viewpoint-east.org

En rapport från krigets utkant

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ryssland, sociala medier, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett flygplan mumlar bakom molnen. En hund skäller på avstånd. En polisbil brölar på någon bil bortom huskropparna. Kvällen är lugn, tänker jag. Men så bedrägligt.

En komplott att mörda presidenten och flera andra högt uppsatta har just avslöjats. Mängder av vapen beslagtagna. Attacker mot flera städer i Ukraina planerade. Beredskapen i Ukraina har inte varit så hög sedan landet blev självständigt för mer än tjugo år sedan.

På ett ögonblick kastas mina tankar in i det kaos som jag upplevde under revolutionen. Den rädsla jag kände då, blir återigen så påtaglig att jag nästan kan ta på den. Plötsligt är den inte ett hjärnspöke, utan livs levande. Den där rädslan för att Europa ska kastas in i ett fullskaligt krig.

Du tycker kanske att jag bara är melodramatisk. Kanske lite pompös och självupptagen. Men när man lever i ett land som ständigt hotas av sin granne. Där död och sorg blivit lika vanligt inslag på sociala medier och i vardagen som bilder på fredagsmyset och helgens glädjeämnen, så ter det infernot inte som en apart omöjlighet, utan ett plausibelt samtidsscenario.

Massor av tankar strömmar genom mitt huvud. Varför just nu? Är det för att det snart är presidentval i Ryssland? Eller är det ett straff för att Ukraina inte vek ner sig när Ryssland ströp gasleveranserna? Är det nu som den slutgiltiga uppgörelsen kommer? Den, om vilken väg som Ukraina ska få ta?

Jag märker att jag lystrar efter ljud från vapen. Jag undrar om säkerhetspolisen (SBU) verkligen lyckades fånga alla. Tänk om det finns fler celler av kuppmakare?

Som en protest mot min oro vivlar en minnesbild från förra våren upp för mitt inre. Det var en vacker dag. Fåglarna sjöng ivrigt. Alla träden stod i skör och ungdomlig grönska. Med varje por av min kropp vill nu ta mig dit. Bort från oro och ångest över att vi står inför ett europeiskt blodbad. Jag vill dit igen. Till vårens ljuva vindar. Till optimismen och glädjens stund. Jag vill inte sitta, hukad över min domedagsmaskin, smartphonen, och vänta på rappoter om en ny kull vettvillingar, som endast tycks känna glädje om de skapar misär.

Flygplanet har sedan länge tystnat i skyn. Hunden har avlagt sin kvällsbön. Och polisen har tillrättavisat färdigt. I alla fall för stunden. Det är så där lugnt som det kanske är hos dig just nu. Men ändå där bortom nuet, bland framtidens skuggor, ruvar infernot. Det inferno som redan härskar på allt för många platser.

the beauty

Låt 2018 låta mer som Haydn

Category: by sophie engström, krönika, music, sociala medier
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland så händer det att någon vänlig själ kommenterar att jag skriver en del på min blogg. Det är alltid väldigt uppfriskande att höra att det faktiskt finns de där ute som läser. Självkritisk som jag är, och med negativistisk livssyn, tror jag oftast att jag talar ut i tomma intet. Men det är när någon säger att jag skriver mycket eller är produktiv, som jag börjar tänka på Haydn. Ja, alltså, Joseph Haydn.

Under sin livstid skrev han troligen (ja, troligen!) 108 symfonier och 68 stråkkvartetter. Han vispade ihop 13 pianokonserter och 3-7 violinkonserter. Nej, det är inte allt! Han skrev även en fasligt massa pianosonater, och pianotrior och mycket mycket mer. I jämförelse med den mannen kan man man ju inte annat än känna sig lite smålat. Så där 10-15 bloggpostningar i månaden är ju verkligen ingenting annat än lite spott i skyn jämfört med hans hagelstorm av kreativitet.

