viewpoint-east.org – Page 140 – a blog that makes a difference

Hanna Kralls “Hinna före Herren Gud”

Publicerad:

May 31, 2019

Läsningstid: 6 minuter
Klockan slår snart tolv, och då är vi inne i en ny månad. Till min förskräckelse ser jag att jag endast skrivit sju ynka blogginlägg denna månad. Här är det någon som legat på latsidan. Nå, tro inte att det beror på att jag inte skrivit under månaden. Tvärtom faktiskt. Men inte material som hamnat här på bloggen. Under våren har jag läst väldigt mycket, och för en tid sedan skrev jag ner mina tankar om Hanna Kralls Hinna före Herren Gud.

——

Hinna före Herren Gud/Zdążyć przed Panem Bogiem (1977)
Av: Hanna Krall
Översättning: Lennart Ilke (1982)
Ersatz förslag 2017

Vems röst är det som jag läser? frågar jag mig stundtals när jag läser Hinna före Herren Gud av Hanna Krall. Hanna Krall eller Marek Edelman? Hinna före herren Gud utkom 1977, efter det att Hanna Krall intervjuat Marek Edelman om hans medverkan i Warszawa gettots uppror 1943. Man kan tycka att det inte är så underligt att Hanna Krall intresserar sig för detta ämne. Krall föddes 1935 i Warszawa. Hennes föräldrar var assimilerade judar. När Nazityskland ockuperade den delen av Polen som hon bodde i, valde hennes föräldrar att gömma Hanna hos polacker. Hanna Krall uppger själv att hon ska ha räddats av flera olika familjer. Men Hannas föräldrar räddades inte. De mördades i Majdanek. Det ska ändå inte vara enkom därför som Hanna Kralls författarskap domineras av reportage om Förintelsen. Enligt henne själv var det när hon läste Martin Bubers Chassidiska berättelser som en vilja uppstod att söka efter resterna av de polsk-judiska samhällena, som tyskarna utraderade under Förintelsen.

Efter avslutade journaliststudier började Krall arbeta på Życie Warszawy. Några år senare började hon arbeta på den välkända tidskriften Polityka, och det var under denna tid som hon debuterade med en reportagebok om sin tid som korrespondent i Moskva. Hinna före Herren Gud blev Hanna Kralls första kommersiella framgång. Den sålde stort i Polen, och blev snabbt översatt. Kanske inte så underligt, eftersom hon i den lyfter ett ämne på ett sådant vis som väldigt få före henne gjort. Ryszard Kapuściński lär också ha sagt om henne, att hon tidigt visade en unik begåvning för att beskriva skeenden som ingen annan tidigare lyckats skildra. Kapuściński lär för övrigt ha varit hennes bästa vän, och han läste ofta hennes texter, vilket kan förklara deras litterära släktskap (även om jag inte upplever att de försöker efterlikna varandra).

Hinna före Herren Gud baseras på intervjuer som Hanna Krall gjorde med Marek Edelman under 1970-talets första år. Hon träffade Edelman av en slump. Hon skulle åka till Łódź för att skriva om en fabrik. Väl där insåg hon att det var ett värdelöst reportage, men i den lokala tidningen hittade hon en blänkare om en lyckad hjärtoperation. Hon intervjuade professorn som utfört operationen. När de var klara hänvisade han henne till en kollega som kunde läsa hennes reportage och se om där fanns några fel. Kollegan hette Marek Edelman, och var en av de få upprorsmän i Warszawas getto som överlevande upproret.

