Läsningstid: 5 minuter

Vad är avantgard? frågar jag mig plötsligt när jag sitter tillsammans med avantgardmusikern, tillika poeten och teatermannen Yuriy Zmorovych i hans röriga men hemtrevliga studio i centrala Kiev/Kyjiv. Här står böcker, skulpturer, egentillverkade instrument, videoband, DVDs och vinylskivor staplade i en väldigt egensinnig ordning som bara Yuriy tycks förstå. Hur ska jag klara av att förklara storheten, humorn och närvaron i denne mans arbeten genom några fåtal ord, frågar jag mig vidare. I svenska öron kan begreppet avantgard låta hopplöst elitistiskt, pretentiöst och till och med föråldrat. Men Yuriy Zmorovychs avantgard passar absolut inte in på den beskrivningen. Hans avantgardistiska uttryck är lekfullt, intelligent, med en enorm närvaro, samt att det känns aktuellt, helt enkelt samtida, utan att för den sakens skull bli alltför pretentiöst. Det måste vara humorn som är nyckel, tänker jag, för Yuriy har inga som helst problem att skratta medryckande åt sina egna skapelser eller infall.

Yuriy Zmorovychs produktion är enorm. Han påbörjade sin bana som improvisationsmusiker redan under 1970-talet. Det var dock först under 1990-talet som han fick arbeta med internationellt kända musiker och då den franska improvisationsgruppen ARFI. (ARFI står för Association à la Recherche d’un Folklore Imaginaire.) Under några veckor i augusti 1991 spelade de på en flodbåt som gick från Kiev till Odessa. Mellan sina improvisationer satt de klistrade framför radion och lyssnade förväntansfullt till rapporterna om händelserna i Moskva, då Sovjetunionen drog sin sista suck.

I ständig opposition
För Yuriy var detta symboliskt. Han for på sin flodbåt och bröt ny mark, eller färdades i nya vatten, med avantgard musiker som har samma syn på skapande som han själv. För honom är avantgard att ständigt står i opposition mot normen, bekämpar förtryck och de som utövar makt.

Det var aldrig lätt att vara improvisationsmusiker i Sovjetunionen, menar han och tillägger att det givetvis är mycket lättare för dagens unga att välja den banan. Jazz var till exempel förbjudet, och han berättar inlevelsefullt hur han efter flera års sökande fann “A Drum Is A Woman” av Duke Ellingtion på svarta börsen.

– Han spontanitet har alltid varit näringsgivande åt min egen kreativitet. Men sedan jag kom in på improviserad jazz och avantgard måste jag medge att jag övergett honom för andra. Tillsammans med Dadaism och Malevitj är Ellington mina ikoner, skrattar han.

Men Yuriy vill inte gärna delge övriga inspirationskällor utan svarar svävande att det kan vara vad som helst. Regnet, en katt jamar, någon talar, bilar som kör längs gatan, eller ett inre flöde, en kommunikation med hans inre.

Nyckeln till det avantgarda uttrycket är enligt Yuriy att lyssna till den spontana skapelseprocessen, att våga öppna dörrar till den inre rösten och inte vara rädd för vad man hör, och på så sätt uppfylls även den andra hörnstenen i det avantgarda uttrycket att alltid stå i opposition mot normen. Detta uttryck finner man i den inre rösten om man bara lyssnar, menar han.

Ett ostämt piano blev en bra början
Redan under 1970-talet var hans drivkraft att skapa en en slags noise generator eller stream från själens och kroppens innersta tankar. Han började därför spela på ett hopplöst ostämt piano. Ett utmärkt val tycker Yuriy.

– I mina öron lät det ju givetvis helt korrekt, skrattar han.

Därefter började han bygga sina egna instrument. Beståndsdelarna var vad han fann omkring sig. Metall, plast, tyg, papper i kombination med en gitarrsträng kan göra underverk, säger han och plockar fram en gammal plastflaska med ett runt hål på mitten. Genom plastflaskan har han spänt en gitarrsträng. När han spelar på strängen, och samtidigt skruvar på korken, kommer det onekligen ut ett ljud som låter märkvärdigt surrealistiskt. Han är även skulptör, och fler av hans instrument kan således tjäna både som skulpturer och instrument.

I början av 1980-talet träffade han Sergej Letov. Detta möte har lett till flera samarbeten, men i begynnelsen var det faktiskt främst film och Yuriy gjorde två filmer tillsammans med Letov på temat improviserat skapande.

Avantgardistisk teater
Yuriys stora genomgrott kom på 1990-talet när han fick möjlighet att bli den avantgardistiska teatern Teatr AA ledare. Hans närmaste samarbetspartner var Olexandr Nesterov (länk på ukrainska), en legendarisk avantgard gitarrist som gick ur tiden 2005. De arbetade både med amatörer och professionella skådepekare. Viktigaste incitamentet i projektet var att leda skådespelarna till att lära sig spela instrument, och ett plus var om de aldrig hade rört ett instrument i hela sitt liv. Sedan fick de lära sig att agera spontant, att improvisera. Detta var inte alltid lätt, då många var skolade skådespelare. Att släppa en redan inlärd kunskap om hur agerande går till är inte lätt, menar Yuriy.

In Memoriam Nesterov – with Kiritchenko, Коtrа, Zagaykevych, Letov, Makarov, Borisov, Yaremchuk, Tovstukha, Khmelyov, Ohrymchuk, Strelnikov, Klymenko, Zmorovych, Smetanin, Rudyi, Putyatin, Khmelyov, Makhno. Obs! Yuriy framträder först på ANDRA stycket! Det första är en improvisation av hans ukrainska kollega Yaremchyck

Teatr AAA fick hyfsat stor uppmärksamhet, inte bara i forna Sovjetstater utan även i Västeuropa och USA. Det senare har lätt till flera samarbeten med amerikanska improvisationsmusiker och skådespelare. Men under krisåren under 1990-talets slut uteblev sponsorerna och teatern fick slutligen läggas ner.

Avantgard som inte är dekorativ
Yuriy värjer inte, som tidigare nämnts, för att samarbeta med amatörer. Han menar att det viktigaste är gestaltande och att vara autodidakt behöver inte betyda att man inte har en förmåga att gestalta. Han värjer sig däremot mot många av sina landsmäns avantgardistiska uttryck. Han menar att de ofta blir alltför dekorativa i sitt utförande och inte alls i opposition mot normen. Han pekar lite lätt mot sin landsman Yuriy Jaremchych, som han även har samarbetat med tidigare. Men de har valt att gå olika vägar och är därför inte är helt överens om det avantgardistiska uttrycket.

Samtidigt vill Yuriy Zmorovych inte låta fördömande. Som svar på frågan vad han tror om framtiden, säger han att han tror att nya generationer kommer att föra avantgard vidare, till nya dimensioner. Formerna kommer förstås att vara annorlunda, men många incitament kommer att bestå.

– Det mänskliga minnet är kollektivt och vår kunskap är gemensam. Nya influenser kommer givetvis att tillföras i takt med att våra liv förändras. Det är dörrarna till just det inre som avantgard ska öppna och hur det kommer låta eller se ut kan bara framtiden berätta, avslutar han leende.

Och jag smittas verkligen av hans framtidsoptimism.