• Dagens anteckning – 1 december 2024

    Dagens anteckning – 1 december 2024

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    På buss 134 från Błonie till Zoo i skogen “Las Wolski” är det fullsatt till sista plats. Här trängs några exemplar av ryggsäcksfolk med vandringsstavar, en äldre kvinna utrustad i finaste kepsen med bärnstensfärgade paljetter och hennes väninna med sin färgglada täckjacka, förväntansfulla, ukrainska barn och deras mamma som ska till zoo, ett hipsterpar med kameran på magen, en dam i finaste söndagsdräkten på väg till Cafe Mech för att dricka te och äta kakor, och svenskar med ryggsäcken full av färdigbredda smörgåsar och kaffe. Alla leds med varsam hand uppför den branta backen av en busschaufför med stort skägg i bästa tomtefarstil och tatueringar på den kala hjässan.

    Skogen Las Wolski är uppkallad efter stormarkalken Mikołaj Wolski (1553–1630), som efter ett långt och händelserikt liv slog sig ner i denna skog. Enligt många källor ägnade han en stor del av sitt liv åt svart magi och alkemi, men mot slutet av sitt liv ångrade han att han ägnat sig åt denna syssla, och grundade Camaldolese-klostret, som ligger kvar än idag. Det är också vid detta kloster som han ligger begravd.

    Väl i skogen Las Wolski syns löven ligga i prydliga högar enligt naturens egen logik. Några fräken utmanar lövens bruna färgton och envisas med att spreta upp från jorden med sin gröna skrud. Träden står som brukligt med sina huvuden nedkörda i marken och med sina för årstiden nakna ben riktade mot himlen. Tårna viftar de förnöjt med i den nästan omärkbara vintervinden. En grupp stjärtmesar kommer förbi och sätter sig ytterst på trädens tår och solar sig en smula i de för dagen sista solstrålarna. Herr hackspett piper också förbi med sitt karaktäristiska läte. Kanske är det en duvhök som hörs i fjärran.


  • Dagens anteckning – 30 november 2024

    Dagens anteckning – 30 november 2024

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Härförleden bevisade jag en mycket inspirerande konsert med stråkkvartetten Żeleński string quartet. De spelades verk av Stanisław Moniuszki, Józef Elsner och Władysław Żeleński. Jag tänkte nu uppehålla mig lite vid den senare, enär jag antar att han inte är allmänt känd i Sverige (är någon av de tre ovan nämnda det förresten?) och jag tycker att han förtjänar att uppmärksammas.

    Władysław Marcjan Mikołaj Żeleński (1837-1921) föddes i en av alla adliga familjer i Polen (de är ganska många), och växte på ett gods i Lillpolen (małopolskie) i ett samhälle som kallas Grodkowice. Pappan var en duktig pianist, om än amatör, och försökte sig även på att komponera, utan några särskilt framstående resultat. Familjen levde i frid och fröjd på godset i Grodkowice fram till 1846. Det var nämligen då som det inträffade ett bondeuppror i habsburgska Galizien. Många godsherrar fick sätta livet till under detta uppror, och en av dem var Władysław Żeleńskis far. Mamma Kamila beslöt att lämna godset efter makens död, och hon och barnen slog sig ner i Kraków. Godset står faktiskt kvar än idag, men där bor ingen familjen Żeleński. Palatset används till olika event, som man säger på nysvenska, och konserter med Władysław Żeleńskis musik verkar bara förekomma sporadiskt. På ägorna ska det dock fortfarande finnas ett kors till minne av Władysław Żeleńskis far.

    Nå, det var i Kraków som den unge Władysław lärde sig spela piano, och de första kompositionerna skrev han i 20 års åldern. Hans mamma önskade att han skulle studera filosofi på universitetet, och sonen följde givetvis hennes vilja. År 1862 disputerade han således i filosofi vid Karlsuniversitetet i Prag.

