• Dagens anteckning – 3 september 2026

    Dagens anteckning – 3 september 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Hemma. Jag känner på ordet. Trevar över det med tankens fingrar. En smula varmt och mjukt. Nästan ludet likt en filt av ull. Och själva ordet bäddar in mig i en kokong av frid. Där tiden stannar upp, sätter sig till rätta för att hämta andan.

    Och den där känslan är nog som starkast när jag varit ifrån hemma en stund. Det är lite som om vi bekantar oss på nytt med varandra. Hälsar lite blygt och gör några trevande närmanden. Och understundom är det som om vi inte känner varandra alls. Hemma verkar också ha levt sitt eget liv när jag var borta. Ibland har hemma även lagt saker på nya platser, flyttat på dem dit jag inte alls trodde de var.

    Det verkar också som om hemma har klätt upp sig. Gjort sig lite finare än jag minns. Och dessutom har hemma parfymerat sig på ett angenämt sätt. En doft som känns så bekant, men också som helt ny.

    Men själva processen att bekanta sig går faktiskt rasande fort. Innan jag vet ordet av är det som om vi alltid känt varandra, hemma och jag, precis så här, och som om vi aldrig egentligen har varit ifrån varandra.

    Jag antar att det är något som man kan betrakta som en mycket fin vänskap.


  • Dagens anteckning – 2 september 2026

    Dagens anteckning – 2 september 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    I tanken hinner jag ibland upp mig själv. Vi står och tittar på varandra. Lite oförstående. Eftersom det inte alltid är så angenämt att träffa sitt jag. Men det finns tidpunkter där mötet ändå är berikande, som när jag plötsligt fångar mig själv på en åker utanför Lund. Eller rättare sagt på tåget mot Kastrup där åkrarna stressat flimrar förbi som om de vore på väg mot ett viktigt möte. Plötsligt minns jag någon dag i min barndom då jag bodde i dessa krokar. Jag ser mig själv på cykeln, ilande iväg mot en åker. Jag har nämligen fått syn på ett väldigt berg skapat av en av alla bönder häromkring. När jag närmar mig ser jag att berget bonden skapat består av stora betor. Och plötsligt, innan jag vet ordet av, dyker bonden upp. Kanske sa vi något till varandra, men det är inte något jag minns. Vad mitt minne vill påstå är bonden tog en av betorna i sina händer och med en kniv av något slag skar han ett stycke. Sedan verkar det som om han bjuder mig att smaka, och att jag tar en tugga. Det var förvånansvärt sött och jag tittade förbryllat på honom. “Sockerbetor”, har jag för mig att han sa. Ja, det var minnet som plötsligt hann i fatt mig. Fast om sanningen ska fram var minnet aldrig förlorat, utan en bild jag återkommer till varje gång jag passerar Lund. Kanske för att minnet är så mycket Skåne.

    Och av någon anledning hålls denna tanke kvar ända till det att jag flyger in över den polska landskapet, och jag möts av dess lapptäcke av åkerbitar, som av någon anledning tycks vara det som håller landet samman.


  • Dagens anteckning – 1 september 2026

    Dagens anteckning – 1 september 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Kattegatt drar, enligt gammal sed, ett rakt streck längs med horisonten, som om den ville säga “hit men inte längre”. Kanske har den fått nog av sommaren, och längtar efter att få brusa upp i någon av sina återkommande höststormar eller helt enkelt lägga sig i is. En kvardröjande sädesärla knatar med sin nervösa gångstil längs med vattenbrynet. Den stannar upp. Viftar till med sin stjärt, flaxar med sina små vingar och lyckas kanske fånga något för mitt öga fullkomligt osynligt.

    Sädesärlorna kommer tidigt om våren, ja, i alla fall häromkring. Och det sägs att det är därifrån den fått sitt namn, att den kommer när marken förbereds för sådd och säden ska till att läggas ut. Och trots att den är så liten och tunn, med sina 23 gram och sina 19 centimeter från näbb till stjärt, stannar den i södra Sverige ganska länge, och kan dröja sig kvar en bra bit in i september.

    Men det är inte alla folk som förknippar sädesärlan med säden. I Japan finns ursprungsfolket ainu, och enligt deras sägen ska sädesärlan ha varit utsänd av gud för att skapa en beboelig värld. Enligt den sägnen ska sädesärlan ha traskat runt på sina små fötter och vippat med sin stjärt tills dess att vattnet hade piskats ur marken och gjort den beboelig för människorna.

    Tänk ändå, att en så liten kan klara det.


  • Dagens anteckning – 31 augusti 2026

    Dagens anteckning – 31 augusti 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Vädrets sinnelag är för tillfället ovanligt lynnigt. Stora moln tornar upp sig med sina bulliga fysionomier över sundet och lägger det danska fastlandet i ett grått dis. Helsingörs siluett flyter samman till en gemensam kropp och blott domkyrkans och Kronborgs spiror sticker ut, som på trots. Över sundet syns en sundsbuss streta fram mot den danska hamnen, och ur mitt minne kliver ett möte fram.

    “Pani mówi po polsku?” (“Talar ni polska?”), frågade kvinnan och tog ett fast tag om min handled. Ja, svarade jag lite tveksamt, eftersom jag alltid undrar hur pass mycket polska man bör kunna innan man vågar svara ja på en sådan fråga. Men det var givetvis onödiga grubblerier, ty istället spred sig ett leende över hennes ansikte och hon pekade glatt på min tygkasse där polsk text stod på pränt. Ganska snart övergick hon till en svenska som bar en svag doft av polska och skvallrade om att hon bott många år i Sverige samt att hon lärt sig svenska genom att tala med svenskar. Efter en trevande inledning, där hon snabbt lyckades ringa in varför jag hade en tygkasse från Polen, satte hon kurs ut över ut på det hav som utgjorde hennes livshistoria. Vi tog oss från Zakopane till Gdansk på 1970-talet, där hennes engagemang i Solidaritet ledde till att hon flydde till Sverige. Men någonstans innan dess omkom hennes man i en trafikolycka. Därav återkom hon ofta till biltrafiken och särskilt den i Polen, som hon inte hade något gott att säga om. Därefter ledde hon mig genom hennes första år i Sverige, och ett sökande efter en plats, hennes plats, som till slut förde henne till en medelstor stad i hjärtat av Småland, där hon framlevde sitt liv med en ny man, och en katt. Det senare var tydligen viktigt.

    Och när hon hade nått den punkten i sin berättelse hade sundsbussen redan kommit in i Helsingborgs hamn och hoppilandkallen var i färd med att fästa landgången mot piren. Vi skildes åt såsom vi möttes, med ett leende. Men nu kanske lite mer förtroligt, som om vi hade flätats samman en smula.


  • Dagens anteckning – 30 augusti 2026

    Dagens anteckning – 30 augusti 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Egentligen är det märkligt att vi kallar trädgårdar för just trädgårdar, ty ganska ofta förhåller det sig som så att trädgårdar inte äger ett endast träd. Vi borde kanske kalla trädgårdar för gräsgårdar, men det låter ju månne inte riktigt lika fashionabelt eller elegant.

    Nåväl, i dagarna två har jag besökt just trädgårdar på den återkommande trädgårdsrunda som arrangeras här i nordvästra Skåne. Det är något särskilt högtidligt att på detta vis få betrakta resultatet av en vanlig lekmans odlarglädje, och det är svårt att inte dras med i deras entusiasm. Varför skulle man nu inte skulle låta sig dras med av något så beskedligt, kan man undra. Gemensamt för alla de trädgårdar jag besökt är att det just finns en hel del träd, av alla de slag.

    Bland de, ur mitt tycke, mest minnesvärda trädgårdarna återfinns Plockskogen utanför Raus. I den har två själsfränder skapat en slags trädgårdens performance-föreställning i en tidigare fruktodling för självplock som stått och vuxit igen under några decennier. Eller som den omhuldade trädgården i Görarp, med sin fantastiska brödgran från Chile och rabatterna med änglatrumpter.

    På Citadellets koloniområde i Landskrona behöver man dock inte bjudas in genom grindarna för att få njuta av den odlarglädje som samlas på samma plats, något som faktiskt pågått sedan 1700-talet, även om koloniområdet i sin nuvarande form inte grundlades förrän på 1800-talets senare hälft. Det gör också Citadellets koloniområde till den äldsta, och likaledes till Sveriges vackraste. Bland alla entusiaster finns en livaktig fruktträdgård som sedan 1909 har varit i samma familj, och vars stolthet var det 70 år gamla päronträdet.

    Men den trädgård som kanske grep ett särdeles hårt tag om mitt hjärta var den med sina vackra runda rabatter fyllda med blommande dahlior i alla tänkbara färger. Denna trädgården var en så gripande upplevelse att jag helt glömde bort att fotografera. Ni får sålunda helt enkelt tro mig på orden.


Archives: