“Det är uppenbart”, tänker jag när jag sammanfattar förra veckans svenska nyheter om Ukraina, “att 17 januari annalkars”. Lika klockrent som ett julspel börjar svensk mediakår framställa Ukraina från landets allra sämsta sida. Med det menar jag det tryne som aldrig tycks få nog av politiska bråk, som formligen älskar att vältra sig i korruption, rysk gas och i total själv förödmjukelse då landet gör precis det som Ryssland varnar EU “att Ukraina nog kommer att göra” – med andra ord, sno gas och framstå som en sann byfåne. Och trots att det är klassiskt snaskigt, som en riktig segsliten gammal dokusåpa, så är inte det orsaken till att jag aldrig trycks upphöra att av förundras, förbluffas, förförs av och förälskas i Ukraina. Det är kanske helt enkelt en annan typ av motsägelse som förundrar mig.
En suddig Bohdan Khmelenytsky. Kanske bäst så. Historien förtäljer att denna Hetman från 1600-talets första hälft, inte bara förföljde och mördade judar i tusental, utan också skrev på det avtal som slutligen ledde till att Ukrainas oberoende inskränktes och landet blev en del av det ryska imperiet.
