Den är annorlunda, den där gråten som orsakas av musik. Den beror inte på sorg, eller för den delen på glädje. Den kommer från något djupt inne i mitt inre. Som om det vore en ventil som brast. Något som inte längre kan gömmas eller kontrolleras.
Ibland föreställer jag mig att man måste vara stark för att tillåta sig själv att drabbas av musik på det sättet. Stark nog att sätta allt annat på paus. Skjuta ifrån sig alla tankar på andra trivialiteter. Det låter kanske banalt, men att gå in i musiken till den grad, kräver kraft och en slags själslig spänst som inte enkelt kan förklaras med ord, just för att det som erfars ytterst är ordlöst.
Nå, igår grät jag en sådan där musikens gråt. Ja, eftersom jag ändå var i tagen till att gråta beslöt jag mig till och med för att gråta tre gånger. Och givetvis ackompanjerades denna gråt, eller snarare orsakades av, Gustav Mahlers musik. I detta fall hans fjärde symfoni, som egentligen inte riktigt tillhör någon av de verk jag mest uppskattat av honom. Men Mahlers musik, oavsett stycke, har en sådan stark inverkan på mig (och säkert på många andra).
Krakows filharmoniska orkester, under ledning av den skicklige och noggranne dirigenten Sasha Goetzel, spelade exakt så bländande och inkännande som Mahlers musik kräver. Jag försöker finna ord att beskriva alla delar, men de flyr iväg, in i den storm av känslor som jag kände när jag lyssnade, och, som sagt, grät.
När kontrabasen lär den sista tonen ebba ut, rusade mitt hjärta snabbt genom mitt känslowvall, som för att fånga upp alla känslor, för att evigt pränta dem i mitt minne. Och just då, i dessa sekunder mellan musiken och applåderna, erfor jag en enorm tacksamhet inför alla musikerna på podiet. Utan er skulle livet inte vara.
(Bilden försöker på intet sätt beskriva något av det som beskrivs ovan.)
