• Dagens anteckning – 1 maj 2025

    Dagens anteckning – 1 maj 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Jag hade tänkt att dagens anteckning skulle handla om svarthättan, som alltså inte är någon slags antonym till de vita studentmössorna, utan är en fågel. Denna lilla fågel, ungefär 13-15 cm lång från näbb till stjärt, väcker mig varje morgon med sin starka och stökiga sång. Hit och dit hoppar den mellan tonerna. Ibland verkar det som om det är flera sångslingor som pågår samtidigt i det lilla huvudet med den svarta hättan nerdragen ända till ögonen. Och det är möjligt att det är flera olika sånger, ty den har inga problem med att knycka sångslingor från andra fåglar för att göra dessa sånger till sina egna. Det är kanske därför som den hoppar hit och dit i sången, för att söka bästa effekt, med den knyckta sången, för sitt svärmeri och att skrämma bort konkurrenter.

    För närvarande känns det lite som om svarthättan följer mig vart jag än är. Idag hörde jag den även långt från min gård, när jag sprang på lindhorn vid det lilla vattendraget Bibiczanka, som för övrigt löper ut från Białucha. Dessa små kvalster, som bara är ungefär 0,2 mm stora, livnär sig tydligen på linträdens sav. När de suger saven ut bladen bildas små röda hornliknande flickar, som de tillika även bor i, om jag förstår saken rätt. Det är således dessa horn som gett upphov till kvalstrets namn. Samtidigt som jag förundrades över dessa små kvalsterbostäder lyssnade jag alltså till svarthättans sång.

    Och när jag sedan kom hem för att återge dessa tankar möttes jag av en lite vissen katt som satt och lyssnade på svarthättans gälla sång. Lusten att berätta något har inte återkommit förrän nu, när katten äntligen har ätit och druckit. Och faktiskt börjar se ut som sitt vanliga kattjag igen.


  • Dagens anteckning – 30 april 2025

    Dagens anteckning – 30 april 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Valborg och jag har aldrig riktigt kommit överens. Varje år känns firandet av henne lika egendomligt. Varför förväntas vi elda eller antas dricka oss kalas bara för hennes skull? Eller varför verkar det vara tvingande att sjunga om sköna maj i parti och minut. Och ännu mindre går det att begripa att vi har firat detta helgon på liknade sätt sedan medeltiden. Orsaken till att jag inte förstår allt detta med valborgsfirandet går givetvis att härleda till att jag aldrig har bott i Uppsala.

    Denna afton kommer sålunda rinna förbi helt i avsaknad av förståelse för firandet av den uppsalienska dignitären valborg. Istället kommer jag att lyssna till svarthättans visa utanför fönstret, och glädjas åt den blommande på balkongen, och njuta av hur grönsakstårtan smakade. Men det hindrar mig ju inte från att, trots denna polemiska inställning, önska alla en ordentligt Glad valborg!


  • Dagens anteckning – 29 april 2025

    Dagens anteckning – 29 april 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    På vägen hem cyklar jag förbi en liten flicka och hennes mamma. Mamman håller flickan i ett stadigt grepp och i flickans andra hand håller hon en teckning som fladdrar hit och dit. Hon stutsar fram på trottoaren och ropar med sin lilla späda flickröst “bigos, bigos, bigos”. Mamman ser lite trött ut. Och det är inte att undra på att mamman ser lite ansträngd ut, ty bigos är en polsk nationalrätt som tar drösvis av timmar att tillreda. Jag tvivlar därför starkt på att de båda är på väg hem för att laga den från grunden. Kanske är det rester från helgen som de planerar att inmundiga.

    Denna uråldriga polska maträtt består av olika sorters kål, ganska ofta har man fermenterad kål, alltså surkål, korvar, eller annat kött, ibland citron, samt kryddor. Ingen verkar vara beredd på att svära på när rätten tillreddes för första gången. Ett århundrade som ofta anges i sammanhanget är dock 1500-talet, men detta är ändå omtvistat. Eftersom den har en så lång historia har det också uppstått flera olika varianter av bigos. För att bara nämna några varianter kan man ange gammal polsk bigos, galizisk bigos, litauisk bigos, ungersk bigos, jägarbigos och vegetarisk bigos. Själv har jag bara kalasat på en variant av den sistnämnda och det var en upplevelse må jag säga, så vi lämnar maträtten och mina smakupplevelser åt dess öde och funderar istället en stund över ordet “bigos”.

    Ordets historia är, på klassisk polsk manér, höljt i lika mycket dunkel som rättens tillkomst. Kanske kan ordet kommer från att hugga eller hacka, och andra vill härleda ordet till ett tyskt ord för sås. Komplicerat som så ofta när man försöker reda ut äldre polska förehavanden. Det finns också flera polska författare som har beskrivit bigos, så som självaste Adam Mickiewicz, men priset för mest innovativ användning av ordet måste ändå gå till författaren, och tillika nobelpristagaren, Henryk Sienkiewicz (1846-1916) som i romanen “Familjen Połaniecki” (Rodzina Połanieckich) från 1894, ska ha gjort ett adjektiv av ordet bigos för att beskriva kvinnors karaktär som ett pappersark där både djävulen och ängeln skriver samtidigt. Med andra ord är kvinnorna, enligt Sienkiewicz romankaraktär, röriga och kaotiska. Själv vill jag mena att hela resonemanget ter sig både rörigt och syrligt, en bigoisk företeelse med andra ord.

