viewpoint-east.org – Page 125 – a blog that makes a difference

viewpoint-east.org

Ljusets fest

Publicerad:

December 18, 2020

Läsningstid: 2 minuter
18 december 2020
Dagens polska affisch
Wystawa sztuki żydowskiej w sali kało Miłośników sztuki we Lwowie
Zygmunt Sperber
1919

Idag är alla ljusen tända i hanukka-ljustaken. Den judiska högtiden Hanukka är ljusets fest och firas till åminnelse av att Jerusalems tempel år 164 f.Kr. befriades från de seleukidiska härskarna. Enligt Talmud ska det under denna tid bara ha funnits olja för en dag till templets lampor, men Gud gjorde helt enkelt underverk och fick oljan att räcka i åtta dagar, vilket var tillräckligt för att få ny olja till templet. Därför tänder de judiska familjerna ett ljus varje dag under hannuka.

En hanukka-ljustake har nio armar. Åtta ljus för de åtta dagarna, och ett ljus som man använder för att tända de övriga med. Så dagens affisch visar ingen hanukka-ljustake. Den är istället en affisch för en mycket unik utställning.

Mellan 1910 till 1925 verkade det en livaktig förening i Lviv (då Lemberg/Lwów). Föreningen ville synliggöra judisk konst i Galizien. Deras slutgiltiga mål var att få ett judiskt konstmuseum i staden. (Här kan ni läsa mer om museet.) 1919 var det dock dags för föreningens första utställning. Den kom till med hjälp av bland annat dagens affischkonstnär, Zygmunt Sperber. Utställningen hade ett stort axplock av judisk konst från regionen, och därtill hade man föreläsningar och diskussioner med de mest namnkunniga inom området. Zygmunt Sperber bidrog inte bara med affischen, utan även teckningar av Lvivs äldsta synagoga, Gyllene Rosen (även kallad Nachmanowicz-synagogan).

Zygmunt Sperber föddes 1886 i Stanislau, idag Ivano-Frankivsk i västra Ukraina. Han skulle 1915 utexamineras från Lvivs tekniska högskola, och han må ha varit något av en föreningsmänniska, ty han var både verksam i ovanstående förening om judisk konst, samt i den tekniska högskolans förening. Den senare var mycket inflytelserik, och lyckades med sin verksamhet knyta de flesta ingenjörer i regionen till sig fram till andra världskriget.

Till yrket var dock Zygmunt Sperber arkitekt, och flera av hans skapelser finns kvar än idag i Lviv. Till deras yttre doftar de alla gott av funktionalism och modernism, och ligger längs med de fashionabla gatorna i Lviv. Kanske träffade han även Diana Reiter, den arkitekt som återges i Steven Spielbergs film Schindler’s list. (Ni kan läsa mer om henne här.) Hon skulle nämligen utexamineras från Lvivs tekniska högskola ungefär då Zygmunt Sperber engagerade sig i dess förening.

Vad som hände med Zygmunt Sperber under andra världskriget och Förintelsen är tyvärr oklart. Några källor gör gällande att hans död kan dateras till 1944. Andra hävdar att det inte finns några säkra bevis för vad som hände med honom. Och det är ett öde som han tyvärr delar med så många andra som mördades i Förintelsen.
I regnbågens färger

Publicerad:

December 17, 2020

Läsningstid: 2 minuter
17 december 2020
Dagens polska affisch
Dzień spółdzielczości
Tadeusz Gronowski
1930

Nu är vi ju inne på avdelningen “affischer som inte riktigt lyckats överleva genom historiens vingslag”. Den här lär väl kunna kvalificera som en sådan. Visst är den fin? Tre män dansar i ring, hand i hand, runt en regnbåge. Ovanför deras hjässor flyger en fredsduva. Men det är inte alls som du kanske tror, ty på 1930 användes regnbågens färger av andra rörelser än HBTQ-rörelsen.

1921 slog man fast på kongressen för Internationella Kooperativa Alliansen i Basel att regnbågens färger skulle vara en symbol för kooperativ. De olika färgerna skulle symbolisera den mångfald som kooperativ innebär. Symbolen har använts av dem från 1920-talet till för något decennium sedan, då HBTQ-rörelsen började använda samma symbol. Det här innebar att den kooperativa rörelsen förändrade sin symbol. Regnbågen finns kvar, men man har exempelvis lagt till initialerna till det kooperativa förbundet (ni kan se här hur de ser ut idag).

Den kooperativ rörelsen grundades i Polen redan under den tid landet var delat, och rörelsen växte snabbt. När landet blev självständigt fick kooperativ en ny betydelse. Det ansågs patriotiskt att vara med i en sådan rörelse som byggde upp landet. Vid andra världskrigets utbrott var upp till en femtedel av polackerna medlemmar i ett kooperativ. De kunde ha sina sparpengar i kooperativa banker, vara med i ett fackförbund och så vidare. När kommunistiska partiet tog över i Polen 1945 förändrades kooperativen, och de underställdes staten. Efter kommunismens fall har man gjort försök att locka till sig nya medlemmar, men anslaget, det gemensamma ägandet, har inte slagit väl ut i Polen, vars folk på många håll skyr allt som kan associeras till kommunismen.

Dagens affisch är signerad Tadeusz Gronowski, som redan medverkat i denna samt tidigare adventskalendrar, och är skapad för den kooperativadagen (Dzień spółdzielczości) femte oktober 1930.
Centralt i Poznań

Publicerad:

December 16, 2020

Läsningstid: < 1 minut
16 december 2020
Dagens polska affisch
Garaż centralny. Poznań
Okänd konstnär
1930-talet

Mycket av mellankrigstidens affischkonst skulle, av den våghalsiga, kunna beräknas som någon slags modern allmoge. Affischerna beskrev ofta föremål som ingick i vardagen, och man kryddade affischerna med lite extra skönhet.

Så som denna affisch. Den är nog inte skapad av någon affischkonstnär, utan kanske någon som arbetade på garaget (som man gör reklam för på affischen). Jag har sökt efter information om detta garage, utan att hitta något intressant. Så vi får njuta av affischen istället. Ekipagen som står framför garaget ser ut som en kam på hjul, och propositionerna känns inte helt rätt. Längst till vänster tornar det upp sig ett strängt utropstecken, som snarare avskräcker än lockar.

Men samtidigt är det en fantastisk affisch. Vacker, på sitt funktionalistiska och vardagliga sätt. Så somom allmoge.
Spilld mjölk

Publicerad:

December 15, 2020

Läsningstid: 2 minuter
15 december 2020
Dagens polska affisch
My pijemy tylko pasteryzowane mleko
Wasyl Diadyniuk (Василь Дядинюк)
1936

Ja, polsk affischkonst är ofta oerhört svår att motstå, men ibland blir resultatet inte så lyckat, så som med dagens affisch.

Ty vad är det vi ser här? En lintott, som kan föra tankarna till Trump i Vita huset, dricker mjölk. Med sorgsna, och kanske lidande, ögon låter lintotten mjölken rinna ner i knät. Där slickar en svårtolkad varelse girigt upp mjölken. Det ska väl föra tankarna till en katt, men den har något oroväckande råttaktigt över sig. Om någon blev lockad av att köpa pastöriserad mjölk genom denna affisch, så lär det ha varit någon med en väldigt annorlunda uppfattning om estetik, eller helt enkelt en präst.

Ty Wasyl Diadyniuk (eller Vasyl Djadynjuk på ukrainsk) visste vad som behagade en präst, enär Diadyniuk egentligen var mästare i ikonmåleri. Vasyl föddes 1900 i Lutjynets (Лучинець) en liten by, som idag balanserat på gränsen mellan Ukraina och Moldavien. Han kom från en religiös familj, och både hans farfar och far hade inrett flera kyrkor i regionen.

Det skulle dock dröja ända till efter första världskriget som Vasyl började studera konst i Lviv. 1926 började han studera vid konstnären Oleksa Novakivskyjs privata konstskola. Novakivskyj tillhörde en av de mest tongivande ukrainska konstnärerna vid denna tid (och hans gärning är aktad än idag). Vasyls skicklighet drog till sig metropoliten Andriy Sheptytjkys uppmärksamhet. (Sheptytjky var ärkebiskop för den ukrainska grekisk-katolska kyrkan.) Genast gav Sheptytjky Vasyl Djadynjuk i uppdrag att åka till bland annat Volynien och Vilnius för att smycka kyrkor. Vasyl Djadynjuk fick även i uppdrag av nämnde Sheptytjky att grunda en skola i ikonmåleri, en nobel befattning, som gjorde honom till en av de mest inflytelserika ikonmålarna i regionen. Han ansvarade för skolan mellan 1930-33, men varför han slutade på sin post anges inte av några källor.

Det finns inte heller några källor som ger svara på vad som fick honom att ge sig in i affischkonstens värld. Kanske trodde han att det var lätt förtjänade pengar, eller så hade han tröttnat på ikonmåleriet och ville vidga sina vyer. Men resultatet blev föga genialiskt. Det är kanske inte så lätt att byta bana. Om man en gång har lärt sig att försöka få folk att tänka på Jesusbarnet genom sin konst, känns nog mjölk ganska pyttigt. Fast att det faktiskt finns de som hävdar att det är nyttigt. (Med det grötrimmet stänger vi luckan för idag.)

Fotnot: Vasyl gick ur tiden 1944 i Wien efter en lång tids sjukdom.
När Eryk mötte Zuzanna

Publicerad:

December 14, 2020

Läsningstid: 2 minuter
14 december 2020
Dagens polska affisch(er)
Witaj słoniu!
Eryk Lipiński
1952

samt

Zuzanna Ginczanka. Only Happiness is Real Life
Aleksander Modzelewski (?)
2018

Låt oss stanna en stund vid Zuzanna Ginczanka. När hon mördades i Kraków, troligen januari 1945, skulle minnet av henne kunna ha bleknat bort. Så hade det varit om det inte vore för Eryk Lipiński. De hänger därför sida vid sida, på väggen i vid signatärens matbord, för att skapa en påminnelse om att kärlek och altruism på sitt sätt alltid kan besegra uselhet och ondska.

Eryk Lipiński tycks nämligen ha ägt en fenomenal förmåga att agera bortom sin egennytta. Under andra världskriget fungerade hans hem som fristad och gömställe för flera judar. Han tillverkade identitetshandlingar till dem, och såg till att de kunde undgå att deporteras till koncentrationsläger eller förintelseläger.

Efter en tid blev han själv arresterad och skickad till det ökända fängelset Mokotów i Warszawa, innan han skickades vidare till Auschwitz, där han befann sig vid befrielsen.

Det är troligen inte känt exakt när Eryk Lipiński träffade Zuzanna Ginczanka, men det bör ha varit någon gång under 1937, när hon publicerade alster i den satiriska tidskriften Szpilki, som han grundade. Dikten Zuzanna Ginczanka publicerade i Szpilki var ett statistiskt porträtt av hennes första möte med den store poeten Witold Gombrowicz på kaféet Mała Ziemiańska i Warszawa.

Eryk Lipińskis möte med Zuzanna Ginczanka måste ha satt djupa spår i honom, ty han skulle spela en avgörande roll för att bevara hennes dikter för eftervärlden. Om det inte vore för honom skulle hon kanske inte fått möjlighet att på senare tid möta nya läsare. Idag råder det nästan en kult kring Zuzanna Ginczanka. Teaterpjäser om och av henne uppförs. Hennes dikter kommer ut i nytryck, och det skrivs biografier, samt görs utställningar. En av dagens affischer kommer från en utställning som handlade om hennes liv och verk. Utställningen har visats i både Polen och Ukraina.

Men Eryk Lipińskis tillgivenhet och beundran för Zuzanna Ginczanka skulle inte sluta vid att han bevarade hennes dikter. Han döpte även sin dotter efter henne. Zuzanna Lipińska föddes ett år efter att hennes namne mördades, och hon verkar idag som… ja, du gissade rätt, affischkonstnär. Vi kommer kanske återvända till Zuzanna Lipińska senare.

Det finns en härlig friskhet i Eryk Lipińskis affischer. Jämför bara Eryks affisch till vänster här nedan, med originalet till den italienska filmen som ni ser här. Eryk Lipińskis stilrena linjer, och enkla uttryck är helt enkelt geniala. Så som det så ofta förhåller sig med polsk affischkonst.

Archives:

Ljusets fest

I regnbågens färger

Centralt i Poznań

Spilld mjölk

När Eryk mötte Zuzanna