarkonst, men även fått en ny insikt i hans samtid och eftermäle. Jag visste till exempel inte att Arnold Schönberg inspirerades att skapa tolvtonsmusiken efter att ha satt sig in i Brahms tonsättarkonst, och jag kände inte heller till att Brahms i grund och botten var liberal och inte alls strängt konservativ, som jag i min enfald har trott. Jag kände däremot till hans komplicerade relation till Robert och Clara Schumann, en vänskap som både skulle göra honom till den han senare blev, men också fjättra honom vid en bana han kanske inte hade valt om han hade fått välja själv. Jag visste däremot inte att han vid något tillfälle faktiskt sa att han kunde uppskatta operorna av hans antagonist Richard Wagner. Därtill kände jag inte till alla de olika kärleksrelationer han hade, förutom kärleken till Clara Schumann, som möjligen varade livet ut. Och att han hjälpte många kvinnliga musiker och tonsättare, som exempelvis Ethel Smyth, till att nå ryktbarhet. Detta trots att han ofta beskrevs som misogyn. Det kan hända att jag återkommer till något av detta senare, när jag läst ut boken, men ännu så länge njuter jag av att läsa boken lika långsamt och noggrant som Brahms själv företog sig saker och ting. Jag kan med andra ord inte sammanfatta boken ännu, utom när det kommer till en punkt, och det är skägg.

Ty jag har aldrig läst en bok som så ofta nämner ordet skägg. Egentligen är det inte alls konstigt, eftersom många associerar Brahms med ett stort skägg. Lite som tomtefar tittar han misstänksamt på oss från fotografierna. Och trots att Swafford gör flera ansatser till att förklara varför Brahms valde att ha skägg, lyckas han inte komma med något helt vattentätt bevis. De lärde tycks därmed fortfarande tvista om varför Brahms valde att pryda sitt ansikte på dylikt vis.

En förklaring till Brahms skägg skulle kunna gå att finna i att det var på modet med skägg under 1860-70-talet. Det var förhållandevis oroliga tider, och skägget skulle representera en trygg fadersfigur och patriark. Men Brahms var allt annat än detta, då han levde sitt ungkarlsliv på Karlgasse 4 i Wien, långt från familjeliv, och när han skaffade skägg hade han helt gett upp tanken på giftermål. Brahms hade förvisso makt, men blott inom ramen för musiken. Eftersom det var en fluga att ha skägg var Brahms inte ensam med skäggväxt i sin krets. Hans nära vän, violinisten Joseph Joachim, hade också ett stort och burrigt skägg. Pianisten och pedagogen Julius Epsteins skägg borde väl vara ett klassiskt exempel på Franz Josef-skägg. Dirigenten Hans von Bülow hade ett litet kärvt pipskägg. Bland andra tonsättare hittar vi också Richard Wagners skägg, som väl var en skepparkrans. Fast själv tycker jag att det ser lite ut som ett munskydd som halkat ner under hakan. Och något årtionde senare hade till och med Gustav Mahler skägg under en mycket kort, om än dokumenterad, tid. Andra under denna tid med skägg var Karl Marx, Lev Totstoj, Abraham Lincoln och från Sverige kan vi ta Carl Larsson som exempel. Den enda som verkligen står ut i sammanhanget är tonsättaren Anton Bruckner, som med sin kala hjässa utan ett enda fjun, och slätrakade haka såg ut som en riktig liten bebis, som Swafford uttrycker det.

Jag vet inte riktigt vad skägg associeras med idag, men jag tycker mig ana att det inte finns lika fast uppfattning om skägg som det fanns på Brahms tid. Någon med skägg kan vara allt från terrorist, till övervintrad hipster eller affärsman, till den manliga motsvarigheten till lattemamman.


Johannes Brahms år 1889


Julius Epstein med sitt Franz Joseph-skägg


Hans von Bülow med pipskägg


Rickard Wagners skepparkrans


Gustav Mahlers skägg

Dagens anteckning – 9 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Februarihimlens disigt, mjuka leende lockar ut människorna från deras gömmor. Lite misstroget ser vi upp mot skyn, där himlen har vävt ett band av snövita molnbollar. Och över Wisła lägger himlen ett gråvitt skimmer, som sträcker sig upp över skogens träd och hela vägen tillbaka till februarihimlens leende. I avsaknad av snö strör februari ut yrvakna och blygsamt nigande snödroppar. Men trots att allt detta associeras med våren upptas mina tankar av vintern och då särskilt den lilla istiden. Jag vet inte varför denna tidsperiod har tagit mina tankar i besittning under den senaste tiden. Kanske beror det på att ämnet klimatförändringar verkar blomstra i vår samtid, ett ämne som tillhör den mest stabila grenen på det träd av våra samtidstankar som berör fascinationen för vår möjliga och snara undergång.