Hinna före Herren Gud är alltså en reportagebok inom genren det litterära reportaget, och texten andas verkligen både litterär gestaltning och reportage. Det är inga krassa återgivningar av skeenden vi kan läsa. De är målande, nästan vackra trots det otäcka de handlar om. Jag upplever att Krall med omsorg valt orden, och jag är ganska förvissad om att hon också har putsat Edelmans formuleringar. Språket är rikt och fylligt, utan att för den delen bli överlastat. Temat är förintelsen och upproret i Warszawas getto. Reportaget fokuserar på Hanna Kralls intervju med Marek Edelman och de tar sitt avstamp från tiden för upproret i Warszawas getto. Edelman var en av de centrala ledarna i upprorsgruppen ŻOB (Żydowska Organizacja Bojowa/Judiska kamporganisationen) efter det att deras mytomspunne ledare (Mordechai Anielewicz) dött. Det finns ibland en ettrigt ton. Det är nästan som om Edelman och Krall kivas, som om Edelman inte alltid vill, eller förmår, ge henne hela bilden. Kanske minns han inte. Och ibland går det så långt att Edelman försöker tolka vilken typ av berättelse Krall vill ha: “Gillar du det här med strålkastare? Jag vet att det är lite stilfullare än att dö i en källare. […]/ – Jo, faktiskt./- Då ska jag berätta något mer i den stilen. […]” Hanna Krall är snabb och kontrar med att Edelman tycks hellre vilja berätta om dessa dramatiska händelser: “– Jag har fått intrycket att du själv tycker väldigt om sådana historier – om snabba, energiska steg, och om att skjuta mot strålkastare. Att du föredrar sådant framför källarhålor./ – Nej då. / – Jag tror det i alla fall.” Och hon fortsätter med att betvivla att det finns någon tråd i deras återgivning av upproret i gettot. Hon säger att “Det är ju inte historia vi skriver. Vi skriver om att minnas.” Enligt min tolkning finner vi i den meningen något av kärnan i Hinna före Herren Gud. Att den inte är en skildring av ett historiskt skeende, utan ett försök till att minnas. Och det är uppenbart att det är mycket svårt att minnas olika skeenden på exakt samma vis. Ett exempel på det är när Krall försöker få Edelman att minnas om man i gettot hade hängt upp röda och vita flaggor, som skulle ha synts utifrån gettot. Edelman envisas med att de inte hade hängt upp några röda och vita flaggor, eftersom det inte fanns något tyg att tillgå i gettot. Men alla andra såg dem ju, flikar Krall in. Om alla andra såg dem så fanns de väl, säger Marek Edelman med en axelryckning. För honom är det tydligen inte viktigt. Och kanske är det så att inte ens Hanna Krall är intresserad av att plocka fram en sann berättelse av vad som hände i gettot i Warszawa. Hon vill återge människors känslor, deras bevekelsegrunder, vad som fick dem att göra valet att ta vapen i sin hand.

Hinna före Herren Gud är ingen bok man läser om man är intresserad av att få en ordningsam och tydlig återgivning av vad som hände i gettot. Det är kaotiskt, och vi hoppar mellan olika tidpunkter, mellan upproret i gettot, till hans yrke efter kriget då han arbetade som hjärtspecialist. Krall lyfter också fram små vardagliga ting, vilka förstärker bilden av autentisitet. Ibland väljer Krall att rada upp olika exempel på skeenden efter varandra, som när Edelman spekulerar i hur han kunde överleva och fly ut ur gettot. Vi hör olika röster, och ibland tappar jag som sagt bort mig och undrar vems röst det är jag läser. Är det Edelman eller Krall som noggrant redogör för upprorsstyrkornas storlek och vapen? Det är ju Krall, men av någon anledning känns det som om Edelman sitter där mitt emot henne, och kanske fyller i när hon genar lite för snabbt genom informationen. Boken är skriven under den kommunistiska tiden, men jag kan inte utläsa någon kritik av den polska regimen, eller den antisemitism som uppkom efter sexdagarskriget. Inte med ett ord nämner Edelman de trakasserier som han enligt Wikipedia-sidan ska ha utsatts för. Det hade också varit omöjligt att beskriva, eftersom boken då sannolikt hade stoppats.