Om jag nu skulle bestämma mig för att lyssna på Haydns alla verk under 2018, så skulle jag bli tvungen (jag får det att låta som ett straff, men så är det ju inte) att lyssna till något varje dag! Det skulle egentligen bara vara ungefär 49 dagar då jag inte skulle lyssna på Haydn! Jag funderar på om det är ett bra nyårslöfte… Att lyssna på allt av Haydn, alltså. Nå, jag är inte säker på att jag kan lova att jag kommer vara lika produktiv som Haydn, men jag kan i alla fall lova (och hota med) att jag under 2018 ska vara tjatig, hispig, vimsig, och understundom kanske till och med genial. Sedan kanske jag skriver lite på den där boken som jag inte skriver på. Precis som 2017, alltså.

Med detta sagt slår jag ihop klackarna och lyfter min inre plommonstop till en salut för det gångna året. Må du vila i frid, och se nu till att 2018 bringar fred, kärlek och frihet till alla våra inlåsta kreativiteter. Låt oss alla bli lite mer som Haydn.

Och här skulle jag kunna lova att detta blir årets sista postning, men eftersom jag är både disträ och pratsjuk, avstår jag från att avlägga sådana löften. Vem vet, imorgon kanske visar sig vara extra osagd.


Bilden kommer härifrån.

Den putinistiska antisemitismen

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ryssland, sociala medier
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det har tagit tid. Främsta skälet är väl att jag inte kom in. Det är ju faktiskt enligt lag förbjudet att använda plattformen i Ukraina. Droppen blev att mitt konto blev kapat. Nej, jag syftar inte på mitt bankkonto, eller bloggen, utan på vk.com. Den ryska motsvarigheten till Facebook.

Jag har länge haft för avsikt att radera kontot, särskilt då jag läste någonstans att svenska nazister gått över till att använda den. Ja, de finns ju på andra plattformar också. Men gruppen svenskar på vk.com är verkligen inte stor, och bara tanken på att någon skulle ta mig för en svensk nazist blev ett argument för att lämna.

Men i morse hände det alltså, någon hade kapat mitt konto. Med lite fixande med VPN fick jag till slut död på mig själv där. (Jag hade tydligen också bytt namn till Alina Makarova.)

När jag (eller rättare sagt min webbdesigner) väl trycker på delete, vad händer då? Jo, vk.com passar på att slänga in ett antisemitiskt skämt. Se där, ett kristallklart exempel på att tongångarna i Ryssland går mot allt gräsligare antisemitism. Jag antar att det finns jubelidioter där ute som tycker det är kul, men jag ser det bara som ännu ett exempel på att den putinistiska propagandan i Ryssland är riktigt sjuk. För vk.com sitter i knät på Putin och Kreml. Om det råder det i min värld inget tvivel om.


Nej, jag tänker inte länka inte till sidan.

Något som katten har släpat in

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På pin kiv sådär, säger jag det ibland. Trots att jag vet att det inte precis ger några pluspoäng i andras kapitalräkning av mig. För inte ger mig titeln “bloggare” några tungviktarkilon. Idag är det väl kanske snarare ett skällsord.

Den här utvecklingen är både skrämmande och sorglig. Det fanns en tid då bloggaren blotta existens sågs som en port till en mer mångfasetterad bild av verkligheten. Jag minns för en tid sedan då någon kallade den lysande skribenten Margit Richert för “matbloggare”. Epitetet förväntades ge läsaren en negativ bild av nämnda skribent. För mig verkade utfallet i motsatt riktning. En bloggare för mig är en person med ofta utomordentligt god förmåga att uttrycka sig, och med många genomtänkta, och berikande texter. Ofta står deras fokus något utanför det som det de etablerade medierna koncentrerar sig på. Bloggaren är enligt min mening inte ett alternativ till etablerade medier, utan ett komplement. De ger oss möjlighet att bredda vår kunskap om olika områden.

Men ofta anses vår verksamhet vara lite skum. Varför vill vi lägga så mycket obetald tid på något så få tar del av? kanske någon frågar sig. Eller vilken är din agenda? undrar säkert någon annan. Svaret på det är givetvis olika. I mitt eget fall handlade det om att jag behövde få publicera texter andra medier inte ville ta. Det var främst texter om Ukraina jag hade svårt att sälja in. Jag antar att felet låg i att jag min vana trogen försökte hitta positiva exempel i ett samhälle med många sår. Det tilltalar inte alla redaktörer. Alster i skrivbordslådan kanske passar vissa, men hos mig skapade de bara frustration. De brände hål i mitt självförtroende, tills det läckte som ett såll. (Och jag kan försäkra er att dåligt självförtroende skriver väldigt usla texter.)

I Ukraina var bloggarna essentiella för all demokratisk utveckling. Deras energi och kunskap fyllde ukrainarnas lungor med luft. Gav dem syre, och fick drömmen om en bättre framtid att framstå som möjlig. Trots att bloggarna idag har mindre betydelse, främst eftersom många före detta bloggare har lyckats skapa kanaler som ses som etablerade nyhetskällor, finns deras positiva kraft och engagemang ändå kvar i ett kollektivt minne. När jag säger att jag är bloggare till en ukrainare kräver de genast adressen till mina ordkrumbukter. Att jag skriver på svenska avskräcker inte, menar de.

Det här har givetvis att göra med att de ukrainska medierna inte är lika fria som de svenska, men det är ändå rörande att se hur mycket de uppskattar mina blogginlägg, trots att de är författade på det obegripliga språket svenska.

Och så som det är i Ukraina, var det även i Sverige i begynnelsen. När jag inledde min bana som bloggare sågs det som ett tecken på min kreativitet och att jag var driven. Idag tycks det som om bloggaren ses som någon grälsjuk person med skumma avsikter och möjligtvis med fett konto i något skatteparadis. Och man frågar för allt i världen inte efter adressen till de där ordkråkorna.

Man skulle därför kunna tro att bloggarnas dagar är räknade, men jag är böjd att utmana den föreställningen. I en värld där etablerade skribenter lägger mer och mer tid på att ordbajsa på varandra på exempelvis Twitter eller Facebook, så kan bloggarna anta rollen som den vise och fagre konkurrenten. Men då behöver vi nog ändå lite hjälp. Ännu så länge tycks det mer lockande att screendumpa någon snubbes/snubbas Twitterramsor, än att dela någon bloggtext.

Summa summarum är att det inte finns någon summa att summera från dessa rader. Frånsett att jag kanske borde skriva på ukrainska. Och det borde faktiskt alla svenska bloggare göra! För då hade vi kanske sluppit att känna oss som något katten släpat in…

För övrigt är det som katten släpat in allt en gåva till husbonden/husmor.

spring sleep
En ukrainsk (katt)bloggare tar igen sig efter ännu en kommentarsstorm.

På rymmen från en skrivkramp – viewpoint-east firar åtta år!

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Nå, det var en helt vanlig dag i Göteborg. Och eftersom händelsen tilldrog sig i Göteborg utgår jag från att det regnade. Det var i alla fall för åtta år sedan. Exakt idag. Den 13 september 2009.

Egentligen var det inte då det hela startade. Jag la faktiskt grunden till den dagens händelse långt tidigare. Men det är den dagen som är markerad i kalendern. För det var då, efter månader av namntankar, formtankar och kodknölar som viewpoint-east.org la ut sin första postning.

Eller rättare sagt, jag la ut den första postningen. För det är jag som är viewpoint-east.org, även om andra gästspelat.

Jag tänker inte gå in på vad det betytt för min personliga utveckling. Om inte annat för att det skulle trötta ut er läsare fullständigt. Men jag kan ändå säga det att utan det steget hade jag aldrig nått tillbaka till glädjen att skriva.

Som ett barn med skrivbesvär, som liknar dyslexi, har skrivandet alltid varit förenat med kamp. Och det var väl därför jag började skriva. Eftersom jag inte är en sådan som bromsar mig ur en uppförsbacke.

Men skrivarkurser och universitetsstudier kvävde den glädjen. Kvar var en inre knuten näve. En klump i bröstet. Ord som stockade sig. Omöjliga att hitta rätt plats till.

När jag startade den här bloggen hade jag stora ambitioner, (samt att jag hade befunnit mig i en lång uppförsbacke, som varat i ungefär ett decennium, och var därför nödgad att göra något åt att ta mig ur min isolering). Jag skulle äntligen få publicera alla de alster som redaktörer inte ville ha. (Mina forskningsidéer skulle få utrymme att breda ut sina vingar.) Inledningsvis skrev jag mycket på engelska. Det innebar att jag då hade långt fler läsare än idag.

Men jag har ändå återgått till mitt modersmål. Trots att det innebär att jag får färre och färre läsare. Var orsaken till det bottnar vet jag inte. Kanske skriver jag uselt, har dåliga rubriker eller så är bloggar bara ett utdöende fenomen. På det har vi inte svaret, (och om du skriver ett egenhändigt uttänkt svar kommer jag min vana trogen tycka att du har fel).

Under senare tid har viewpoint-east.org ändrat karaktär. Den ordsvada jag tidigare utsatt de som korsat min väg, har nu hamnat här. Och så ska det förbli. Borta är ambitionerna jag nämnde ovan. Nu vill jag bara skriva. För det är så förbaskat roligt! Jag är på rymmen från skrivkrampen! Ännu så länge verkar dess kompass inte hitta mig.

Så med det utbringar jag ett trefaldigt (då jag är en skånsk tösabit) leve för viewpoint-east.org och för fler olästa tankeknölar! Hurra! Hurra! Hurra!

Just så, eftersom det anstår en åttaåring!

Hej! U and U
Bilden har som vanligt ingenting alls med texten att göra. Eller så har den just det…

En bild säger mer än tusen ord – även i Ukraina

Category: by sophie engström, krönika, literature, photography, sociala medier, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Och det stämmer nog. På våra sociala medier säger definitivt en bild mer än ord. Det är så fasligt mycket enklare att gilla en bild på en kopp kaffe, än en text. Även om den nu skulle handla om just en kopp kaffe.

Inte ens att beskriva en bild med tusen ord hjäper. Jag har försökt. Det är inte vad som efterfrågas. Om jag beskriver en bild, efterfrågas genast ett bildbevis. Som om orden i säg inte gav förtroende utan en bild som poängterar att det skedda verkligen har skett. Det tycks nästan som om orden inte säger någonting alls. Det är bilden som talar.

Ibland känns det sorgligt att vara slav under detta oönskade och värdelösa medium, som bara tycks gillas om det kommer med en flashig bild. Helst en bild som också illustrerar texten. Texten och bilden måste korrespondera med varandra. En bild och en text som inte stämmer överens 100%, nej, vet du vad! Så får det INTE vara!

På det viset reduceras även bildens betydelse. Den ska vara en illustration. Punkt. Den ska inte verka på egen hand. Absolut ingenting ska få oss att tänka i vidare banor. Nej, det måste vara exakt det som beskrivs i texten. Punkt.

Vårt förhållande till bilden är ändå väldigt olika. I den delen av världen jag bor ska man alltid ta en bild för att bevisa att man varit där. Med sig själv i förgrunden. Helst med den där uttänkta posen. Det är ett effektsökeri som inneburit x antal timmar framför en utmattad spegel. Även om det säkert förekommer i Sverige, så kan jag intyga att de svenska syskonen inte är lika raffinerade. Bilden säger allt. Orden är helt överflödiga. “I was here” får svaret “who cares! Gimme a picture”.

Att med ord beskriva vad man ser, och dessutom illustrera det med en bild som går bortom det beskrivna, tycks både här, och hos er, skapa oreda i den allmänna ordningen att orden inte säger någonting.

Egentligen är det en helt frivillig urholkning av vår yttrandefrihet vi pysslar med. Vi väljer ofta bort att läsa en snårig text (som den här) för att istället gilla en bild på någon framför ett turistmål, en kaffe kopp, en gullig katt, ett barn etc etc. Att läsa något som författats av någon av alla våra ordnördar låter vi bli. Vi lever i en slags bildernas tyranni. Helt frivilligt.

Och om vi fortsätter på den inslagna vägen, lär det snart bli väldigt tyst. Så nästa gång du spanar en intressant text, läs den. För vår framtids skull. Punkt.

in the binning there was
Perfekt bildillustration till en text (som givetvis inte betyder något eftersom bilden som inte säger så mycket säger allt).

Tankar från en bloggares källarvåning

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Om man söker stöd eller bekräftelse, så ska man inte söka det i sociala medier. Sociala medier lockas och frestas av kändisskap och etablissemang. Det är egentligen märkligt, eftersom sociala medier ofta framställs som motsatsen till etablissemanget. Men faktum är att det är oerhört sällan som jag ser att någon länkar eller diskuterar en artikel som inte publucerats i någon av de redan etablerade medierna.

Facebook har nämligen genom sitt stora genomslag, nästan suddat ut bloggarna. Bloggaren Hossien Derakhshan lyfter den frågan mycket fint i The Listening post. Under hans fängelsetid förvandlades sociala medier till att bli Facebook. Utan ett stort nätverk på den plattformen är man föga framgångsrik som bloggare. Ju mer något delas, ju mer ser du det i ditt flöde. Om du gillar en sida på Facebook, men inte trycker gilla på dess postningar, försvinner den bokstavligen ur din horisont. Eftersom vi främst delar redan etablerade medier, leder det till att det är det jag ser i mitt flöde.

Krasst kan man säga att vi genom att i huvudsakligen diskutera och dela redan etablierade medier, blir en del av etablissemanget och dess stöttepelare. De etablerade medierna har idag kanske större betydelse än före sociala medier. Vi läser troligen fler artiklar än vi gjorde före facebooksandet tog vid.

Men i många fall blir mångfalden lidande. Ofta ser man samma artikel delas om och om igen. Inte helt sällan med en inledande kommentar som just ifrågasätter etablissemanget. Vi tycks dessutom ofta tro att vi har en tydligare bild av händelserna, tillstånden, än den etablerade journalisten/skribenten. Trots att journalisten haft mer tid och resurser för att undersöka ämnet. Så länkandet är en tvåhövdad best. Å ena sidan delar vi etablerade medier, för att få sola oss i deras stjärnglans. Å andra sidan missar vi sällan en chans att kritisera, snarare än att lyfta fram styrkor.

På många vis skulle jag kunna önska ett bredare utbud. Att vi närde mindre rädsla för att dela och kommentera de som inte figurerar i redan etablerade medierna​. Här skulle det dessutom kunna bli enklare med en direkt dialog. Det är ofta enklare att komma i kontakt med en icke-etablerad skribent.

Men det här öppnar också upp för en annan problematik. Vilken typ av värld vi vill ha? Vill vi ha en värld där lekmän gräver fram olika sanningar i tillvaron? (För de som inbillar sig att de flesta journalister är klåpare, är ju svaret “ja”. Själv hyser jag stor respekt för många journalister. Jag vill understryka det.)

Det finns också en diabolisk motsättning i vårt nuvarande mediaklimat, för samtidigt som vi nästan uteslutande delar, diskuterar eller kritiserar redan etablerade medier, är vi sämre än någonsin på att betala för oss. Vi snyltar på andra människor. Tar deras levebröd, men ger ingenting igen.

Som bloggare är detta ett dilemma. Genom min verksamhet, som helt bygger på ideellt arbete, skulle jag kunna utgöra ett hot mot någon redan etablerad skribent. Nu är så inte fallet, främst eftersom jag inte har den spridning som krävs för att utgöra ett hot. Genom att inte ta betalt, eller få möjligheten att skriva för en slant, skulle det också kunna innebära att jag undergräver de etablerade medierna. Men som icke-betald skribent har jag en stor brist (frånsett avsaknad av finess) och det är tid och resurser att underbyggda mina påståenden. Utan de etablerade medierna hade jag haft det svårt att skriva något överhuvudtaget. Jag vet att de har granskat sina källor, och jag kan lugnt hänvisa till någon av deras artiklar, eftersom det är deras jobb att kontrollera uppgifterna.

Här ser jag också bloggarens kanske största förtjänst, att lyfta diskussionen från Facebooks tilltrasslade trådverksamhet, och binda samman tankar från etablerade medier med de samtal som pågår bortom den. Vår uppgift är inte att stjälpa de etablerade medierna. Vår uppgift är att stärka det offentliga samtalet. 

Men för att uppnå det, behöver vi din hjälp. Ett litet klick bara, för att stärka mångfalden.

yard talks
Ett samtal bortom Facebook. Foto: Sophie Engström.