Lilla istiden var också en klimatförändring, om än mycket långsam, den varade i hela 500 år. Den var dessutom inte global, utan tycks främst har drabbat Europa och Nordamerika. För de flesta som levde under denna period var klimatförändringar nog inget samtalsämne. Kylan var antagligen bara ett faktum som pågått i generationer och man förväntade sig nog inte heller något egentligt slut på den. Men tankarna hos dåtidens människor måste ha upptagits en del av de stränga vintrarna.

Om det var därför som poeten Wilhelm Müller (1794-1827) skrev dikterna som Franz Schubert tonsatte till sin “Winterreise” (D. 911, piblicerad år 1828 som Op. 89) låter jag vara osagt. Vad jag däremot vågar drista mig till att påstå är att få har lyckats beskriva vinterns obarmhärtlig karaktär så som han. Denna sångcykel, med sina 24 sånger, kan få mitt blod att isa, men inte enbart beroende på Müllers dikter, utan även på Schuberts mästerliga tonsättningar. Pianots toner bildar iskristallernas klang, och den ensamma sångarens ljuder kargt och faktiskt huttrande. Man fryser hela vägen in till kroppens mest bortglömda gömsle. Men samtidigt är sångerna så oerhört intagande vackra att jag rent av kan sakna vintern när jag lyssnar till Winterreise.

Det går inte att välja en av sångerna utan att känna att jag behandlar de andra missunnsamt, men om jag måste väljer jag den sjuttonde sången, “Im Dorfe” (“I byn”).

“Es bellen die Hunde, es rascheln die Ketten;
es schlafen die Menschen in ihren Betten,
träumen sich manches, was sie nicht haben,
tun sich im Guten und Argen erlaben:

Und morgen früh ist alles zerflossen.
Je nun, sie haben ihr Teil genossen
und hoffen, was sie noch übrig ließen,
doch wieder zu finden auf ihren Kissen.

Bellt mich nur fort, ihr wachen Hunde,
laßt mich nicht ruh’n in der Schlummerstunde!
Ich bin zu Ende mit allen Träumen—
was will ich unter den Schläfern säumen?”

Mina kunskaper om 1800-talets tyska är ytterst bristfälliga och jag vågar mig inte på någon översättning av raderna ovan, men fann denna översättning till engelska:

“Dogs are barking, their chains are rattling.
People are asleep in their beds.
They dream of plenty that they have not,
find both good and evil to refresh them:

and next morning it has all vanished.
But then, they have enjoyed their share
and hope was left over
will still be found on their pillows.

Bark me away, you watchdogs!
Let me not rest in these hours of slumber!
I am done with all dreaming;
why linger among those asleep?”

Dagens anteckning – 8 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Från Mahlers tredje symfoni till Ludwig van Beethovens trea kallad Eroica (Op. 55 i Ess-dur) kan steget förfalla långt. Mahlers och Beethovens treor skrevs på vars en sida av romantiken. Beethoven skrev sin tredje symfoni mellan 1802-1804, medan Mahler skrev sin 90 år senare. Mahlers trea skrevs således när romantiken började närma sig sin oundvikliga slutpunkt, medan Beethovens trea är det verk som på allvar tar steget ut ur Wienklassicism och in i den romantiska traditionen. Men ikväll tog Krakóws filharmoniska orkester mig på en sådan resa, från 1800-talets slut, där jag befann mig igår, till dess början.

Första gången Beethovens trea berörde mig djupt var med ett bejublat framförande av dirigenten Marin Alsop och polska radiosymfoninerna i Katowice. Detta framförande var så starkt att det sannolikt alltid kommer att vara inpräntat i mitt minne, och andra tolkningar har därmed svårt att komma till sin rätt. Kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester stod därför inför den svåra utmaningen att matcha min tidigare upplevelse. Och trots att jag inte kände mig helt ense med tolkningen av kvällens dirigenten var det en likaledes fascinerande att få träda in Beethovens värld. Och jag kan inte nog understryka hur storartad vår filharmoniska orkester är. Det var, i mitt tycke, helt orkesterns förtjänst att framförandet av Beethovens trea blev formidabelt.

Det är kanske inte så många som känner till idag att Gustav Mahler faktiskt skrev om Beethovens trea till att passa en större orkester med moderna instrument. Mahler sökte efter ställen i Beethovens partitur där Beethoven hade låtit sin tanke begränsas av de tillkortakommanden den tidens instrument bar. Mahlers version spelas inte ofta idag, och frågan är om jag hade behagats av den. Det troligaste är att jag hade funnit den väl pompös.

Nåväl, Beethovens trea var, som säkert alla vet, först tänkt som en hyllning till Napoleon och den nya tiden, men när Beethoven erfor vilken slags härskare fransmannen var, ändrade han sin dedikation till “för en stor man”, vilket således inte var Napoleon enligt Beethovens sätt att se på saken. Vem den stora mannen månde vara istället förtäljer inte historien. Ikväll fick vi däremot uppleva ytterligare ett framförande av en riktigt stor musiker och därtill kvinna, violinisten (och tillika konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester) Joanna Konarzewska. Med stor skicklighet och känsla presterade hon ett eminent framförande av Aram Chatjaturjans violinkonsert (i d-moll).

Dagens anteckning – 7 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I en bullrande järnkropp på väg genom namnlösa samhällen utan stationer och konturlösa skogar som fångat mökret, över fält som ömsom fläckas av snö, bortdöende sommargräs eller vattenputsar. Det är alltid då som mina tankar fäller ut sig, likt stålskenor, sökande efter nya vägar att skildra det sedda. Min blick flackar längs med horisonten, tillsammans med de sista minuterna av ljus. Men slutligen fängslas så min blick, också denna gång, av skymningen och dess broder solnedgången, dessa två lutar sig varsamt över mig, omsluter mig slutligen i sina kroppar. Det är mörkt och jag har äntligen nått fram till Mahlers tredje symfoni. Den ser på mig spörjande, innan den slutligen öppnar sin väldiga mun och suckar lite vemodigt för att berätta vad blommorna på ängen säger mig. Mina ögon fylls med tårar, och innan jag lyckas hämta andan för att fråga varför, öppnar den åter sin väldiga mun och berättar vad djuren i skogen säger. Så nu vet jag vad de säger, även om det inte kan återges. Sedan skildrar den vad människan säger, och det går att redogöra för, men jag avstår. Ty där kommer änglarna in med sina klockspel. Det är då jag frågar frågar jag Mahlers tredje symfoni “men vad säger natten säger oss?” Den skakar på sitt väldigt huvud till svar och lyfter sitt finger till munnen, och viskar fram mellan tänderna: “Vad säger kärleken?”. Ja, vad säger kärleken, frågar jag. Mahlers tredje symfoni hämtar andan. Drar in ett djupt, djupt andetag, innan den förkunnar att “Jo, kärleken säger ”

—

Efter att ha hört Filharmonia Śląska och dirigenten Jaroslav Shemet framföra Mahlers tredje symfoni i Katowice.

Dagens anteckning – 6 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Denna dag började med att jag hade svårt att tänka på något annat än Gustav Mahlers tredje symfoni. Det är inte alls konstigt, för imorgon ska jag åter få företa den angenäma resan till Schlesien och Katowice, enär jag ska få höra nämnda symfoni framföras av Schlesiens filharmoniska orkester (Filharmonia Śląska). Symfoni skrevs mellan 1893-96, men kanske främst 1895 och 1896, och under Gustav Mahlers sommarvistelse i de österrikiska alperna. De andra delarna av året ägnade han sig inte åt att komponera, ty han hängav sig då helt sitt arbete som chefsfirigent Stadttheater i Hamburg.

1895 inleddes dock svart för Gustav, då hans yngre bror Otto Mahler, ändade sitt liv den sjätte februari 1895. Otto Mahler lär ha varit en mycket begåvad ung musiker. Han blev med hjälp av äldre brodern Gustav, antagen som 15-åring till prestigefyllda musikaliska Akademien i Wien. Där studerade han bland annat komposition för Anton Bruckner, men av någon anledning tog han aldrig någon examen.

Efter studierna började ett kringflackande liv, och brodern Gustav ryckte åter in och hjälpte Otto att hitta tjänster som dirigent. Men Otto Mahler stannande aldrig länge på någon plats, antagligen för att han hade inre demoner som bara inte gick att tygla. Till slut blev livet för svårt för Otto, och han tog sitt liv, alltså för 130 år sedan just idag.

Enligt vissa ska Otto Mahler även ha varit en duktig tonsättare, men andra menar att hans tonsättningar inte var annat än skräp. Det är tragiskt att Otto valde bort livet, för om han hade vågat leva livet ut, hade ju världen fått tåla minst tre tonsättar-Mahler: Gustav, Alma och Otto. Men dessvärre finns ingenting bevarat av hans två symfonier samt en ofullbordad. Om de försvann före eller efter hans död verkar ingen veta. Men jag tänker mig att det nog finns något av personen Otto Mahler i broderns tredje symfoni, för Gustav Mahler lät ofta livets olika prövningar återspeglas i sina verk.

Jag kan inte lova att jag kan åstadkomma något skriftligt efter morgondagens framförande av Mahlers trea, utan att bli alltför grötigt känslosam. Symfonin tillhör, med sina 90 minuter, nämligen en av de längre i standardrepertoaren. Mahlers musik drabbar därtill blott inte bara mitt sinne, utan har tillika en direkt fysisk inverkan på mig. Jag är ofta helt utpumpad efter att ha hört hans musik. Vi får se om även morgondagens konsert kommer ha en sådan påverkan på min svada, eller om jag lyckas hålla sinnet i styr och frambringa broar mellan associationsbanor som ringlar sig fram över texter, där den ena tanken sömlöst leder in i den andra.