    Jag har ingen bigos på bild, så ni får istället beskåda min egen lilla oas.

    PS. Jag har valt att varken skriva om dödsskjutningen i Uppsala eller den läkare som knivmördades här i Kraków idag. Mina ord orkade helt enkelt inte med att förmedla något om dessa två tragiska händelser


  • Dagens anteckning – 28 april 2025

    Dagens anteckning – 28 april 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Den laxrosa himlen syns genom trädens bladverk i Planty, och lämnar efter sig ett skimrande sken i människornas ansikten. Annars har dunklet tagit kommandot över tillvaron i Planty. Ur dunklet lösgör sig plötsligt en trött figur, som med en väldigt suck kastar sig ner på en ledig parkbänk. Det visar sig vara kärleken, som nu på våren har bråda dagar att genomborra villiga med sina kärleksfrö. Kärleken tar upp en cigarett ut rocken, tänder den och drar ett girigt bloss. Ja, kärleken röker, fast bara på våren. Genom sin mun blåser kärleken ut hjärtformade rökringar som långsamt flyger mellan träden. Men plötsligt störs friden. Det är tydligen vårdslösheten som har satt sina klor i en grupp överförfriskade pensionärer som skänar på sin väg mot nästa bar. Vårdslösheten hoppar glatt omkring, och visar sitt mest oartiga grin. Men snart hörs bara deras avlägsna rop om mera fest.

    Det blir åter lugnt i Planty och efter en stund slumrar Kärleken till, men avbryts av en ung kvinna som kastar sig ner på kärlekens bänk. Hon tar av sig ryggsäcken och börjar snyfta. “Jasså, hon nu igen”, tänker kärleken. “Med vissa är det tydligen svårt att hitta rätt.” På andra sidan gången sitter ett nyförälskat par, som inte tycks kunna ta varken ögon eller händer från varandra. “Och ibland lyckas man lite för bra”, mumlar kärleken, som är av den meningen att inte heller kärleken är perfekt.


  • Dagens anteckning – 27 april 2025

    Dagens anteckning – 27 april 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Maskrosorna har redan släppt sina gula kragar och låter istället deras vita, sfäriska klot kröna deras stjälkar. De små vita fröna väntar ivrigt på en vindpust som ska ta dem till en lämplig plats att gro på. Gärna i någon lukad rabatt. Snabbt som en iller växer den också.

    Men varför heter den då maskros på svenska? Vad är det som är så maskigt med den? Jo, man tror att det syftar på de små maskar eller larver som bor i de gula maskrosorna. Det visar sig också vara ett ganska nytt namn på svenska. Tidigare hade varje trakt sitt eget namn på de små otygen, och flera av dessa namn är långt mycket mer fängslande än maskros. Smaka bara på namn som kopiss (eller ja, kankse inte just smaka), lejontand eller skallnacke. I Dalsland ska man ha kallat dem för munkhuvud. För att få en förklaring till det sistnämnda namnet tar man sig enklast till polska språket där den kallas för mniszek och namnet syftar till munkarnas rakade huvuden. Ja, det är ju så maskrosen ser ut när fröna blåst iväg.

    På ukrainska kallas maskros för Кульбаба (kulbaba) och som ni nog förstår åsyftas här dess runda form. I Litauen anspelar namnet istället den klibbiga mjölk som strömmar ur stjälken om man pressar den. Sålunda kallas maskros för kiaulpienė, efter pienė som tydligen betyder mjölk. Jag vet inte om det gamla svenska ordet kopiss har något med detta att göra, men jag skulle tro att det inte är helt osannolikt. Även namnet lejontand kan hittas utanför svenska språket. På tyska kallas de nämligen samma sak, nämligen löwenzahn. Men varför maskrosen kallas för pitypang på ungerska vet jag inte. Någon källa menar att det beror på att det är så det låter när man blåser bort de vita små fröna.

    Nå, jag tror vi kan hålla på i oändlighet med att grubbla över maskrosens olika namn, ty trots att den inte verkar särskilt omtyckt så sätter den tydligen vår fantasi i rörelse. Vi kan istället övergå till att utreda vad man kan använda maskrosor till. Det finns de som använder dess blad i sallader och på våren är bladen rika på c-vitamin. Man kan även koka rötterna. Roten ska enligt källor vara rik på kolhydrater, något som dock många av oss försöker undvika. En del gör te på deras blommor och själv har jag en gång blivit bjuden på maskrosvin, men det var då verkligen inte gott och jag avråder å det bestämdaste från att dricka det om du skulle bli bjuden på det någon gång.

    Även om maskrosor sprider sig lätt och börjar gro på en massa oönskade platser, så är de svåra att fånga på bild. Därför bjuder jag även på några smultron (möjligen backsmultron att döma av bladen) och ett nyväckt bokträd (möjligen blodbok).


Archives: