På buss 134 från Błonie till Zoo i skogen “Las Wolski” är det fullsatt till sista plats. Här trängs några exemplar av ryggsäcksfolk med vandringsstavar, en äldre kvinna utrustad i finaste kepsen med bärnstensfärgade paljetter och hennes väninna med sin färgglada täckjacka, förväntansfulla, ukrainska barn och deras mamma som ska till zoo, ett hipsterpar med kameran på magen, en dam i finaste söndagsdräkten på väg till Cafe Mech för att dricka te och äta kakor, och svenskar med ryggsäcken full av färdigbredda smörgåsar och kaffe. Alla leds med varsam hand uppför den branta backen av en busschaufför med stort skägg i bästa tomtefarstil och tatueringar på den kala hjässan.
Skogen Las Wolski är uppkallad efter stormarkalken Mikołaj Wolski (1553–1630), som efter ett långt och händelserikt liv slog sig ner i denna skog. Enligt många källor ägnade han en stor del av sitt liv åt svart magi och alkemi, men mot slutet av sitt liv ångrade han att han ägnat sig åt denna syssla, och grundade Camaldolese-klostret, som ligger kvar än idag. Det är också vid detta kloster som han ligger begravd.
Väl i skogen Las Wolski syns löven ligga i prydliga högar enligt naturens egen logik. Några fräken utmanar lövens bruna färgton och envisas med att spreta upp från jorden med sin gröna skrud. Träden står som brukligt med sina huvuden nedkörda i marken och med sina för årstiden nakna ben riktade mot himlen. Tårna viftar de förnöjt med i den nästan omärkbara vintervinden. En grupp stjärtmesar kommer förbi och sätter sig ytterst på trädens tår och solar sig en smula i de för dagen sista solstrålarna. Herr hackspett piper också förbi med sitt karaktäristiska läte. Kanske är det en duvhök som hörs i fjärran.
