Den första sparrisen kan ha avbildats så tidigt som för ungefär 5000 år sedan. Ja, man tror nämligen att de karakteristiska knippen som förekommer på målningar i pyramiderna i Egypten kan föreställa just sparris. Men dessvärre är det inte helt ställt bortom allt tvivel, och ingen finns ju att fråga. Om man hade sparrisen på matbordet är däremot mer oklart. Det är nämligen troligt att den ansågs ha läkande egenskaper, ty för ungefär 400 år före vår tideräkning beskrevs sparrisen som en ypperlig bot mot olika problem med blåsan och njurarna, men den ansågs även råda bot på allt från gikt, syfilis till bakfylla.

Om vi förflyttar oss några hundra år framåt i tiden och tar oss till Pompeji är det mer troligt att man faktiskt ställde sparris på matbordet. Det tror man då man har funnit väggmålningar som tydligt visar knippen av sparris på matborden. Det ger sålunda att vi kan vara förhållandevis säkra på att sparris åts av människorna för ungefär 2000 år sedan.

Det skulle dock dröja flera århundraden innan sparrisen letade sig hela vägen upp till mer nordliga breddgrader såsom Sverige. Det finns källor som anger att sparris inmundigades på 1500-talet i Sverige. Men med största sannolikhet var det bara en sällsynt tillfällighet att sparrisen fanns på matbordet hos någon välbärgad familj. Och så skulle det praktiskt taget förhålla sig långt in på 1900-talet.

Idag kan väl sparrisen sägas vara en slags allemansrätt, alltså att alla och envar har möjlighet att någon gång under våren eller sommaren ställa en skål med nykokt på bordet. Men det förhindrar ju inte att man känner en särskild förtjusning när man ser dessa primörer med sina slanka fysionomier och graciösa kronor. Kanske förvånar det någon att de flesta sparrisar vi äter idag faktiskt är hanar, enär de tydligen har en tendens att växa fortfarande och bli starkare än honorna. Och just det senare gör sparrisen lite speciell, för oftast förhåller det sig precis tvärtom.

Ordet tentamen härrör troligen från latin och ska betyda “prov” eller “försök”. Ja, inte lär det förvåna någon. Men vad som nog kan överraska är att tentor faktiskt är en ganska ny företeelse, sett ur mänsklighetens historia. De första tentorna företogs tydligen i Kina på 600-talet. Dessa tentor avlades av de (män) som ville verka inom olika statliga ämbeten eller inom militären, och tentorna lär ha varit särdeles obehagliga till sin utformning. Tentanderna fick en fråga hämtad ur “De fem klassikerna”, som utgör grunden i den kinesiska filosofin konfucianismen. Frågan de fick skulle besvaras enligt en strikt formaliserad textform, vilken kallades för “åttfotingen”. Denna skulle i sin tur bestå av åtta delar, vilka i tur och ordning kallades för “huvudet”, “halsen”, “strupen”, “armarna”, “vändpunkten”, “inälvorna”, “benen” och slutligen “fötterna”. Tentorna var därtill mycket långdragna och kunde pågå i upp till 72 timmar. Tentaden satt dessutom instängd under denna tid i ett mycket trångt och klaustrofobisk skåp. Där fick denne skriva, äta, sova (om den hann) samt uträtta sina behov.

Företeelsen verkar ha tilltalat olika makthavare, ty den spreds sedan till Korea och Japan, för att på 1200-talet anlända till italienska Bologna i Europa. De europeiska tentor såg lite annorlunda ut, men därmed är det inte sagt att de var särdeles mycket trevligare. Tentanderna fick sitta i stora salar och invänta komplicerade frågor från stränga professorer, som grillade studenterna under flera timmar. De första skriftliga tentorna företogs först på 1700-talet på Trinity College i London. Men det finns även källor som anger att det kan ha förekommit skriftliga tentor redan på 1500-talet, men härom tvistar de lärde. Förlagan till dagens tentor går dock främst att spåras till mitten av 1800-talet då universiteten började standardisera utformningen av hur man bäst prövar studenternas kunskaper.

Och det är också tentor jag kommer att ägna mig åt under de närmaste två veckorna. Jag kan dock dyrt och heligt lova att jag varken kommer att utsätta studenterna för några utfrågningar slik de som förekom på 1500-talet i Bologna eller, gudbevars, sådana skriftliga tortyrredskap som företogs i Kina på 600-talet. Man vill ju inte vara studenternas plågoande.