Hinna före Herren Gud är en oerhört gripande bok. Genom sin kaotiska karaktär får man något av en inblick i den desperation som judarna i gettot tvingades genomleva. Men det är inte någon vittneslitteratur. Här behandlas minnet. Vad vi minns och hur. Ibland kolliderar Edelmans och Kralls starka viljor i berättelsen, och kanske är det därför som Hinna före Herren Gud ibland tycks drar åt olika håll. Men jag tror att den känslan, att man tappar fotfästet i berättandet, är Hanna Kralls litterära grepp. Hon vill få oss att känna med dem vi läser om. Vi ska inte heller känna oss trygga. Således är det enkelt att förstå varför Hinna före Herren Gud upphöjs till ett av mästerverken inom genren det polska litterära reportaget.
Risken med att tro att ukrainarna är naiva

Publicerad:

May 27, 2019

Läsningstid: 4 minuter
För en tid sedan, rättare sagt under presidentvalet i Ukraina, läste jag en kommentar av en känd svensk korrespondent. Kommentaren har ätit sig fast, och nu finns det ingen återvändo, jag måste helt enkelt skriva.

Resonemanget, där kommentaren återfinns, var ganska långt. Det handlade om att ukrainarna tycks vara benägna att ta våghalsiga beslut. Och orsaken ska enligt korresponden vara (nu kommer det) att ukrainarna är politiskt naiva, eftersom de har haft demokrati under så kort tid.

Jag studsade till. Inte för att resonemanget var okänt för mig, jag har tidigare läst liknande tankefigurer. Jag studsade till eftersom jag inte hade förväntat mig en sådan analys av en korrespondent som jag annars respekterar.

Resonemanget bottnar i en föreställning att ukrainarna (och alla andra väljare som bor i de postkommunistiska länderna) inte har ett politiskt intellekt så som vi (högre stående?) västerlänningar. Det är verkligen inte ett nytt eller vidare innovativt förhållningssätt till väljarna i exempelvis Ukraina. Faktum är att det är ett mantra jag hört enda sedan jag studerade östeuropakunskap på Göteborgs universitet. Således är korrespondens analys inte unik, utan bara ett exempel.

Men trots att det är ett vedertaget resonemang tror jag att det är fullkomligt felaktigt.

Jag lever ju sedan en herrans massa år sedan i Ukraina, och jag vill tro att jag har fått ett lite annorlunda sätt att tolka folket eftersom jag inte är journalist, affärsidkare eller diplomat. I mitt yrke, som lärare, har en överskuggande del av min arbetstid gått ut på att försöka förstå. Förstå varför mina studenter kommer till de slutsatser de gör. Jag har alltså väldigt sällan vänt mig till medier eller experter för att förstå vad som sker. Jag umgås dessutom med många olika slags människor med väldigt olika förutsättningar och behov. Allt från kulturell jetset till fattiga pensionärer. Och alla är enormt glada för att få berätta för mig hur de tänker kring olika politiska spörsmål.

Det här har lett till att jag har närmat mig frågan om ukrainarnas politiska engagemang, på deras våglängd. Och eftersom jag inte är journalist, så har man inte heller försökt att anpassa sitt svar till vad de tror jag vill höra. (Eftersom jag själv blivit intervjuad så vet jag av erfarenhet att man anpassar sitt svar när journalister frågar. Det ligger i sakens natur att man vill göra sig till lite extra när man träffar fint folk från tredje makten.)

Vad jag fått höra under mina år här, ligger ljusår från en politisk naivitet. Jag skulle istället vilja hävda att ukrainarnas förmåga att rösta lite oväntat beror på hur det ser ut i samhället i övrigt. Man är van att ta risker. När man går över gatan. När man jobbar – livlinor eller skyddshjälmar (reella eller upplevda) existerar endast i fantasin. Man tar risker i samtal med andra – att vara lite väl abrupt eller kategorisk ses inte som ett hinder, utan som en god start på ett bra och konstruktivt samtal. Till och med att beskära träd görs med ett risktagande – antingen överlever det, eller så gör det inte det. Allt görs med ett visst risktagande. Det är så man lever här. Det är kanske lätt att förväxla det med naivitet (tron att man är odödlig), men så är inte fallet. Man har helt enkelt lärt sig att det bästa sättet att bemästra rädsla är att konfrontera den. I förhållande till ukrainarna är vi svenskar faktiskt enormt naiva och lever snudd på som i en skyddad verkstad (med våra cykelhjälmar och gula västar).

