viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 8 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En grupp fiskmåsar flyger över Wisła och korsar elegant Grunwaldzki-bron innan de stiger upp mot den regngrå skyn. Deras utsträckta vingar tycks nästan snudda vid varandra och deras huvuden formerar sig som tysta toner på ett notblad. Snart uppslukas deras skepnader av allt grått som omger dem, denna regniga januaridag. Det är knappast något födelsedagsväder, men givetvis föds och firas många idag. Som till exempel burna och hyllade musiker likt Elvis Presley eller David Bowie, som såg dagens ljus för första gången en dag som denna.

Men det finns andra som kanske inte är ihågkomna av lika många. Julie Wolfthorn (1864-1944) föddes också denna dag, men henne är det inte många som minns. Hon föddes i en judisk familj i den preussiska staden Thorn, som idag heter Toruń och ligger i Polen. Hennes föräldrar gick ur tiden när Julie fortfarande var ung, och därför flyttade hon till släktingar i Berlin. Det var här som hon började studera konst, men tyska konsthögskolor antog inte kvinnor, så hon flyttade till Paris för att studera vidare.

På 1890-talet återvände hon till Berlin för att ansluta sig till Max Liebermanns konstnärsgrupp “Berliner Secession”. Faktum är att hon faktiskt tillhörde en av grundarna av denna banbrytande gruppering, men det är inte många idag som känner till hennes stora inflytande. Tillsammans med konstnärinnan Käthe Kollwitz verkade hon dessutom för att kvinnor skulle kunna arbeta och tas på allvar som konstnärer.

Julie brann också för kvinnlig rösträtt och aborträtt, vilket hon kämpade för parallellt med sitt konstnärskap. Familjelivet lockade inte heller Julie Wolfthorn, men hon gifte sig trots allt med konsthistikern Rudolf Klein år 1904. Paret var barnlöst, eller kanske snarare barnfritt, ty Julie uttryckte ingen längtan efter moderskapet. Hon var dessutom en ganska rastlös själ, och hon skulle åka på flera studieresor runt om i Europa.

När 1900-talet låg i sin linda slog Julie Wolfthorn igenom som porträttkonstnär. Flera av hennes porträtt på kända personer publicerades i stora tidningar och tidskrifter, vilket gjorde att hon även blev känd för en bredare publik. Bland de mest kända porträtt återfinns porträtt på Madelene Dietrich, den då mycket omtalade judiska skådespelerskan Maria Orska (född i ukrainska Mykolajiv), den norske författaren Bjørn Bjønson och Dagny Juel (som också har avbildats som “Madonna” av Edvard Munch) för att bara nämna några. Det här var Julie Wolfthorn absoluta storhetstid, och ingen kunde då ana att hon några decennier senare skulle vara nästan helt bortglömd.

Det var nämligen under 1930-talet som allt skulle förändras. Nazisterna hade tagit över makten i Tyskland, och som alla andra judar under denna tid fick Julie Wolfthorn svårt att få uppdrag och snart levde hon i fattigdom. När hon var 78 år deporterades hon till koncentrationslägret Theresienstadt. Mot alla odds lyckades hon överleva de svåra förhållandena i hela två år, och det sägs att hon fortsatte att teckna i hemlighet. Men de umbäranden livet i koncentrationslägret innebar blev till slut för stora och hon dog i lägret år 1944.

Hennes sista hälsning, på ett litet vykort till systern Luise Wolf (som också var fånge på koncentrationslägret), löd “Vergessen Sie uns nicht!” (“Glöm oss inte!”), en önskan som dessvärre inte gick i uppfyllelse för Julie Wolfthorns räkning.

Fotot på Julie Wolfthorn i sin atelje är från år 1906.
Porträttet på Madelene Dietrich tillkom år 1930.
Tredje fotot visar Julie Wolfthorn och hennes man och det sista fotot ser vi henne i Paris med två vänner (Julie längs till vänster).


Dagny Juel av Julie Wolfthorn.


Och Dagny Juel av Edvard Munch.

En källa.


Dagens anteckning – 7 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Längs med gångvägen i Planty smälter snön i små tussiga drivor. Bit för bit upplöses snön och man skulle kunna säga att den övergår till jordelivet, om man vill vara vitsig. På sin väg mot upplösning förångas dess gråvita gestalt och färgar luften omkring sig, vilket gör att det dallrar ett vitt dis i Planty. Bakom de utsträckta grenarna skymtar tornet till Wawels katedralen.

När jag går här tänker jag nästan alltid på dramatikern, poeten och konstnären Stanisław Wyspiański (1869-1907), vilket inte alls är konstigt enär en av hans kanske mest kända målningar skildrar denna bit av Planty. Målningen, som heter “Planty o świcie” (“Planty i gryningen”) tillkom 1894, och då var Wyspiański redan märkt av den syfilis som senare skulle ta honom av daga. Han hade också ganska nyligen förälskat sig i en enkel bondkvinna, som troligen (källorna går lite isär här) hade varit tjänsteflicka i hans fasters hem.

Kvinnan hette Teodora Pytkówna, eller Teodora Teofila Pytko (1868–1957) som vissa källor anger, och relationen mellan henne och Stanisław Wyspiański skakade Krakóws societet. Teodora beskrivs nämligen ofta som ful, smutsig, aggressiv och impulsiv, adjektiv som sällan förknippas med eftertraktade kvinnor. Därtill lär hon ha varit analfabet. För de flesta som skvallrade om deras relation var det obegripligt varför en son till en framstående konstnärfamilj gifte sig med en så enkel kvinna, men allt tyder på att de båda älskade varandra.

Teodora hade en utomäktenskaplig son när paret träffades, en son som Wyspiański adopterade. Innan de gifte sig 1901 fick de dottern Helena och sonen Mieczysław, och ett år efter det att de hade gift sig fick de sonen Stanisław. Barnen avbildades ofta av fadern, och en av målningarna (kallad “Moderskapet”) var under en tid den dyraste målningen i Polen. Men denna ekonomiska framgång för hans konst skulle Stanisław själv aldrig få uppleva. Stanisław Wyspiański hade förvisso en gedigen skolning i det konstnärliga skrået, men hans liv präglades av fattigdom. Att han dessutom var sjuk i syfilis under en stor del av sitt vuxna liv gjorde knappast situationen lättare. Det finns rykten om menar att Teodora hade svårt att sköta sin sjuke man, och hemmet beskrivs av vissa som smutsigt och rörigt. Men det finns även källor som påstår det motsatta, att Teodora var en uppfinningsrik husmor som klarade av att skapa ett hem som präglades av kärlek och omsorg.

1906 lämnade Teodora och Stanisław Kraków för det lilla samhället Węgrzece, där de bodde fram till Stanisławs sista år i livet. Wyspiański köpte ett hus i byn för sina besparingar, och det var ett försök att rädda ett arv till sin familj. Men situationen var mycket svår, och Teodora förstod sig inte riktigt på Stanisławs sjukdom, och gav honom bland annat felaktig kost. Han blev allt sämre och snart bunden vid sängen. Dessutom kunde han bara med stor möda ägna sig åt sin konst. Bland annat lät han knyta en penna till sin handled, i ett desperat försök att kunna teckna. Vissa källor gör gällande att Teodora umgicks med andra män i byn och att hon började konsumera alkohol i allt större grad, men det kan också vara elakt förtal, ty dottern Helena beskriver Teodora som en ordningsam mamma som ställde höga krav på barnen. Men det var ett tungt ansvar att ta hand om hushåll, fyra barn och en svårt sjuk man. Teodora räckte helt enkelt inte till. Situationen blev ohållbar och Stanisław Wyspiański hamnade på ett sjukhus där han också gick bort 38 år gammal.

Snart efter hans död blev hans målningar mycket eftertraktade, och de såldes för enorma summor. Men det betydde dock inte att Teodora fick ta del av denna rikedom, då hon snart fråntogs arvsrätten. Wyspiańskis faster skulle också se till att Teodora förlorade vårdnaden om barnen. Teodora gifte senare om sig med en man i Węgrzece, men det var ett mycket olyckligt äktenskap och den kärlek och tillgivenhet som präglat Teodoras och Stanisławs hem var ett minne blott.

Fotografiet på den unga Teodora är från c:a 1896. Fotot på Teodora och Stanisław är från tiden för deras giftermål och den sista bilden på den åldrade Teodora är troligen från tidigt 1950-tal.

En källa.


Dagens anteckning – 6 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Genom molntäcket syns plötsligt små vita flak, som om det vore isflak som for över en mörk ocean. De försvinner och dyker upp igen mellan molntussarna. Men snart börjar de gripa tag i varandra, och ögat kan nu skönja ett sammanflätat mänskligt mönster av åkermark. Några är långa och smala, andra enkla fyrkanter, ytterligare några formade efter omgärdade skogsområden. Mellan de vita fälten syns nu allt tydligare vägar, som skiljer fälten från varandra, samtidigt som de sammanbinder samhällena som skapar sina cirkelformade mönster. Någon mindre flod slingrar sig lite oroligt genom landskapet. Och i horisonten kan jag ana Tatrabergen, som har bäddat ner sig i ett mjukt och gulrosa dis.

Jag behöver egentligen aldrig få några påminnelser om varför jag älskar denna trakt, men under dagens inflygning över södra Polen blev jag återigen betagen, som om det vore första gången jag såg det.


Dagens anteckning – 5 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Mittemellan Höganäs och Mölle ligger slottet Krapperup, som en blodröd droppe i ett annars vintergrått Skåne. Slottet som grundades på 1200-talet tillhör en av Sveriges äldsta slott. Men som så ofta häromkring är det inte grundat av en svensk utan av en dansk. En av de första ägarna bar det (ur ett svenskt perspektiv) fantasieggande efternamnet Krognos. Baksidan av slottet stoltserar med vackra sjuuddiga stjärnor, som lär ha tillkommit på 1620-talet, då ägaren hette Henrik Gyldenstierne. Dessa stjärnor ska också finnas i ätten Gyldenstiernes vapensköld, för er som intresserar sig för sådant.

Parken, som omgärdar slottet, är som vackrast just nu, när de nakna träden står avvaktande och väntar på våren. Men några fjuniga knoppar vågar sig trots allt fram på något av alla dessa träd, vilka flera lär vara exotiska. Dessa planterades någon gång under 1800-talets första hälft.

Genom parken löper en grusväg ner till fiskeläget Lerhamn som anlades av Krapperup på 1700-talet. Husen ligger tätt, som om de stöttade upp varandra efter alla stormar som härjat här.

Ut från stranden seglar några svanar, och bakom dem skymtar Kullens mörka ryggås fram. Det är tyst, så som det är vid ett stilla vatten. Tystnaden tycks alltid större här, som om havet slukade alla ljud inför framtida stormar.


Dagens anteckning – 4 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En allé med pilträd står på parad över fältet. Med sina spretiga och knotiga grenar pekar de mot skyn. Som om de ville göra ett påpekande. Åkern, med sina plöjda fåror som påminner om fingeravtryck, tycks vilja räta ut pilträdens osymmetriska spretande. Snön ligger ordningsamt och lydigt i varje plöjd fåra. Men ibland far det kastvindar över åkern, och snön får plötsligt bråttom att flytta sig mellan fårorna. Bakom skogsdungen syns Kulla Gunnarstorp, både den äldre borgen från 1500-talet och det nyare slottet från 1800-talet.

Det hela ser ut som målningen “Vinterlandskap med pilallé” av Peter Adolf Persson (1862-1914), som (enligt wikipedia) blev frimärke någon gång på 1970-talet. PA Persson föddes i Kvistofta socken, inte långt från Glumslöv. Denne skånske påg skulle bli ganska framgångsrik konstnär under sin tid och ställde ut på bland annat Parissalongen 1890 och Baltiska utställningarna 1914. Han uppskattades framförallt för sina landskapsmålningar, och pilträden figurerade förstås ofta i hans målningar. Men i hans målningar syns förstås sällan några gods eller slott, då han tycks ha haft en särskild kärlek till den skånska bondekulturen.

PA Persson är egentligen inte mitt första hands val när jag tänker på skånska konstnärer, eftersom Alma Öhrströms (1897-1987) naivistiska målningar alltid fanns närvarande i mina morföräldrars hem. Hennes målningar utspelar sig ofta på en skånsk bondgård, men jag föredrar hennes humoristiska målning “Julafton i Mölle” från 1969.


“Vinterlandskap med pilallé” av Peter Adolf Persson.


“Julafton i Mölle” av Alma Öhrström (1969).


Dagens anteckning – 3 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det går inte att fånga en halvmåne på bild med en mobil. Den sväller upp och flyter ut och på linsens skärm förvandlas den, till min stora besvikelse, till en halvmåne. Det finns mycket annat som är omöjligt att fånga, som den mycket speciella atmosfär som bara existerar på köpcentrum, så som exempelvis Väla i Helsingborg.

Människorna forsar fram mellan de olika båsen, i vilka affärerna huserar. Här har man byggt oändliga högar av blå jeans, täckjackor, tröjor, skjortor och blusar, skor, godis, heminredning och så vidare. Hålögda traskar människorna mellan de olika båsen, i jakt på någon slags tillfredsställe av okänt slag. Ur varje affärer brusar toner, musik ingen har bett om.

Den där påtvingade musiken, är som ett gift. Jag känner hur min kraft dräneras, hur varje takt smular sönder mina tankar, min vilja, min själ. Och snart följer jag alla andra, lika håglös och hålögd. Helt utan visioner eller drömmar. Bara med ett dunkelt och tärande habegär.

Men några små glimtar av glädje syns ändå bland folket, som den lille pojken som med sitt kvittrande skratt får alla omkring sig att le. Han verkar helt obekymrad om den stökiga miljön omkring honom. Och det tar en stund att förstå att han har en hörselnedsättning som gör att han antagligen inte hör all musik och alla ljud som tvingas på oss.

Jag försöker föreställa mig ett köpcentrum utan att handlarna tvingar på oss deras andefattiga musiksmak, men tyvärr begränsar min fantasi en sådan vision. Och jag undrar varför handlarna tillåts missbruka musik och skapa denna musikens kyrkogård.

Jag tar mig ut från detta samtidens tempel, och funderar, som sagt, på nymånen. Innan mina ögon dränks i ett ljushav, som visar sig vara ytterligare ett exempel på handlarnas fallenhet åt krimskrams.


Dagens anteckning – 2 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Hallandsåsen öppnar himlen sin blå port, och låter ljuset strömma ner till oss vinterbleka krakar. Molnen bildar böljande hav av kuddar i horisonten. Vid Laholmsbuktens norra strand skär Nissans svarta vatten rakt genom Halmstad, eller Halmstæde som den kallades i de danska dokument där platsen nämndes för första gången på 1200-talet. Det karakteristiska danska trapptornet på Sankt Nikolai kyrka skvallrar också om det inflytandet och makt landet i västerled hade över dessa trakter fram till freden i Roskilde. Och trots dess svenska toppiga kyrkspira lyckas kyrkan inte riktigt att se ut som en svensk kyrka. Det ser faktiskt mest bara ut som om den fått en dumstrut på huvudet.

På andra sidan torget rövas prinsessan Europa bort av Zeus som har förvandlat sig till en tjur. Han hade tydligen beslutat sig för att våldföra sig på prinsessan eftersom han blivit förälskad i henne. Enligt den grekiska mytologin, vill säga. Nåja, jag känner att någon borde rädda Europa, och som av en händelse, som nästan känns som en tanke, vajar en ukrainsk flagga ett stenkast från den bortrövade Europa. Men så borde det ju förstås inte vara. Förhållandena borde vara den omvända. Det borde vara Europa som rusar till Ukrainas räddning.

Sålunda går mina tankar när jag sammanstrålar i Halmstad med en kär vän, som jag tyvärr träffar alltför sällan. Tack, Maria, för en underbar dag!