viewpoint-east.org

Gustav Mahlers fjärde symfoni på Filharmonia krakowska

Category: by sophie engström, Kåseri, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den är annorlunda, den där gråten som orsakas av musik. Den beror inte på sorg, eller för den delen på glädje. Den kommer från något djupt inne i mitt inre. Som om det vore en ventil som brast. Något som inte längre kan gömmas eller kontrolleras.

Ibland föreställer jag mig att man måste vara stark för att tillåta sig själv att drabbas av musik på det sättet. Stark nog att sätta allt annat på paus. Skjuta ifrån sig alla tankar på andra trivialiteter. Det låter kanske banalt, men att gå in i musiken till den grad, kräver kraft och en slags själslig spänst som inte enkelt kan förklaras med ord, just för att det som erfars ytterst är ordlöst.

Nå, igår grät jag en sådan där musikens gråt. Ja, eftersom jag ändå var i tagen till att gråta beslöt jag mig till och med för att gråta tre gånger. Och givetvis ackompanjerades denna gråt, eller snarare orsakades av, Gustav Mahlers musik. I detta fall hans fjärde symfoni, som egentligen inte riktigt tillhör någon av de verk jag mest uppskattat av honom. Men Mahlers musik, oavsett stycke, har en sådan stark inverkan på mig (och säkert på många andra).

Krakows filharmoniska orkester, under ledning av den skicklige och noggranne dirigenten Sasha Goetzel, spelade exakt så bländande och inkännande som Mahlers musik kräver. Jag försöker finna ord att beskriva alla delar, men de flyr iväg, in i den storm av känslor som jag kände när jag lyssnade, och, som sagt, grät.

När kontrabasen lär den sista tonen ebba ut, rusade mitt hjärta snabbt genom mitt känslowvall, som för att fånga upp alla känslor, för att evigt pränta dem i mitt minne. Och just då, i dessa sekunder mellan musiken och applåderna, erfor jag en enorm tacksamhet inför alla musikerna på podiet. Utan er skulle livet inte vara.


(Bilden försöker på intet sätt beskriva något av det som beskrivs ovan.)

En fet torsdag

Category: by sophie engström, Kåseri
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag är det fettorsdagen i Polen, vilket är en polsk motsvarigheten till vår fettisdag. Men man äter inte semlor, eller fastlagsbulle, som utan pączki, som liknar en munk med fyllning. Det är i alla fall en dag då köerna ringlar sig långa utanför konditorierna. Ingen verkar bekymra sig över kalorier denna dag, då polackerna tillsammans äter i genomsnitt 100 miljoner pączki, alltså minst 2 och en halv paczki var.

Precis som den svenska fettisdagen är fettorsdagen en dag som markerar inledningen på fastan. Traditionen har gamla anor, som kanske löper tillbaka till hednisk tid. Fram till 1600-1700-talet måste pączki dock ha varit förfärligt tillplattade historier, ty det var först vid denna tid som man började använda jäst. Munkarna antog därmed dagens runda och fina form, och fick därmed ordentligt fäste i den polska folksjälen.

De första munkarna var dock inte söta så som dagens, utan var ofta fyllda med kött, och tillhörande dryck var inte sällan vodka. Man åt ju inte bara pączki på fettorsdagen, utan det gällde att smörja kråset storligen inför fastan. Varför dagens polacker känner sig tvingade att genomföra denna ritual är dock svårare att begripa, då det inte längre är lika vanligt att fasta. Och det är inte heller svårt att få tag på pączki andra dagar om året, då det finns ett rikstäckande konditori som bara säljer pączki året runt! Men traditioner är traditioner, och på fettorsdagen ska man köa efter pączki, tycks polackerna säga.

Jag har förgäves sökt efter musik för att ackompanjera denna dag. Det hade passat ypperligt om Chopin hade skrivit en liten polonäs om pączki, eller Górecki hade skrivit en mazurka för pączki, eller om Szymanowski hade skrivit en vals tillägnad dessa små heliga degklumpar. Men tyvärr har jag inte hittat någon sådan musik, utan ni får helt enkelt nöja er med att försöka fantisera ihop musiken som nedanstående pączki dansar till.


“Pączki tańcujące” (Dansande pączki/munkar), satirteckning från 1843.

En hyllning till alla som gör musiken

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tjugofjärde december
(en hyllning istället för) Dagens musik

Nu spelar denna adventskalender på sista versen, mer än så här blir det inte i år. Det har varit en resa genom främst 1900-talets konstmusik i Ukraina och Polen. Några längre utflykter hann vi inte med, och varför skulle vi förresten behöva göra några utflykter, vi har det ju så bra här.

Dagens lucka innehåller inte någon tonsättare, och inte ens något stycke. Den är, i all sin enkelhet, en hyllning till alla som gör att vi kan höra all ljuvlig, tankeväckande , energigivande, omstörtande, förlösande musik.

Detta är en hyllning till alla musiker, som efter år övande och timmar av repetitioner äntrar scenen för att skänka oss sin musikaliska gåva. Utan er hade musiken inte varit.

Detta är en hyllning till alla solister som efter hårt arbete, med ett himmelskt mod står inför oss.

Detta är en hyllning till alla körer som med ert vackra samarbete för tonerna upp i den musikaliska himlastormande sfären.

Till sist men inte minst är detta en hyllning till alla dirigenter, som efter idogt arbete och tolkande av partitur, med eleganta rörelser bär musiken till oss åhörare.

Jag skulle vilja nämna alla och envar vid namn, men det faller givetvis utom rimlighetens ramar.

Men jag är inte färdig med mina eloger, enär det inte bara är en hyllning till dem på scenen, utan även till alla som får det hela att duga.

Sålunda är detta också en hyllning till alla som bestämmer repertoaren, som sätter, skriver och säljer programmen, och de som gör affischerna och som affischerar. Jag hyllar alla som kopierar partituren till de olika stämmorna, och till alla som dukar scenen till orkesterna. Jag hyllar alla som sitter i kassan och säljer biljetterna och till dem som står i konserthusens dörrar och välkomnar och kontrollerar biljetterna. Jag hyllar alla som står i garderoberna och hänger upp våra jackor, och alla som säljer kaffe och te eller vin och kakor. Och till sist men inte minst hyllar jag alla direktörer som styr och ställer så att allt detta sitter samman i ett välfungerande maskineri. Ja, jag hyllar även alla de politiker som har vett att avsätta resurser till konstmusiken, och jag hyllar dessutom privata aktör som donerar pengar till konstmusiken. Ja, när jag tänker närmare på det hyllar jag faktiskt till och med publiken på alla konserthus, trots att ni ofta är som jag – envetna, envisa och påfrestande nördiga.

Tack alla ni, för att ni finns och för att ni gör det ni gör. På er tror jag av hela mitt hjärta.

Och en extra hyllning går till alla ovanstående i Ukraina, som trots kriget med allt vad det innebär, övar, spelar, framför musik, organiserar konserter och till publiken som viger en stund åt musikens förlovade land.

Amen.

Men innan vi slutar vänder jag mig till dig, du som har följt denna lite annorlunda resa genom Polens och Ukrainas musikliv. Jag vill tacka dig för att du har följt med mig och för ditt mycket trevliga sällskap. Jag hoppas att vi ses snart igen, kanske på något konserthus. Och om du, likt mig, tillhör publiken, ber jag dig att ta varje tillfälle du finner att skänka en stund på ett konserthus. Streamingtjänster och CD i alla ära, men musiken gör sig bäst levande.

Såja, nu var det sagt. Återstår bara att säga: God jul och gott nytt år med massor av musik!


För att illustrera denna hyllning har jag valt denna bild på ett välfyllt podium, med uruppförandet av, ja, du gissade rätt, Gustav Mahlers åttonde symfoni i Philadelphia år 1916. Dirigenten var polskättade Leopold Stokowski (1882-1977), så det passar ju bra.

Bakom Ignacys hårman

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Tjugotredje december
Dagens musik
Ignacy Paderewski
Polonia i B-moll op 24.

Denna intresseväckande kalufs tillhör Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) — en av Polens kanske mest inflytelserika tonsättare och pianister. Nåväl, nu var det kanske inte främst musiken som gav honom inflytande, enär det var hans politiska gärning som gjorde att han kan betecknas som “inflytelserik”. Han var nämligen den första premiärministern samt utrikesministern i det självständiga Polen efter första världskriget. Under hans tid som premiärminister togs flera viktiga beslut, så som att man introducerade en lagstiftning för skydd av minoriteter i Polen, införde regelverk för demokratiska val, ratificerade Versaillesfreden, och reformerade utbildningssystemet. Tyvärr var Paderewski inte någon administrativ begåvning, och han tvingades avgå efter tio månader.

Men Paderewski var alltså också en mycket framstående pianist och tonsättare. Redan som barn uppvisade han ett stort intresse för musik, som hans far inte var kallsinnig inför, och han lät intresset därför spira, först i byn Kurylivka och senare i Zjytomyr, i dagens Ukraina, där familjen ägde gods. Hans far var politiskt engagerad och deltog i Januariupproret mot den tsarryska ockupationen av Polen år 1863. Hans engagemang resulterade dessvärre i att han fängslades, vilket skulle kunna ha gjort Ignacy föräldralös (modern gick nämligen bort strax efter hans födsel), men fadern släpptes lyckligtvis snart ut ur fängelset och livet kunde ta vid igen.

Ignacys första trevande steg i musikens förlovade land skedde med hjälp av en privatlärare i piano, men redan som tolvåring blev han antagen till konservatoriet, alltså musikhögskolan, i Warszawa. Han utexaminerades sex år senare. När Ignacy var 20 gifte han sig med Antonina Korsakówna, en före detta klasskamrat från konservatoriet, men deras lycka blev kortvarig. Efter att ha fött en svårt handikappad son dog Antonia i barnsäng. Ignacy var förtvivlad, och beslutade sig därför att ägna sitt liv åt musiken. Sonen lämnades i goda vänners vård.

Från Warszawa tog sig Ignacy till Berlin där han förfinade sina kunskaper som pianist. Men hans högst eftertraktade mål var att få komma till den tidens kulturella huvudstad, Wien, och få studera piano vid stadens kända musikhögskola. Och med hjälp av privata donationer, bland annat från musiksällskapet i Kraków, skulle hans dröm förverkligas.

Hans stora genombrott kom i just Wien år 1887, och snabbt spreds rykten om den karismatiske Ignacy Paderewski. Han turnerade flitigt i Europa och givetvis i USA, och han ansågs vara en av sin tids mest framstående pianister, en riktig virtuous, med andra ord. Under denna tid komponerade han också i ett rasande tempo. Bland annat skrev han en opera, inspirerad av Wagner, “Manru”, och den ska enligt uppgift vara den enda opera av en polsk tonsättare som framförts på Metropolitan i New York.

Men Ignacy Paderewski skrev också flera symfonier och konserter. Bland de mest kända finner vi Polonia op 24, som skrevs mellan 1903-1908. Symfonin är ett magnifikt verk, som tar 75 minuter att framföra i sin helhet. Det här skulle tyvärr bli hans sista stora komposition innan hans politiska karriär tog vid. Men några decennier tidigare skrev han en mycket vacker pianokonsert op. 17, som dessvärre framförs ganska sällan. Han inledde arbetet med första satsen redan 1882 och de två avslutande satserna skrev han 1888. Ignacy Paderewski skrev också flera fina sångcykler, så som 12 Mélodies, Op.22, som är tonsättningar av tolv dikter av den franske poeten Catulle Mendès. Sångerna, som tillkom 1903, är skrivna i flera stilar, från romantiskt till det impressionistiskt uttryck. Och de ger prov på starka känslor, allt från kärlek och förtvivlan till sorg och glädje.

Paderewski återvände till politiken efter andra världskrigets utbrott och han satt i den polska exilregeringen i London. Han blev en betydande centralgestalt för motståndet mot Hitlers Tyskland och som 80-åring arrangerade han flera konserter i USA för insamling av medel till det polska motståndet. Han fick tyvärr aldrig uppleva krigsslutet, utan dog av lunginflammation i juni 1941.

Men hans eftermäle lever väl i dagens Polen, hans musik hörs fortfarande på konserthusen, och många platser och byggnader är uppkopplade efter honom. Undertecknad själv har förresten förmånen att få arbeta i en byggnad uppkallad efter den store och väldigt karismatiske Ignacy Paderewski.

Vi ska nu lyssna på hans symfoni “Polonia” i B-moll, op 24, som skrev mellan 1903-1908 med uruppförande 1909.


En karikatyr av Ignacy Paderewski av Joseph Keppler från 1893.

(Denna text publicerades här första gången i augusti 2023.)

Den polska elektroakustiska musikens okrönta drottning

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Tjugoandra december
Dagens musik
Elzbieta Sikora
Voyage II (1976)

Vi återvänder till Lviv, enär det var här som Elzbieta Sikora föddes år 1942. Det är dock inte troligt att hon hann knyta några band med staden, då de flesta polacker tvångsförflyttades från staden efter andra världskriget. Hennes första musikaliska skolning fick hon i musikgymnasiet i Gdansk. Hon fortsatte sin skolning på musikaliska akademien i Warszawa, och därpå flyttade hon till Frankrike för att studera komposition för den legendariska tonsättaren och tillika grundaren av den s.k. konkreta musiken, Pierre Schaeffer. Hon studerade även för en annan legendar, som tonsättaren Betsy Jolas. Andra lärosäten hon studerade komposition vid var bland annat Stratford university.

På 1970-talet grundade Elżbieta Sikora kompostionsgruppen “KEW” tillsammans med Krzysztof Knittel och Wojciech Michniewski (förkortningen kommer från deras förnamn). Deras vision var att synliggöra polsk elektroakustisk musik, vilket de också lyckades med bara några år efter att gruppen bildades. Mellan åren 2011-2017 var Elżbieta Sikora konstnärlig ledare för den elektroakustiska festivalen Musica Electronica Nova i Wrocław. Elżbieta Sikora har också undervisat i komposition i bland annat Frankrike och Polen, och sedan 1980-talet är hon bosatt i Frankrike.

Elzbieta Sikora har en fantastiskt omfattande produktion, med allt från elektroakustiska verk, till verk för konstmusik mer traditionella instrument. Man skulle kunna säga att hon är den polska elektroakustiska musikens okrönta drottning. Men hon har alltså även skrivit verk som inte domineras av elektroakustisk musik. Bland de mest häpnadsväckande och intressanta bland dessa verk finns hennes operor, så som hennes opera Marie Curie från 2011.

Vi ska lyssna på ett verk med titeln Voyage II, från 1976. Så låt oss nu resa ut på de elektroakustiska vågorna och kliva in i Elżbieta Sikoras fascinerande värld.


Följ länken för att läsa mer om Elżbieta Sikora och lyssna till andra kompositioner.

Med Grzegorz på havet

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Tjugoförsta december
Dagens musik
Grzegorz Fitelberg
“W głębi morza op. 26“, obraz muzyczny w formie uwertury na wielką orkiestrę (1914)

Få har gjort så mycket för polsk konstmusik som Grzegorz Fitelberg (1879-1953). Grzegorz föddes i en judisk familj i lettiska Daugavpils, en stad som är ett riktigt treriksröse, mellan de tre länderna Belarus, Lettland och Litauen. När Grzegorz föddes fanns inte dessa tre länder, utan ingick i då Tsarryssland. Hans musikaliska bildning fick han först i hemmet, då hans far var kapellmästare i en militärorkester. I början av 1890-talet flyttade han till Warszawa för att utbilda sig på musikaliska akademien i Warszawa. Efter avslutad utbildning blev han först vioinist i orkestern på stora teatern i Warszawa, och därefter blev han konsertmästare i Warszawas filharmoniska orkester. 1904 gjorde han debut som dirigent och det var också den banan som skulle leda till hans största framgångar.

Året därpå skulle han grunda kompositionsgruppen “Młoda Polska” (unga Polen) tillsammans med bland annat Karol Szymanowski. Syftet med gruppen var att synliggöra samtida polsk musik. Detta samarbete skulle visa sig mycket framgångsrikt, och det innebar att nyskriven polsk konstmusik kunde nå en bredare publik.

Grzegorz Fitelberg var nu en erkänt skicklig dirigent, och han fick uppdrag inte bara som dirigent för Warszawas filharmoniska orkester, utan även i Wien, Paris, London, samt att han jobbade ett antal år i Sovjetryssland. Han grundade även Polens radiosymfoniker år 1934, och som han skulle leda fram till krigsutbrottet 1939.

Trots sitt kringflackande liv, var Warszawa hans fasta punkt. Tillsammans med sin andra fru, den hyllade ballerina Halina Szmolcówna, byggde Fitelberg ett fashionabelt hus i stadsdelen Saska Kępa. De skulle bo här fram till krigsutbrottet 1939. Polen var inte en säker plats för en man av judisk börd, och paret försökte fly. Under flykten träffades Halina av splitter från en tysk bomb. Blott några veckor senare var hon död, 46 år gammal. Grzegorz Fitelberg skulle aldrig återvända till parets gemensamma hus i Warszawa.

Grzegorz slog sig först ner i Paris, men när tyskarna närmade sig tog han sig till Buenos Aires där han genast fick uppdrag som dirigent. Andra uppdrag sinade inte heller under kriget. Mellan 1942 och fram till krigets slut skulle han främst ha USA som sin arbetsplats.

Så snart kusten var klar återvände han till Europa, för att fram till sin död vara chefsdirigent för Polens radiosymfoniker i Katowice. Det var också här han skulle sluta sina dagar år 1953.

Samma år som Grzegorz dog, lämnade en annan person jordelivet, ja, just det, Josef Stalin. Denne Stalin dog dessutom en dag efter den ryske tonsätten Sergej Prokofjev. Det finns en anekdot om Grzegorz Fitelberg som förtäljer att Grzegorz Fitelberg ålades att hålla en tyst minut för “den store ledaren” Stalin. Fitelberg följde påbudet och polska radiosymfonikerna inledde därför repetitionen den sjätte mars 1953 med en tyst minut. Efter avklarad tystnad vände sig Grzegorz Fitelberg till konsertmästaren och sa: Förresten, är det sant att Stalin är död? (Ett exempel på musikeranekdoter som jag själv har haft välsignelsen att få växa upp med.)

Grzegorz Fitelberg har som sagt varit oerhört betydelsefull för att polsk konstmusik skulle nå en större publik, både nationellt och internationellt. Han lät uruppföra otal verk av Karol Szymanowski, Grażyna Bacewicz, Witold Lutosławski, Mieczysław Karłowicz för att bara nämna några. Efter Karol Szymanowskis död bevarade han dessutom många av tonsättarens verk. Utan Grzegorz Fitelberg hade kanske inte Polens konstmusik varit lika omtalad och eftertraktad som den är idag. Således är det främst i rollen som dirigent som vi känner honom. Men faktum är att han själv också var en mycket skicklig tonsättare. Han la dock det yrket på hyllan redan 1914, för att helhjärtat satsa på att vara dirigent, vilket han gjorde med den äran. Men han skulle fortsätta med att skriva flera orkestreringar till verk av andra polska tonsättare, så som exempelvis Karol Szymanowski.

Vi ska nu följa med Grzegorz Fitelberg ut på hans musikaliska hav, eller kanske snarare ner i havet, för att lyssna till ett verk han skrev 1914, “I havets djup op 26“.


Grzegorz Fitelberg i Kraków. Årtal okänt.


Obs! Nördvarning! Några av Grzegorz Fitelbergs dirigentpinnar.

Om Marusja och hennes kärlek till Hryts

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tjugonde december
Dagens musik
Marusja Tjuraj
Ой не ходи, Грицю

Den här adventskalendern har ju lovat att fokusera på konstmusik, men idag gör vi en avstickare till folkmusik och tar oss hela vägen tillbaka till 1600-talet och till, den för svenskar så ödesmättade staden, Poltava. Det var nämligen här som Marusja Tjuraj lär ha sett dagens ljus för första gången år 1625 (eller möjligen 1628 eller 1629).

Marusja Tjuraj tillhörde en berömd kosackfamilj som opponerade sig mot det polska herraväldet. Hennes far ska till och med ha straffats mycket hårt för sitt engagemang mot polackerna och ska ha bränts på bål i Warszawa. Marusja bodde kvar i Poltava efter faderns frånfälle, och hon ska tydligen ha varit mycket vacker, vilket innebar att hon hade många friare. Slutligen föll hennes val på en ung kosack vid namn Hryts, och allt hade väl varit frid och fröjd om det inte vore för att Chmelnytskyj-upproret bröt ut. För att göra en lång historia kort, kan man säga att osackerna, som hade fått nog av det Polsk-litauiska samväldet, gick ut i ett frihetskrig, som skulle leda till att de östra delarna av dagens Ukraina skulle underställas Tsarryssland.

När Hryts återvände från kriget visade han dock inte något intresse för det den vackra Marusja, utan uppvaktade istället en annan ung kvinna från en uppburen kosackfamilj. Marusja blev förtvivlad. Vad som sedan hände finns det flera olika uppgifter om. Några källor säger att hon tillredde en giftig brygd som hon skulle ta sitt liv med, men att Hryts råkade dricka av den och dog. Andra källor säger att hon hade tillrett brygden för att ta både sitt liv och ta med sig Hryts i döden. Sommaren 1652 blev hon således åtalad för mord på sin före detta älskade. Hon dömdes till döden, men i sista stund blev hon benådad av bland annat hetmanen Bogdan Chmelnytskyj.

Marusja Tjuraj avled några månader senare (år 1653), och orsaken till hennes död är okänd. Kanske dog hon av någon fasot eller i en olycka. Ingen vet. Hon blev troligen 28 år gammal. (Eftersom det råder olika meningar om hennes födelseår vet man inte heller riktigt hur gammal hon blev.)

Marusja Tjurajs livsöde har fascinerat konstnärer, författare och tonsättare i Ukraina. Vissa har till och med lånat lite väl mycket från Marusja, som exempelvis författaren Kotljarevskyj (1769-1838) som lånade hennes dikter så till den milda grad att det borde kallas stöld. Men det finns de som istället har valt att skildra Marusja Tjuraj liv, så som Lina Kostenko (1930) som på 1970-talet skrev en mycket uppmärksammad roman med utgångspunkt från Marusjas liv.

Anledningen som man gav till att hon skonades från avrättning var att hon komponerat flera sånger. Ungefär 20 sånger tillskrivs Marusja Tjuraj, men de kan givetvis vara fler. Många av sångerna sjungs och spelas än idag. De bör kanske inte betraktas som konstmusik, utan snarare folkmusik, men då det är så lite musik som tonsatts av kvinnor från 1600-talet som överlevt till våra dagar, tyckte jag att det trots allt fanns anledning att belysa hennes konstnärskap. Vi ska nu lyssna på en sång som heter “Ой не ходи, Грицю”, på svenska “Åh, gå inte, Hryts”. Och visst kan vi väl höra hennes smärta och nästan ta på hennes olyckliga kärlek…


Det finns inga målningar av Marusja Tjuraj, och vi kan bara gissa hur hon såg ut. Vi får istället titta på dessa vackra noter till ovan länkade sång.