Hur har det då blivit så här, undrar du nu kanske. Det är givetvis svårt att säga med bestämdhet, men under den sovjetiska tiden var föraktet mot invånarna en springande punkt i förtrycket. Det var så man höll dem i schack. På mattan. Alla folk inom det väldiga imperiet reagerade inte likadant. Men ukrainarna tycks alltså ha valt en stategi som bygger på att man stirrar hotet rakt in i ögonen. Den som blinkar först är dödens…

Det här präglar också politiskt agerande. Man är orädd, vågar testa olika sätt. Någon väg, mot ett drägligare liv, måste väl ändå vara framkomlig? Kanske den här? Och så kryssar man i en välkänd komiker, trots att man egentligen inte vet om han är rätt man för jobbet.

Att våga ta en risk (eller chans) är ett sätt att överleva för ukrainarna. Det har fungerat förr och kan fungera också nu. Kanske är beteendet en rest från Sovjetunionen. Eller så har det mycket djupare rötter. Det lär jag få fortsätta att fundera över.

Men en sak vet jag däremot med bestämdhet, och det är att det inte är ett utslag av naivitet.

Träd som kanske överlever. (Vilket de – nästan – alltid gör!)
Epoken Marek…

Publicerad:

May 23, 2019

Läsningstid: 4 minuter
Det är ett fasligt liv på fåglarna. Deras öronbedövande vårsång fyller luftrummet kring oss. En koltrast landar på en gren strax ovanför oss. Sneglar längtansfullt ner mot den jordhög som grävts upp. Där finns det mask, tycks den sjunga fram. Men för oss tvåfotingar är det där nere i hålet som Markijan Ivansjtjysjyn ska vila. Ty vi som följt honom upp till Lycharkivskij kyrkogården har slagit följe med honom till hans sista vila.

Markijan Ivansjtjysjyn, Marek kallad av sina vänner och bekanta, är, eller var, något av en institution. Det är därför inte enkelt att beskriva honom för någon som tidigare aldrig hört talas om honom. För att ni ska få en förståelse för hans betydelse för Lviv och Ukraina ska vi ta ett kliv tillbaka till 1989. Det var nämligen då som han blev invald i Lvivs kommunfullmäktige. Men nej, han var ingen träig politruk, som skodde sig på andra. Redan 1990 blev han nämligen vald till ordförande för Lvivs oblast studentorganisation, en organisation som spände över alla lärosäten. Med deras mandat i ryggen började han verka för Ukrainas självständighet från Sovjetunionen.

Samma år inledde denna organisation, under ledning av Marek, ett uppror som kallades granitupproret. Den 2 oktober 1990 upprättade studenterna från Lviv ett tältläger i Kyjiv, som då var huvudstad i den sovjetiska republiken Ukraina. Fram till den 17 oktober hungerstrejkade studenterna för att bland annat förhindra undertecknadet av ett nytt avtal för att ingå i Sovjetunionen (unionsavtalet). Man krävde också att militärtjänstgöringen skulle ske på ukrainsk mark (man ville förhindras att skickas till Afghanistan), samt att Ukrainas nationalsång skulle sjunga vid större sammanslutningar. Demonstrationerna avslutades med att man undertecknade ett avtal där granitupprorets krav uppfylldes, och var en bidragande orsak till Ukrainas självständighet som förverkligades 1991. Hjärtat i protesterna var Marek. Samme Marek som vi nu för till sin sista vila.

Fast Mareks engagemang för Ukraina och dess välbefinnande slutade inte där. Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har han deltagit i flera proteströrelser, bland annat ledde han upproret mot Ukrainas första president, Kutjma. Han var även aktiv under Euromajdan. Utöver det har han grundat viktiga publikationer, så som Lvivska gazeta.

Men för många av oss, som står här idag, är han Marek som ägde och drev den legendariska jazzklubben Dzyga. En kulturell motor i Lviv, och kanske en av svaren på hur Lviv på kort tid har kunnat segla upp och bli en kulturell huvudstad. Han har under flera år arrangerat jazzfestivalen Jazzbez, samt den mer folkloristiska festivalen Flugery. (Årets Flugery-festival slog igen portarna bara för några dagar sedan).

För många av oss har han blivit ett självklart inslag i stadsbilden. Varje dag tog han sig från sitt hem till Dzyga. Där satt han på uteserveringen om somrarna och jobbade vid sin laptop. Men ibland tog han en paus, då han med ena handen förde konjaksglaset, eller kaffekoppen till sina läppar, samtidigt som han med andra handen rökte en cigarett.

Jag tänker på det här, när jag hör prästernas sång och bön. Och jag ser omkring mig på alla dessa hundratals, jag kanske tusentals, som samlats för att följa Marek till Lycharkivskij kyrkogården. Jag tänker på all den glädje han skänkt oss, och att det kanske tyvärr är så att ju mer glädje man ger till andra under sin livstid, desto större sorg lämnar man efter sig.

Och det är en epok som idag lämnar oss. Epoken Marek. Under hans tid, och genom hans engagemang, har Lviv förändrats och utvecklats från att vara en fläck i kartans utkant, till att bli en självklar kulturstad. Det är inte säkert att Lviv fått dagens renommé utan hans insats och kärlek till sin hemstad.

En tung duns bryter mina tankar. Och efter en stund förstår jag ljudets källa, det är jorden som faller mot kistan där Marek ligger. Dunsar som känns även in i mig. Det är en fysisk upplevelse, och det gör ont i mig trots att jag inte är någon närstående vän eller släkting. Hela upplevelsen är väldigt långt ifrån en svensk begravning, som oftast är över på några minuter och utan att en endaste tår har fällts. Och samtidigt som jag känner en oerhörd sorg över att Lviv, med Mareks död, har förlorat sin kanske främsta ambassadör, så känner jag en oerhörd respekt för ukrainarnas förmåga att sörja. Det är en tillgång att tillåtas känna sorg, och att tillsammans få dela den så här.

Den väldiga gruppen löses upp. Några går hem, andra tar sig till Dzyga för ett sista farväl. Koltrasten kommer snart att våga sig ner till platsen där Marek ligger, för att söka mask bland alla blomsterkransar som täcker graven. Snart är det tyst, frånsett från de vårjäktande fåglarna. Och vi andra går genom det lätta duggregnet tillbaka in mot staden. Väl medvetna om vad Lviv idag har förlorat – en del av dess hjärta. En epok är oåterkalleligt slut. Epoken Marek…

Marek på sin plats på Dzygas uteservering. Bildens källa.

På hans plats på uteserveringen står nu blommar, ljus och ett glas konjak.

På Lycharkivskij kyrkogården.
När inte ödmjukheten står på spel – Valerij Sokolov

Publicerad:

May 18, 2019

Läsningstid: 3 minuter
Ödmjukhet. Det är inte ofta som det ordet flyger genom mina hjärnvivlar när jag åhör en konsert med en solist på podiet. Men när det gäller Valerij Sokolov (1986) är det precis vad jag tänker, och känner. Ty Sokolov besitter just den egenskapen. Det är en utpräglad ödmjukhet och medkänsla med styckena som utmärker hans fenomenala tolkningar.

Kvällens konsert på festivalen Virtuosy var inte något undantag. Snarare ett gigantiskt utropstecken på den tesen.