    Władysław övergav inte musiken för filosofin, utan fortsatte att studera piano i Prag, men det skulle snart visa sig att han inte tyckte att han var lämpad till att bli pianist, och han övergick därför till studera komposition. Därför beslöt han sig att förfina sina kunskaper i kontrapunkt. Flyttlasset gick från Prag till Paris, sedan till Kraków och vidare till Warszawa. Nu hade Władysław blivit en erkänd musikpedagog och tonsättare, vilket gav att han blev utsedd att överta undervisningen i komposition efter Stanisław Moniuszki. Han återvände först 1881 till Kraków, vilket dock skulle visa sig vara fördelaktigt för staden, då han sedermera blev en av initiativtagarna till att starta Musikaliska akademien i Kraków. Han verkade på den institutionen fram till 1921.

    På ovannämnda konsert spelade den utmärkta stråkkvartetten Żeleński string quartet Wariacje na temat własny (op 21) som skrevs samma år som han återvände till Kraków. Jag har tyvärr inte den i mina ägor, men kan varmt rekommendera hans pianokvartett i c-moll (op 61) från 1909. Det är ett mycket vackert och finstämt stycke musik, rikt på motiv och känslomässigt register.


    Familjen Żeleńskis palats.


  • Dagens anteckning – 29 november 2024

    Dagens anteckning – 29 november 2024

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Varje gång jag går förbi här, brukar jag snegla mot trappuppgången. Den brukar alltid gapa svart och hemlighetsfullt, men idag ser jag att det lyser inbjudande. Jag trycker näsan mot glasrutan i porten och ser till min begeistring rakt in i trapphuset. Jag ser ett vitt trappräcke som leder uppåt mot en för mig okänd övervåning. Däruppe någonstans vet jag att han bodde, den käre Kornel Filipowicz (1913-1990). Och det vita trappräcket är det, som lett honom upp för trapporna. Han gick kanske här i sina egna tankar när han kom hem från ett möte i vänners lag. Kanske tänkte han på sin katt eller funderade på om han köpt ordentligt med cigaretter. Eller så vandrade hans tankar till Wisława Szymborska, som bodde ett stenkast bort.

    Hans tankar går, liksom trappan, uppåt, uppför trapporna.

    Hans kortroman Pamiętnik antybohatera (En antihjältes memoarer), från 1961, handlar om en man som gör allt för att slippa ta ställning mot en diktatur, och när han väl förstår att inte diktaturen inte kommer skonar honom för att han har förrått alla runt omkring sig.

    Jag börjar tänka på en dikt av Kornel, den käre Kornel. “Niewola” heter den, vilket betyder “Slaveri”. Jag vet inte varför den kändes så träffande en dag som denna, den svarta fredagen i november. Kanske för att mina tankar vid denna tid på året alltid går till tiden för undantagstillståndet i Folkrepubliken Polen.

    I en totalitär stat
    Kommer friheten
    Inte att tas ifrån oss
    Plötsligt
    Över en natt
    Från tisdag till onsdag
    De kommer att långsamt snåla in
    Ta bit för bit
    (Ibland till och med ge tillbaka något
    Men alltid mindre än de redan tagit)
    Lite varje dag
    I omärkliga mängder
    Tills en dag
    Efter några eller ett dussin år
    Kommer vi att vakna upp i fångenskap

    Men vi kommer inte att förstå det
    Vi kommer att vara övertygade
    Om att det är så här det ska vara
    För så har det ju alltid varit.

    (Mitt stapplande försök till översättning. Läs dikten i orginal.)


  • Dagens anteckning -28 november 2024

    Dagens anteckning -28 november 2024

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    De kommer i stora skaror om hösten. När de anländer till oss i södra Polen hörs deras skränande sätt att kommunicera i natten. Och med sig tar de en bit av havet. En slags hälsning från mitt avlägsna fosterland.

    Det är möjligt att inte alla i Kraków här trakteras av skrattmåsarnas ankomst, men själv tycker jag att de är hänförande. Att få se hur de sveper in över Wisłas flodbädd och landar med ett förnöjt skrål. Det är egentligen bara ungfåglarns som övervintrar här. Det ser man, ty deras huvuden bär ännu inte den omisskännliga svarta kåpan som kännetecknar skrattmåsen. De vuxna skrattmåsarna, däremot, befinner sig långt ut till havs vid denna årstid.

    Skrattmåsen är väl inte särskilt omtyckt, och det är ju ett öde den delar med de flesta andra måsfåglar. Fåglar som inte sjunger vackert, enligt det mänskliga örat, är sällan omtyckta av oss. Många associerar dem säkert på Hitchcocks film “Fåglarna”, och fnyser ogillande när de ser en måsfågel. Inte ens kortromanen “Måsen” av Richard Bach, har lyckats göra måsfåglarna mer omtyckta, trots att den boken faktiskt är något en hyllning till denna fågel.

    Det är svårt att säga hur länge skrattmåsen har funnits i dessa trakter. Jag har inte funnit några källor på det, men däremot lär de vara nykomlingar i det skandinaviska landskapet. Man tror att det var på 1700-talet som de första paren häckande i södra Sverige, sedan har de successivt spridit sig norrut.

    Här i södra Polen tycks de vara ganska sällsynta gäster, och förhållandevis omhuldade med särskilt skydd. Detta beror på att våtmarkerna, vilket är deras jaktmarker, hotas av utdikning samt att odlingarna breder ut sig.

    På Wisła, nedanför Wawel, guppar de unga skrattmåsarna dock förhållandevis ohotade. Det är väl bara några gräsänder och svanar som är till lite förtret, då dessa är något flinkare på att fånga brödet som kastas till dem.


  • Dagens anteckning – 27 november 2024

    Dagens anteckning – 27 november 2024

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    De tittar aldrig riktigt på oss, från sina upphöjda positioner. Dessa ansikten från förr. De tycks blicka ut mot en historisk horisont som vi inte känner, och deras tankar förefaller alltid vara på annat håll, än i vår tid. Oftast är deras munnar stängda, deras röster förstenade precis som de själva. Jag syftar förstås på alla dessa stiliserade ansikten som syns på fasaderna på äldre byggnader här i Kraków.

    Maskeronerna, som de kallas, inte bara upplevs som äldre, de har också en lång historia. Ingen kan svara på när de första dök upp, men vi människor har ju alltid förtjusats av oss själva, så de är troligen lika gamla som vi har haft förmågan att skulptera. De kan vara avskräckande monster, gudar, djurlika varelser eller ibland är de bara vackra ansikten, helt utan att anspela på någon i vår mytologi eller historia.

    Även om de avskräckande maskeronerna är nöjsamma att betrakta, är det de där ofta lite alldagliga kvinnoasiktena som intresserar mig mest. De stirrar ut från sina fastkilade positioner, och påminner mig om de personerna med dessa ansikten som en gång vandrade här på gatorna. Vem var hon som lånade ut sitt ansikte till denna maskeron? En ung kvinna som bodde på samma gård som skulptören hade sin atelje? Eller var hon en konstnärinna som blev tvungen att försörja sig som modell? Mina tankar försöker återskapar hennes liv. Vad hette hennes föräldrar? Hade hon syskon? Vad gjorde henne glad, och vilken var hennes favoriträtt?

    Dessa kvinnoasikten är, i mitt sinne, även en slags motpol till de kända männen som står statyer runt om i Kraków. Namnlösa är de, utan bakgrund eller kontext. Deras ansikten flyter in i stadsbilden. Ibland tycker jag att jag känner igen några av dessa kvinnoasikten från min samtid.

    Och kanske är det så att våra ansikten går igen.

    Vandrar genom årtusenden.


Archives: