Läsningstid: 2 minuter

Kattegatt drar, enligt gammal sed, ett rakt streck längs med horisonten, som om den ville säga “hit men inte längre”. Kanske har den fått nog av sommaren, och längtar efter att få brusa upp i någon av sina återkommande höststormar eller helt enkelt lägga sig i is. En kvardröjande sädesärla knatar med sin nervösa gångstil längs med vattenbrynet. Den stannar upp. Viftar till med sin stjärt, flaxar med sina små vingar och lyckas kanske fånga något för mitt öga fullkomligt osynligt.

Sädesärlorna kommer tidigt om våren, ja, i alla fall häromkring. Och det sägs att det är därifrån den fått sitt namn, att den kommer när marken förbereds för sådd och säden ska till att läggas ut. Och trots att den är så liten och tunn, med sina 23 gram och sina 19 centimeter från näbb till stjärt, stannar den i södra Sverige ganska länge, och kan dröja sig kvar en bra bit in i september.

Men det är inte alla folk som förknippar sädesärlan med säden. I Japan finns ursprungsfolket ainu, och enligt deras sägen ska sädesärlan ha varit utsänd av gud för att skapa en beboelig värld. Enligt den sägnen ska sädesärlan ha traskat runt på sina små fötter och vippat med sin stjärt tills dess att vattnet hade piskats ur marken och gjort den beboelig för människorna.

Tänk ändå, att en så liten kan klara det.

Läsningstid: 3 minuter

Egentligen är det märkligt att vi kallar trädgårdar för just trädgårdar, ty ganska ofta förhåller det sig som så att trädgårdar inte äger ett endast träd. Vi borde kanske kalla trädgårdar för gräsgårdar, men det låter ju månne inte riktigt lika fashionabelt eller elegant.

Nåväl, i dagarna två har jag besökt just trädgårdar på den återkommande trädgårdsrunda som arrangeras här i nordvästra Skåne. Det är något särskilt högtidligt att på detta vis få betrakta resultatet av en vanlig lekmans odlarglädje, och det är svårt att inte dras med i deras entusiasm. Varför skulle man nu inte skulle låta sig dras med av något så beskedligt, kan man undra. Gemensamt för alla de trädgårdar jag besökt är att det just finns en hel del träd, av alla de slag.

Bland de, ur mitt tycke, mest minnesvärda trädgårdarna återfinns Plockskogen utanför Raus. I den har två själsfränder skapat en slags trädgårdens performance-föreställning i en tidigare fruktodling för självplock som stått och vuxit igen under några decennier. Eller som den omhuldade trädgården i Görarp, med sin fantastiska brödgran från Chile och rabatterna med änglatrumpter.

På Citadellets koloniområde i Landskrona behöver man dock inte bjudas in genom grindarna för att få njuta av den odlarglädje som samlas på samma plats, något som faktiskt pågått sedan 1700-talet, även om koloniområdet i sin nuvarande form inte grundlades förrän på 1800-talets senare hälft. Det gör också Citadellets koloniområde till den äldsta, och likaledes till Sveriges vackraste. Bland alla entusiaster finns en livaktig fruktträdgård som sedan 1909 har varit i samma familj, och vars stolthet var det 70 år gamla päronträdet.

Men den trädgård som kanske grep ett särdeles hårt tag om mitt hjärta var den med sina vackra runda rabatter fyllda med blommande dahlior i alla tänkbara färger. Denna trädgården var en så gripande upplevelse att jag helt glömde bort att fotografera. Ni får sålunda helt enkelt tro mig på orden.