Det första stycket som Sokolov framförde vid dagens konsert på Lvivs filharmoni var en komposition av den ryske tonsättaren Vladimir Genin (1958). Genin kommer från en känd rysk-judisk familj. Hans farfar, Jossif Spinel, var scenograf till, bland andra, filmaren Sergej Eisenstein. Genin nådde stor ryktbarhet 2014, då han kraftfullt tog avstånd från den ryska aggressionen mot Ukraina. Det främsta beviset på hans engagemang för Ukraina är att han då skrev ett mycket omtalat stycke som han kallar för Threnody for the victims in Ukraine.

Ikväll fick vi dock ett stycke som är komponerat för Valerij Sokolov. De båda har samarbetat sedan 2015. Pietà heter det, och anspelar på en känd skulptur i Peterskyrkan i Rom skapad av Michelangelo, där jungfru Maria sitter med sin mördade son, Jesus, i famnen.

Pietà är ett verk som domineras av spröda, nästan lidande, toner. Men trots det finns här en enorm viljestyrka, en slags märklig levnadsglädje, som trotsar sorgen, utmanar den, och gör att sorgen ändå inte känns avgrundsdjup utan nästan möjlig att övervinna.

Och det är ungefär mitt i det här stycket som jag erfar ordet ödmjukhet. För mitt inre ser jag hur Sokolov böjer sig fram, och lägger sitt öra mot stycket för att urskilja alla dess nyanser.

Kvällen avslutas med Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) första violinkonsert (op 77). Konserten skrevs 1947-48 men fick inte framföras förrän 1955. I och med Zjdanovdoktrinen införande föll nämligen Sjostakovitjs kompositioner i onåd 1946. Hans stycken följde väl inte tillräckligt väl den socialistiska realismen. (Det står dock över mitt förstånd hur konstmusik skulle kunna följa socialistiska realismen överhuvudtaget.)

Violinkonsert nr 1 är en konsert som kräver total skärpa och inlevelse av både solist och orkester. Stundtals upplever jag att kvällens orkester inte helt förmår att bemästrar detta intensiva verk.

Men det gäller inte utomordentliga Sokolov. Även här hör jag hans utpräglade ödmjukhet inför stycket. Han vill att vi ska förstå och höra alla nyanser. Verket är intensivt och emellanåt så tätt packat att det inte rymmer mycket utrymme för inblick. Men Sokolov lyckas öppna verket för oss. Han får oss att höra hur Sjostakovitj sträcker ut sin hand för att möta andra verk (som exempel kan man urskilja Stravinskijs Petrusjka i sista satsen). Jag har själv annars svårt för Sjostakovitj, ty jag erfar en väldigt stark känsla av klaustrofobi när jag hör hans tonsättningar. Men med Sokolov som vägvisare genom verket känner jag mig inte instängd. Han gör instängdheten begriplig, dock inte bejakad. Emellanåt tycker jag mig till och med höra en gnutta ljus sippra in.

Och jag undrar om inte Sjostakovitj ikväll log förnöjt från sin plats på andra sidan livets slut, när han hörde hur Sokolov talade till och genom hans tonsättning.

Bilden kommer från Wikipedia.
L’chaimo! (Eller skålmo, om du så vill.)

Publicerad:

May 16, 2019

Läsningstid: 4 minuter
En av de första gångerna som jag besökte Ukraina fick jag höra en historia. Den handlade om några svenska affärsmän som kom till någon av alla mindre städer i Ukraina i början av 1990-talet. Som brukligt ställdes det till med fest. På ukrainskt vis beslöt man sig för att festa så där som bara ukrainare kan. Under kvällens lopp myntades det, enligt denna enormt vederhäftiga historia, ett nytt begrepp, skålmo. Begreppet är en sammansättning av skål på svenska och bud’mo (будьмо) på ukrainska. Bud’mo betyder alltså ungefär “skål”.

När jag hörde det här blev jag oerhört glad. Nästan löjligt glad faktiskt. Det fanns alltså ett vedertaget begrepp för oss svenskar att utbringa en skål tillsammans med ukrainare. Fantastiskt!

Jag fått använding för det här broderliga och systerliga begreppet dussintals gånger. Och det har visat sig vara mycket unikt, ty jag har vid varje tillfälle varit den enda som hört talas om det. Vilket nästan alltid har resulterat i att de som jag har svängt en bägare med har upplevt mig som enormt uppfinningsrik.

Men, som så ofta, har det nu visat sig att uppfattningen om den svenska särställningen i Ukraina är kraftigt överskattad. Idag, när jag bevistade en ny utställning om de ukrainsk-judiska relationerna, arrangerat av Ukrainian Jewish Encounter, fick jag höra att det finns ett ukrainsk-judiskt begrepp för att utbringa en skål. L’chaimo.

Det enda jag med säkerhet kan säga efter att detta plagiat har uppdagats, är att ukrainarna tycks vara ett snillrikt folk som vet exakt hur man ska bygga pålitliga och hållbara broar mellan olika kulturer. Genom att skåla. Jag skulle tro att det har att göra med att ukrainarna under många århundraden har varit uppdelade mellan olika härskare och levt med många andra religioner och kulturer. Det är dessutom fullkomligt snillrikt att sätta sitt eget ord sist, som ett suffix till alla andra. Med visar man att man är anpassningsbar, förhandlingsbenägen och kompromissvillig. Man skriver också in sig i den andra kulturen. Och ändå lyckas man liksom få sista ordet, även om det egentligen är så att man faktiskt får sista delen av ordet.

Nå, egentligen hade jag tänkt att skriva om utställningen som jag nämnde ovan, ty den är också ett utslag av den här säregna kompromissvilligheten som finns här. Det är en enkel skärmutställning, där varje skärm visar ukrainsk och judisk historia, och hur de sammanstrålar. Utställningen, som finns på Italienska gården vid Plotjsja rynok, är ett mycket bra exempel på den här kompromissvilligheten, som jag anser unik för den här regionen. Judiska storheter, som Sholem Aleichem, hamnar sida vid sida med Ukrainas storheter som Ivan Franko och Lesja Ukrainka. Judiska och ukrainska konstnärer ställs sida vid sida. Utbildningar och arméer likaså. Det finns ett brödraskap, eller systraskap, i den här utställningen som känns både befriande och samtidigt väldigt riktigt. Ty man har ju levt sida vid sida under många århundraden, och båda har genomlidit många tragedier och svårigheter, vilket har lett till att de blivit duktigare på att hitta en gemenskap med varandra. Just nu pågår det även en rörelse här, där det judar och ukrainarna kommer allt närmare varandra. Eftersom jag bott här sedan 2010 kan jag säga att jag ser en avsevärd skillnad mot hur det såg ut när jag kom till Ukraina första gången.

En bidragande orsak till att det förhåller sig så, är att många internationella aktörer hjälpt till att finansiera projekt och samarbeten där ukrainare och judar möts. Dagens utställning är till exempel finansierades av Kanadas ambassadör. Jag tror visserligen är liknande projekt slutligen hade uppstått, utan exempelvis Kanadas hjälp, men med dylika initiativ skyndas processen på.

Det enda smolket i glädjebägaren är väl egentligen bara den att det är oerhört svårt att nå ut med positiva nyheter som dessa i dagens klickomaniska verklighet. Det är tiotusentals gånger lättare att nå ut med nyheter om olika antisemitiska dåd, än glädjande nyheter som denna tilldragelse. Ty den är i alla sin enkelhet ett av många lysande exempel på när ukrainare och judar i Ukraina låter sin historia och samtid förenas. Något som bådar oerhört gott för framtiden. Och för att det här arbetet inte ska tyna bort i de oklickades dalgång, krävs det också lite hjälp från dem som glädjs åt arrangemang som dessa. Från sådana som du och jag. Och låt oss svinga våra bägare för det! L’chaimo! (Eller skålmo, om du så föredrar.)

En ukrainsk-judisk orkester. Året är 1895.

Utställningen på Italienska gården. Den visades i Kanada för några år sedan. Dagens utställning i Lviv är en del av den.