viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är på tåget från Przemyśl mot Lviv som vi möts. Hon ska hem till sin by utanför Vinnytsia, efter att ha hälsat på dottern med barnbarn. Resan var lång. Hon startade redan kl halv fyra på morgonen. De grät på perrongen, säger hon men tillägger, men jag är inte den som gråter. Jag gråter bara inuti, säger hon och dunkar pekfingret mot sin bröstkorg, som om hon ville väcka någon där inne.

Solen skiner in genom tågfönstret. Färgar allt gyllene gult. Vi sitter tysta en stund och ser hur höstsådden ligger under sitt tunna lager av frost. Vi ser hur dess gröna hårman tittar upp. Lite räddhågset kanske. Hur ska det gå för den, undrar man ju. I år lyser det skyddande snötäcket med sin frånvaro. Den som annars klär allt omkring sig i sin varma vita dräkt.

Det är inte mycket som avslöjar att vi nu befinner oss i Ukraina och inte i Polen. Det skulle vara frånvaron av de futuristiska broarna, och att inga motorvägar syns till. Men tågspåret verkar nytt, för vi skumpar mjukt fram över rälsen. Vårt gamla tåg gnäller tillbaka. Varför så fort, tycks det säga.

Det här kriget, säger hon nu och avsaknaden av fortsättning säger mer än de tänkta orden. Du vet, säger hon efter en stund, i början av kriget så lagade männen i vår by soppa till dem vid fronten. Alla var så ivriga att besegra den där besten i Moskva. Men nu är det annorlunda, fortsätter hon. Alla vuxna män är borta. De är vid fronten. De som lever. Det är så tomt utan dem, säger hon och nu tycks det nästan som om den där gråten ändå kommer fram. Men nej. Hon vänder huvudet mot fönstret.

Jag hoppar av i Lviv. Spårvagnarna gnisslar mig välkommen. Och mitt favoritlejon möter mig i den vackraste av solnedgångar. Färgar himmel rosa, som ett rodnande barn. Lviv tittar lite tveksamt på mig, och säger “Давно не була”. “Det var ett tag sedan.”

Dagens anteckning – 16 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var när Johannes Brahms satt modell till ett porträtt målat av vännen och konstnären Anselm Feuerbach, som Brahms fick syn på ett verk som nämnda konstnär arbetade med. Verket hette “Slaget om Amazonerna” och mätte fyra meter på höjden och sex meter på bredden. Trots att Brahms inte var någon kännare av konst ryggade han tillbaka. Något sa honom att Feuerbach inte borde ställa ut detta verk i Wien. Det är troligt att Brahms inte kände till att Anselm Feuerbach hade arbetat på temat amazoner under två decennier. Dessa kvinnliga krigare var något Feuerbach helt enkelt var besatt av.

Brahms bad några vänner med kunskap om dåtidens konst att komma och titta på verket, och även dessa skakade bekymrat på sina huvuden. Nej, detta går inte att ställa ut. Du, som är rektor vid Konsthögskolan här i Wien, kommer att göra bort dig, sa de till Anselm Feuerbach. Men Feuerbach ville inte höra på det örat. Han var en man som hade mycket höga tankar om sig själv, och var helt övertygad om att han skulle geniförklaras om bara omvärlden fick se detta alster.

Sålunda ställde han ut “Slaget om Amazonerna” år 1874 i Wien, och det blev mycket riktigt ett fiasko. Buropen haglade, och reaktionerna på Feuerbachs älslingsverk skulle sedermera leda till hans förtida bortgång sex år senare. Feuerbachs död skakade Brahms och han tillägnade därför Nänie (op 82) till vännen. Verket, som är för kör och orkester, är en tonsättning av en dikt av Friedrich Schiller och inleds med orden “Auch das Schöne muß sterben” (“Även den vackra måste dö”). Det är ett vackert och dynamiskt stycke musik, som jag hade förmånen att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra igår. Dirigent var Antoni Wit, en maestro i dess rätta bemärkelse.

Under gårdagens konsert fick jag även höra Richard Strauss Eine Alpensinfonie (op. 64) som skrevs mellan 1911-1915. Detta bombastiska verk är något som troligen bäst gör sig just live. Med stora penseldrag målar Strauss upp Alpernas dramatiska landskap under ett dygn. Vi går från natt och gryning, beskådar vattenfall och blomsterängar, halkar fram på glaciärer, ser solen går ner innan en storm drar fram och leder oss in i natten. Det är, som jag skrev, ett dramatiskt verk, programmusik i sitt esse. Men trots det saknas de väldiga utsikterna. Man får aldrig flyga upp och kastas ut i den där musikaliska eurofin, som exempelvis Mahler lyckas åstadkomma. Trots min reservation mot själva verket var gårdagens framförande en magnifik uppvisning av 81-årige dirigenten Wit, som dirigerade hela konserten utan partitur.

Dagens anteckning – 15 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När de kom in förde de med sig en doft av öppen eld, något vagt rökt och frisk luft. Deras bullrande framfart översköljde snart hela lokalen, och på smattrande spanska ropade de fram och åter över våra huvuden på tvätteriet. På deras ärmar satt ukrainska och spanska flaggan fäst med kardborreband.

De öppnade en stor säck och fyllde den största tvättmaskinen till bredden. Vi andra besökare på tvätteriet följde deras framfart med ömsint intresse. Efter ett spanskt meningsutbyte männen emellan stod det klart att de fattades tvättmedel. På bråkdelen av en sekund hade alla besökarna på tvätteriet erbjudit dem hjälp på denna punkt. Spanjorerna tittade på varandra lite förvånt, log generat åt vår iver att hjälpa dem, och fyllde alla tvättmedelsfack med till bredden. Maskinen stånkade på och löddret växte misstänksamt stort, men det bekymrade inte dessa spanska män, enär de hade redan hade lämnat tvätteriet för att uppsöka något för mig okänt.

Det var våren 2022 som jag träffade på dem, dessa spanska volontärer som stred för Ukraina i Rysslands aggressionskrig. De hade antagligen permission, men deras kläder signalerade att de snart skulle vända åter till Ukraina. Jag tror att vi alla på tvätteriet kände samma högaktning inför dem, och deras val att erbjuda sitt eget liv och säkerhet för att skydda någon annan.

Kraków låg ganska öde under denna period, och de enda genomresande man träffade på var ukrainska flyktingar. Med trötta ögon och en doft av resa kom de med sina klädbylten till tvätteriet, och mottogs med samma omtanke och respekt som de spanska volontärerna.

Men det är ändå de spanska volontärerna som etsade djupast spår i mitt minne under de där veckorna våren 2022. Och det jag aldrig kommer att glömma är deras ögon, för även om deras munnar glatt pratade på, utstrålade deras blickar en smärta som man inte möter på gator och torg i ett land med fred. Jag har mött den blicken efter mitt möte med de spanska volontärerna, men jag återkommer ändå ofta i mina tankar till det mötet. Kanske beror det på att det var första gången jag uppfattade den där smärtan. Jag frågar mig var de finns nu, och om de överhuvudtaget finns vid liv. Och hur har det gått för alla de ukrainska militärer som de måste ha mött och stridit med?

Dagens anteckning – 14 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det prasslar till i murgrönan och en, nej, två, tre, oj, fyra, fem, nej, en hel grupp av björktrastar tittar fram mellan bladen. De hoppar obekymrat vidare mellan grenarna, trots att det både är rysligt kallt (hade det inte varit bättre att vara flyttfågel, ändå?) och byggarbetsplatsen utanför mitt fönster. Därborta syns en orange hjälm vippa fram över hustaken. Lyftkranens långa beniga hals, snurrar runt och lyfter, för mig, obegripliga redskap och material från den ena platsen till den andra.

Detta är det fjärde husbygget i mitt kvarter sedan jag flyttade till Kraków, men jag har fortfarande inte blivit klok på deras byggteknik. De sätter in fönster före de nitar fast fasader och puts, och de lämnar bitar av tak oisolerade, som om de väntade på bättre tider. Nej, byggnadskonstruktion lämpar sig inte för min sorts intelligens.

Men jag kommer antagligen ges fler möjligheter att utveckla mina kunskaper i nämnda ämne, enär det finns flera hus som står och förfaller i mitt kvarter. I vissa fall beror förfallet på att ägarna inte har råd att renovera, i andra fall handlar det om oklara ägarförhållanden, men i de flesta fall verkar det handla om ägare som medvetet negligerar husen så att de kan förfalla till den grad att de måste rivas för att sedan bygga nytt.

Podgórze, mitt kvarter, genomgår en häftig förändring inte bara till det yttre, utan även på insidan, skulle man kunna säga. Tidigare var stadsdelen en arbetarstadsdel, men frågan är hur många arbetare som finns kvar idag. Och kanske återspeglar det också att Kraków som stad har förändrats, ty andelen tjänstemän har nog ökat markant under de senaste decennierna. Stora industrier har lagt ner eller flyttat, och nya verksamheter har tagit vid. En förändring som hela Polen har erfarit och fortfarande genomgår.

På byggarbetsplatsen intill mitt hus slänger lyftkranen med sina långa linor. De slår mot varandra och alstrar ett ljud ganska typiskt för lyftkranar. På avstånd hör jag hur någon av byggjobbarna sågar i något metalliskt, och hur någon annan ger ifrån sig ett dovt dunkande ljud. Allt det här skulle ju sammantaget kunna uppfattas som olidligt, men för mig har det blivit hemtamt och lite charmigt. En slags byggarbetsplatsens sång.

Björktrastarna har nu flugit vidare, och har ersatts av blåmesarna och talgoxarna. De hoppar fram och tillbaka över grenarna, och ger ifrån sig sina små pigga läten. De förfaller också ha anpassat sig till byggarbetsplatsen och frågan är om de inte sjunger med den en smula.

… det här var kanske en slags kärleksförklaring till mitt kvarter och min bostad.

Dagens anteckning – 13 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Igår trodde jag för ett ögonblick att sjömonstret i Jean-Philippe Rameaus opera “Dardanus” hade vandrat upp på land och gjorde sitt bästa för att injaga fruktan i folket. Men det visade sig vara USA:s president som hade uttalat sig om hur man får slut på Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. Enligt nämnde president var det Ukraina som hade agerat fel när de startade kriget. En ytterst verklighetsfrånvänd tolkning av vad som verkligen har skett. Men den typen av bakvända tolkning är ju inte helt ovanlig för just sjömonster, har jag hört.

Sedan fortsatte sjömonstret med att ringa till Rysslands president, ett annat vidrigt monster. Exakt vad dessa två monster sa är inte känt, men det sades nog på en slags rotvälska som bara monster förstår. Det som däremot är känt är att de två monsterna, som förefaller komma från en annan tidsepok där mörkret härskar, meddelade att de skulle fredsförhandla.

Först drabbades jag som alla andra, av panik, men snart övergick mina känslor till att blott känna avsky inför det där amerikanska klibbiga monstret med sin slemmige bundsförvant från Ryssland. Faktum är att de båda på många sätt faktiskt hade passat mycket bättre i en barockopera än de gör i vår samtid. Men det vore ju förfärligt synd på den vackra barockmusiken att smutsa ner den med dessa två monster. De kan nog inte heller sjunga, vilket faktiskt inte förväntas av monster.

Vilken typ av monster har vi då att göra med? Min slutsats är att det troligaste är att sjömonstret är en hydra. Denna månghövdade varelse har en andedräkt som sprider död omkring sig. Den är svår att bli av med, men Herkules lyckades faktiskt, så det är inte alls ogörligt. Det andra monstret är, enligt de som mött honom, en orc eller möjligen Melkor själv. Också svår att komma åt, men med list och god kämparanda kan det gå. Men vi måste hålla ihop och inte låta oss vilseledas av dess smicker och godispåsar.

Dagens anteckning – 12 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Att följa handlingen i en konsertant uppsättning av en opera är alltid en prövning. Man måste optimera sin perception så att man kan föreställa det som överhuvudtaget inte syns, och ibland faktiskt inte ens hörs. Och kvällens uppsättning av Jean-Philippe Rameaus opera “Dardanus” på festivalen Opera Ra Ra gjorde det inte heller enkelt för oss åskådare att sätta oss in i det komplicerade librettot. Men med viss möda lyckades jag ändå uppnå ett inre tillstånd, där jag kunde levandegöra hur Venus befaller Frestelserna att dansa för Amor, men denne uppskattar tydligen inte dansen och faller i sömn, men väcks av Svartsjukan som beordrar Frestelserna att framföra spelet om Dardanus. Sedan får jag under tre timmar följa med på en resa genom Dardanus kärlek till Iphise, som leder till en massa komplikationer. Genom att lyssna noga kan jag se hur hjälten Dardanus räddar sin rival undan stormen och sjömonster, hur det blir solförmörkelse, hur han drömmer, och hur krig utkämpas. Men till slut kan alla andas ut och kärleken segrar.

När operan hade premiär 1739 fick den kritik för sitt libretto. Tydligen uppskattades inte alla inslag med övernaturliga krafter. Rameaus skrev därför om operan, men inte heller denna version föll till föga. Det skulle dröja till 1760 innan verket fick upprättelse. Idag menar man att Dardanus tillhör det främsta verket bland Rameaus tonsättningar, och då kanske främst med avseende på musiken, som sannerligen är oefterlikneligt barockt.

Tilläggas bör att kvällens oinskränkte auktoritet var, enligt min mening, dirigenten och cembalisten Marcin Świątkiewicz.

Dagens anteckning – 11 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ord är som snö, lömska till sin karaktär. Singlar ner och landar, men innan man vet ordet (!) av är de puts väck, och bara en blöt fläck finns kvar. Kanske beror det på att tankarna hos oss som bor i en stad, har en tendens att rusa fort och alltför lätt förbi. Ibland känns det som om mina tankar imiterar stressade storstadsmänniskor som susar fram i sina plåtlådor, med siktet inställt på något vagt framåt, framåt.

Jag sätter mig därför på en buss, och flyr stadens jakt, för den polska landsbygden. Varje gång jag kommer till den polska landsbygden blir jag som nyförälskad, och kan inte se mig mätt på de mörka åkrarna vars plogade vintervila ser ut som nyborstad kattpäls. Trädens yviga frisyrer täcker den kala åsens hjässa där borta i fjärran. Ett inre lugn sprider sig över mina tankebanor.

Men så ser jag något som får mina tankar att frysa till is. Det jag ser är några mindre regelbundna mönster i marken. Stora gropar tillsammans med mindre högar. Sedan jag flyttade till Polen har jag lärt mig att det är vildsvinens lämningar. Det är en så pass vanlig syn att jag ser rester efter deras olika skrovmål på varje utflykt ut ur staden. Ibland går det faktiskt att finna spår av vildsvin även mitt i stan. Jodå, det är sant. Jag har till och med sett spår efter vildsvin i mitt eget kvarter.

Jag vet inte riktigt hur polacker egentligen ser på sina vildsvin och jag vet inte heller i vilken omfattning dessa jagas. Om vildsvinen jagas så är det i alla fall av ett litet fåtal polacker. Ungefär 260 000 polacker har tillstånd att ha vapenlicens, vilket är mindre än 0,5 % av Polens befolkning. Som en jämförelse kan nämnas att i Sverige har ungefär 6 % av befolkningen vapenlicens (c:a 580 000 personer). Nu är kanske en jämförelse mellan Sverige och Polen inte helt rättvis. De båda länderna skiljer sig mycket åt då det gäller folktäthet och djurliv. Men det kan komma som en överraskning för några av er att i grannlandet Polen är det inte lika vanligt med jakt.

Nå, låt oss återgå till vildsvinen. De rubriker jag ser i polsk dagspress som rör vildsvin är när de skapat uppståndelse på någon badstrand eller i en stadskärna. Jag har sett filmer där polacker med roade miner står och följer vildsvinens framfart, men jag vågar inte påskina att dessa filmer säger mycket om polackernas attityd till djuren. Det finns säkert många polacker som fruktar vildsvin lika mycket som jag gör, tänker jag och erkänner för mig själv att jag inte känner mig helt lugn förrän jag ser stadsbussens framlyktor lysa upp vägen, stanna vid min hållplats och i rasande tempo transportera mig hela vägen hem till stan.