—

Bilderna föreställer en möjlig associationsbana på väg över Piłsudskibron, Gustav Mahler och hans bror Otto, samt första sidan av det handskrivna partituret till trean, där det står “Was Mir die Nacht erzählt!” – “Vad natten säger mig!”

Dagens anteckning – 5 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På bottenplan bor nästan alltid en drake, som med sin lömska blick tittar upp mot de bekymmerslösa människorna. Det händer att han, eller är det kanske en hon, öppnar sitt gap och sprutar ut sin giftiga och brinnande andedräkt. Ingen går riktigt säker för draken Smok. Ovanför honom, eller om det nu är henne, dansar krakowiterna obekymrat omkring. Musikerna spelar några stumma visor, och änglarna spelar tyst på sina trumpeter. Lajkonik skymtar nästan alltid fram någonstans. Här och var kan man urskilja små scener som, om fantasin tillåter, kan skena iväg till hela berättelser. Och allt kröns av Mariakyrkans karaktäristiska torn. Ja, som ni ser på bilderna och läser denna text vet att det är krakowska julkrubbor, Szopki krakowskie, som utgör basen för dagens anteckning.

Ni märker kanske att något fattas i ovanstående beskrivning. Ja, precis. I en julkrubba brukar ju Jesusbarnet ha en framträdande roll, men faktum är att han inte alls är särskilt lätt att finna eller iögonfallande i de krakowska julkrubborna. Inte heller de tre vise männen är lätta att hitta, även om de ofta kan avslöjas med lite gammalt hederligt detektivarbete. Desto lättare är det alltså att hitta lokala figurer så som Lajkonik eller draken Smok. Vidare syns ofta en djävul, och själv har jag vid något tillfälle hittat Stanisław Wyspiański sitta och målarkludda bakom ett hörn. I år hittade jag dessutom flera försäljare av obwarzanek krakowski, de runda bröd som säljs här runt om i stan. Jag hittade till och med flera elsparkcyklar slängda lite här och var, precis som det faktiskt förhåller sig i Kraków.

Julkrubborna kom till Kraków från Italien redan under 1500-talet, och bestod då av levande spel. Men på 1700-talet förbjöds dessa då biskopen tyckte att spelen blivit för ekivoka. Därför började man skapa flyttbara julkrubbor, som bars runt i staden under sång, fest och glam. Under mitten av 1860-talet började man tävla om utseendet, och de fick därmed sin nuvarande särpräglade form. Fram till första världskrigets utbrott innebar tiden för julkrubborna en riktig folkfest i Kraków, men de österrikiska myndigheterna gillade inte de nationalistiska inslagen och förbjöd dem.

Traditionen med julkrubbor återupptogs efter kriget, och blev ett mycket populärt inslag under mellankrigstiden och man började arrangera tävlingar som än idag hålls varje i december år. Entusiaster samlas därför traditionsenligt på Rynek główny i Kraków vid Adam Mickiewicz-staty för att visa upp sina kreationer. Man kan tävla i olika kategorier, så som individuellt, som familj, med en förskola eller skola och så vidare. Och under januari ställs utvalda bidrag till tävlingen ut på Krakóws stadsmuseum, dit jag går varje år för att få drömma mig bort en stund bland figurerna i Szopki krakowskie.

Dagens anteckning – 4 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det går inte att se i mörker, det är också därför som det är så svårt att beskriva. Och kanske är det så att vi helst blundar när det anländer, som i ett försök att värja oss mot det mörkret kommer med. Och kanske är det också därför som många inte vill se hur andra lider. Man stirrar hellre in i ljuset, men ljuset för också det med sig att man bländas och får svårt att navigera i mörker.

Idag är det inte lika lätt att titta bort, för idag har mörkret lägrat sig över Sverige och Örebro. Jag önskar att det gick att rycka bort, som en gammal skabbig filt. Få mörkret att upplösas i en ny dag, men i Örebro kommer man länge känna mörkrets närvaro. Och det är också sådana här dagar som man blir varse hur litet Sverige är, för genast börjar vi söka i minnet efter några vi kan känna. Min faster och min kusin med familj mår fint, eller rättare sagt, så fint man kan må efter att något dylikt händer i ens hemstad.

Och lätt att glömma, en dag som denna, är att i mörkret måste man också kunna se ljuset. Även när det bara glimtar till för ett kort ögonblick. Man kan söka ljuset i omtanken och omsorgen bland dem som inte drabbats, eller bland dem som arbetat för att förhindra en värre katastrof. I sådana handlingar finns det ljus.