Hemma. Jag känner på ordet. Trevar över det med tankens fingrar. En smula varmt och mjukt. Nästan ludet likt en filt av ull. Och själva ordet bäddar in mig i en kokong av frid. Där tiden stannar upp, sätter sig till rätta för att hämta andan.

Och den där känslan är nog som starkast när jag varit ifrån hemma en stund. Det är lite som om vi bekantar oss på nytt med varandra. Hälsar lite blygt och gör några trevande närmanden. Och understundom är det som om vi inte känner varandra alls. Hemma verkar också ha levt sitt eget liv när jag var borta. Ibland har hemma även lagt saker på nya platser, flyttat på dem dit jag inte alls trodde de var.

Det verkar också som om hemma har klätt upp sig. Gjort sig lite finare än jag minns. Och dessutom har hemma parfymerat sig på ett angenämt sätt. En doft som känns så bekant, men också som helt ny.

Men själva processen att bekanta sig går faktiskt rasande fort. Innan jag vet ordet av är det som om vi alltid känt varandra, hemma och jag, precis så här, och som om vi aldrig egentligen har varit ifrån varandra.

Jag antar att det är något som man kan betrakta som en mycket fin vänskap.