• Skål-mo!

    Skål-mo!

    Publicerad:

    Läsningstid: < 1 minut

    7 december 2021
    Dagens okända
    Fotograf och årtal okänt

    Låt oss stanna en stund i Drohobytj och fukta våra strupar en smula. Eller, det kanske inte passar sig på en tisdag? Nå, vår församlade grupp unga män verkar dock inte kännas vid plikter eller tvång, åtminstone inte vid fototillfället, då de har tydligen kommit över ett parti med öl från något lokalt bryggeri. Skål-mo! som många svenskar boende i Ukraina säger. Ordet är en sammansättning av orden skål och budmo (будьмо), som betyder just “skål”!


  • Med mössan på

    Med mössan på

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    6 december 2021
    Dagens okända
    Колектив фотографів дрогобицького міського (Fotografer från Drohobovitj)
    1980

    Nå, vi gör alltså ett uppehåll i Drohobytj, och tar en avstickare till stadens fotografer. Året är 1980, och fotograferna firar jul. Eller kanske nyår. Jul firades ju inte under den sovjetiska tiden, eftersom Kreml då hade en komplicerad relation med Jesus. Det måste vara lite kyligt i lokalen, för några har har valt att låta huvudbonaden sitta på. Eller så var det för att dessa pälsmössor med öronlappar, även kallade Usjanka eller ryssmössor, var omåttligt populära på denna tid. På ukrainska heter mössorna Sjapka-vysjanka (Шапка-вушанка), vilket betyder just öronlappsmössa.

    Den har en ganska intressant historia, den där mössan. De flesta förknippar den nog med sovjeterna, kanske med någon av dessa ålderstigna ledare, eller varför inte med en spionfilm, som utspelar sig mellan gnisslande tåg i ett snö- och isklätt kargt land, någonstans i det väldiga sovjetiska väldet.

    Det är kanske därför det är alldeles förträffligt underhållande att det faktiskt var den vita armén (alltså tsarens armé) som introducerade öronlappsmössan under inbördeskriget 1918-1919. Men den skulle bli en riktig fluga, och mössan med lapparna spred sig, och snart använde kreti och pleti plagget.

    Och så några fotografer i Drohobytj.


  • Ett kurerande uppehåll

    Ett kurerande uppehåll

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    5 december 2021
    Dagens okända
    Fotograf J. Grünefeld
    Från resehandboken “Truskawiec-Zdrój”
    1934

    Att döma av vassheten i solens strålar, kan man anta att det är tidig vår. Obevekligt, och osentimentalt, träffar det hennes ansikte. Hennes hud är ungdomligt slät, men det råder knappast något sorgfritt över hennes anletsdrag. Blicken är riktad nedåt. Det förefaller som om hon ser på en punkt inom hennes medvetande, snarare än på något faktiskt ställe. Men det kan vi inte med säkerhet veta, då bilden är beskuren, så att blott tågfönstret syns i bild. Har hon precis anlänt och bävar för ett förestående möte, eller är hon stadd att ge sig av och efterlämnar någon hon håller kär? Inte heller om det kan vi äga någon visshet.

    Vad vi vet däremot är att hon befinner sig på tågstationen i Truskawiec, eller Трускавець på ukrainska. Redan på 1830-talet inrättades här den första hälsoanläggningen, med tillhörande badbassänger med svavel- och saltbad. Ända sedan 1700-talet hade man emellertid känt till att dess källor hade näringsrikt och helande vatten. I Truskawiec kunde man, vid tiden då kvinnan sitter och tittar ut ur sitt tågfönster, förutom att dricka brunn, även vandra i badhusparken, eller ta en tur till zinkgruvorna för att andas in den helande luften. Under den här tiden var kurorten dessutom omåttligt populär bland de ekonomiskt bemedlade, samt tillika som den var ett tillhåll för den politiska och kulturella eliten.

    Bland alla som kom till Truskawiec fanns vår fotograf, J. Grünefeld. Om sanningen ska fram vet vi mycket lite om honom, frånsett att han flitigt fotograferade livet på kurorten. Bland hans bevarade alster återfinns detta vackra fotografi, troligen fångat utan kvinnans vetskap. Han efterlämnade även ett dussintal vykort från platsen. Givetvis hade han en egen fotoateljé i Truskawiec, men adressen till den har gått förlorad.

    Tåget har nu redan gett sig iväg, med eller utan vår sorgsna kvinna. Nästa station är Drohobycz, eller Дрого́бич på ukrainska. Vi lär nog göra ett litet uppehåll även där.


  • En upplyst trumslagare

    En upplyst trumslagare

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    4 december 2021
    Dagens okända
    Fotograf okänd
    1920-talet

    Längst fram i bild syns han, den lille pojken med en trumstock i knät. Han vilar handen lätt på den, och med surmulen blick ser det ut som han i vilket ögonblick som helst skulle kunna lyfta handen med trumstocken och drämma till den stackars intet ont anande fotografen. Det är förresten ingen i sällskapet som ser vidare munter ut, men någon borde ändå ha sagt till den lille gossen att han i alla fall inte hade behövt se ut som om han hade mord i sinnet.

    Det tycks ha blåst den där dagen, alldenstund deras frisyrer har begåvats med bångstyriga lockar som spretar åt olika håll. Kanske är det en trevande höstvind, som testar sina talanger inför höstrusket. Vinden har då med visshet färdats över de galiziskiska vidderna in mot staden Lwów. Ty det är här som vår orkester har infångats, och satts plåt av den okände fotografen.

    Blåsorkestern på fotografiet tillhör organisationen Prosvita (просвіта), och hade sina glansdagar under just 1920-talet. Prosvita, som betyder “upplysning”, grundades redan 1868, och deras föresats var att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. De fick ett stort uppsving i och med att motsättningarna mellan polackerna och ukrainarna tilltog efter första världskriget. De hade flera tusen bibliotek med ukrainsk litteratur, nästan lika många teatergrupper, och snudd på lika många körer. Det var dock inte lika populärt att spela i en orkester, enär Prosvita bara kunde stoltsera med runt 138 av detta slag.

    Trots att Prosvita ofta motarbetades av de polska myndigheterna, lät de dem hållas. Men när sovjeterna tog makten 1939 förbjöds organisationen. Det skulle dröja till 1989 innan organisationen återuppstod. Idag röner den måhända inte samma uppmärksamhet som den begåvades med under mellankrigstiden, men på ukrainska universitet är organisationen märkbar, då studenter och lärare ofta är engagerade i dess insats att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. Något som tyvärr inte alla ukrainare har förärats någon djupare kunskap om. Vilket dock vår lille trumslagare tvivelsutan ändå hade.


  • Inte en blå stetsonhatt

    Inte en blå stetsonhatt

    Publicerad:

    Läsningstid: < 1 minut

    3 december 2021
    Dagens okända
    Fotograf Antoni Pawlikowski
    Titel Leon Wyrwicz; En Kraków-dandy
    Omkring 1910

    Leon Wyrwicz (1885-1951) är förvisso inte helt bortglömd, eller för den delen helt okänd, men för flertalet av oss har han nog en ganska undanskymd plats bland våra minnesvirvlar. Wyrwicz var en välkänd och egensinnig skådespelare. Hans sällsamma uppsättningar innebar ofta att han ensam stod på scenen, utan någon särdeles viktig revestita. Han var alltid iklädd frack, och med en bister uppsyn genljöd hans ensamma stämma och sköljde över de ofta fullsatta bänkraderna på teatrarna i Kraków, Warszawa, Kyjiv och på många fler platser. Han återgav hofta de mest dråpliga situationer, utan att röra en min. Till publikens stora förtjusning.

    Men på dagens fotografi har han precis slagit igenom. Han är fortfarande ung och ganska hårfager, dessutom. Med händerna ledigt nedkörda i fickorna, kikar han, likt en riktig dandy, lite sömnigt, eller världsvant, mot fotograften. Och på huvudet har han satt en stetsonhatt käckt på sned. Förvisso är den inte blå, men han kan dofta gott av aqua vera herrparfym.

    Soundtrack: Hasse&Tage “Blå stetsonhatt”:


Archives: