viewpoint-east.org

En dörr till våldets hjärta

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag läser just nu “Polsk-ryskt krig under rödvit flagga” (på polska “Wojna polsko-ruska pod flagą biało-czerwoną”) av Dorota Masłowska. Och trots att jag inte avslutat min läsning känner jag att jag måste skriva. För jag vet faktiskt inte om jag kommer att överleva.

När jag först bestämde mig för att titta närmare på den här boken, som rönt så stor uppmärksamhet i Polen och internationellt, hade jag inga förhoppningar att jag verkligen skulle läsa den. Jag tänkte att jag egentligen bara var nyfiken på att glänta lite på dörren in till denna våldsamma värld. Men den här boken är inte en bok man släpper.

Redan efter en sida visste jag att jag var fast. Att jag både fascinerades av, och drogs till, berättelsen och människorna som befinner sig i en verkligheten som bäst kan beskrivas som en annan metafysisk tillvaro än min. Eller, de här människorna befinner sig i min verklighets utkant. Mitt jag skulle aldrig språka någon längre stund med dessa personlighetstyper. Det är inte ens troligt att vi skulle se varandra. Vi är helt enkelt blinda för varandra.

Men i vilken verklighet hamnar man då när man läser den här berättelsen? Jo, du hamnar hos unga män med hängiga, skitiga träningsbyxor. Som har rakade skallar. Hos de drog- eller alkoholpåverkade unga män och kvinnor, som med grumliga blickar försöker finna ett ljus i deras asfaltsgrå tillvaro. Det är en plats jag inte vill vara på, men Dorota Masłowskas berättarteknik väver in dig i deras tillvaro. Jag har inget annat val än att stanna och se, se på det oundvikliga slutet. Men samtidigt skapar hon en kokong till mig. En kokong jag kan gömma mig i. Gömma mig för den grymma värld dessa individer befinner oss i.

Men samtidigt är det en berättelse jag på så många vis känner igen. Ansiktena är mig bekanta. Jag har mött dem så många gånger här i Ukraina. För de finns här med. De är ett gränslandsfolk, som finns överallt, i det du så gärna kallar “Östeuropa”.

Just nu befinner jag mig mitt i “Polsk-ryskt krig under rödvit flagga”. Jag vet inte om Dorota Masłowskas kokong kommer att skydda mig genom hela berättelsen, men jag har en föraning om att hon inte kommer tillåta mig att distansera mig. Hon kommer troligen kasta mig med våldsam kraft rakt in i dessa unga vuxnas helvete.

Så, med de orden: jag uppmanar dig inte att läsa den. Läs den bara om du inget har att förlora.

8580_wojna-polsko-ruska-300

Tilläggas bör att jag läser den brittisk-engelska översättningen. Jag vill också puffa för den svenska wikipedia-artikeln om Dorota Masłowska som är lysande. Se länk ovan.


En polsk Sapfo

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

PINK MAGIC

The gold flames dart.
I shall burn a pink rose,
a black hen’s tiny feather
and a human heart.

I shall never poison,
I shall never murder,
this heart has no owner,
it’s only mine.

No dove’s gore in a bowl,
my magic isn’t cruel,
into the witch’s stew
I’ll toss my own soul.

(1924)

Maria_Pawlikowska-Jasnorzewska_nac_PIC_1-K-1734-2)

Dikten du just läste är författad av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska, eller som Czesław Miłosz kallade henne, en polsk Sapfo. Men vem var då denna Maria Pawlikowska-Jasnorzewska?

Maria föddes år 1891 i Kraków. Hennes familj var en konstnärlig familj och både hennes pappa och morfar var/är mycket kända konstnärer. Hennes barndom var mycket lycklig, frånsett några hälsoproblem. Marias barndomshem kallades för “Kossakówka” (efter familjenamnet Kossak). Där styrde hennes eldiga, men varmhjärtade mamma, och det var en plats där konstnärer, poeter och andra kreatörer träffades. Kraków var under denna tid nämligen en huvudstad för avantgardet, och många sökte sig dit för att hämta inspiration och få delta i det offentliga samtalet och konst, litteratur, teater och även politik.

Eftersom Maria ofta var sjuk som barn, undervisades hon i hemmet. Mycket fokus lades på språket. Vid sidan av modersmålet lärde hon sig engelska och tyska, som hon var flytande på. Efter den grundläggande utbildningen hemma, började hon studera på Krakóws konstakademi. Här studerade hon akvarell, men i tanken dröjde hon sig kvar vid de berättelser som hennes barnsköterskor hade berättat för henne som barn. Berättandet och språket blev alltmer viktigt för Maria och snart skrev hon hellre än målade.

Maria sökte ständigt efter den sanna kärleken, eller kärlekens essens, och det är väl därför som Czesław Miłosz kallade henne en polsk Sapfo. Hon var gift tre gånger, men hon hade långt många fler affärer. Hon var en rastlös person och en riktigt globetrotter. Men det tycks som om hon i sin rastlöshet faktiskt fann väg till stor kreativitet. Maria var nämligen extremt produktiv. Förutom poesi skrev hon även teaterpjäser, och då helst komedier.

1939 blev hon tvungen att, tillsammans med sin dåvarande man, fly sitt älskade hemland Polen. De flydde genom Europa, och hamnade slutligen i Storbritannien. Det här uppbrottet krossade hennes hjärta. Men mot alla odds återfann hon sin inre kraft och fortsatte att producera ändå fram till sin alltför tidiga bortgång i cancer 1945.

Efter hennes död har man hittat mycket av hennes produktion, och idag är princip allt är nu utgivet. Jag har dessvärre inte hittat några översättningar till svenska.

TO THE WORLD

This is the world for me. We shall not part.
Its great weight crushes down onto my heart
like an unconscious lover.
I offer it everything fearlessly
though it waves death in its fist, threatening me
the world’s faithfullest lover.
It lays out trinkets, toys, dead butterflies
in front of me. They stay here for a while
before the gale hurls them into space.
I kiss all its multimillion lips:
please, world, speak love to me before my last sleep
deep in your embrace.

(1928)


Den polska sångerskan Ewa Demarczyk sjunger tonsättningar av diktsamlingen “Kyssar” (Pocałunki) från 1926.

Här kan ni finna fler dikter av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska (i engelsk översättning)


En resa med frankisterna

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag är inte så bra på att författa recensioner, därför är denna postning inte heller någon recension av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna. Det är på sin höjd en beskrivning av en känsla. Eller flera känslor.

image

I natt, någon gång vid två-snåret, slog jag ihop den väldiga boken. Väldig, både i sin fysionomi och sitt innehåll. Ett likvärdigt projekt har jag inte tidigare kunnat ta till mig. Tolstoj eller Dostojevskij i all ära, men inte har deras berättelser klarat av att gripa tag i mig på liknande sätt.

Jakobsböckerna är en slags resa genom tillstånd. Tillstånd av förändring, av tilltro, av hänförelse, av kärlek, av åtrå, av exstas, av fanastism, av lust, av skräck, av äckel och ganska ofta tillstånd av total vanmakt.

Vi får följa Jakob Frank, en judisk predikant, som med sina anhängare till slut lyckas övertyga den katolska kyrkan att döpa dem. Frank är en ny Messias för sitt folk. Många gör enorma uppoffringar för att följa sin ledare. Dopet blir väl inte den acceptans och himmelska lycka som de hoppats på. Livet är helt enkelt lika illa efter dopet som före. Det är inte heller utan att man väljer sig mot den ofta öppna antisemitism, och det kryddas förstås av att historien är sann, som ni kan läsa i länken ovan. Tiden är 1700-talets Centraleuropa och en stor del av romanen utspelar sig i mina trakter.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte dras med i Tokarczuks nyfikenhet på denna grupp Frankister, som de kallades. Man skulle kunna tro att hennes nästan nitiska berättande, där varje händelse nöts, skavs, plockas isär och skådas, skulle trötta läsaren. Det är ändå en över 900 sidors roman. Något som kan få den värsta biblofilen att tveka. Men Tokarczuks berättarglädje och fantastiska förmåga att åskådliggöra det som är så svårt att avbilda, gångna tider, gör Jakobsböckerna till en njutning att läsa. Man känner nästan dofterna, eller stanken. Man hör ljuden. Känner kylan eller värmen.

När jag igår natt, då vid två-snåret, slog samman boken, kom bara två, ganska löjliga, ord över mina läppar och det var “Bravo, Olga!” Hennes abrupta kast, hur hon slungar oss, rakt in i nutiden, är genialt i sin enkelhet. Och hennes uppgörelse med sitt eget yrke är ärligt, förvånande men ändå befriande.

Men, nej, ha förtröstan. Jag har inte med detta avslöjande tagit ifrån er någonting av njutning i att läsa Jakobsböckerna. För att riktigt förstå vidden, det halsbrytande greppet, så ska du ha läst hela boken. Och tillåt dig att vila i boken. Den förtjänar respekt och att du verkligen lär känna dem alla. Genom århundraden av ondska, kärlek och kunskapsyttringar. Du kommer höra dess röster och tankar, precis som Olga Tokarczuk gjort för att kunna författa detta mästerverk.

image


Om lycka av Zjadan

Category: literature, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Vill rekommendera en fantastisk text av Serhij Zjadan. Texten är på ukrainska och om intresse finns översätter jag den gärna.

Från TSN.UA:

“Щастя

Вони заслуговували на цю війну не більше за інших.

Я не знаю, чи була ти тут раніше, до того як почалася війна. Шкода, якщо не була. Шкода, якщо ці поля й населені пункти в тебе завжди будуть асоціюватись із вогнем та паленим залізом. Кожному з нас хочеться, аби місця, які ми любимо, любили так само й усі інші. Хоча розумію, що сьогодні багато хто запам’ятовує ці місця, всотує їх, фіксує назавжди, на решту життя, як територію смерті, територію болю, територію, про яку поза війною загалом немає чого сказати.

Натомість я тут народився й виріс, я звик сюди повертатись, я буду сюди повертатись і надалі, що б не було і як би все не склалося. Просто всі ми охоче повертаємося туди, де нам було добре. І навіть якщо нині там усе дуже погано, ми все одно тримаємося своєї пам’яті, яка єдина нас підтримує й заспокоює. Я знаю, як добре тут може бути, я пам’ятаю безліч повчальних історій, сотні веселих облич, які мені тут траплялися, саме про них мені й лишається думати, саме про них і хочеться говорити.

Як ми всі тут жили? По-різному. В містечку, де я ріс, було кілька книжкових магазинів. І кілька кінотеатрів. І різні культурно-масові заклади. Але вони всюди були, ти ж розумієш. Не думаю, що в інших маленьких містечках було якось інакше. Всюди те саме – бажання спокою, потреба впевненості, необхідність стабільності. Звісно, місцевий колорит – дикі райони, непередбачувані характери, карколомні сюжети. Але це на рівні винятків. На рівні норми – дати дітям освіту, забезпечити власний побут, брати від життя стільки, скільки зможеш підняти.

І ще, на рівні відчуттів, снів і любові – розжарене повітря літа, небо над безмежними степовими широтами, пересохлі піднебіння й колодязі, пісок і кров на зубах, простір, наскрізь прошитий вітром і наповнений сонячним світлом, ріки, які протягом року помирають і відроджуються, дороги, що навесні заростають травою, але до осені знову прокреслюються на чорних площинах ґрунту, хмари, що сунуть від Азовського моря, глина, якої так багато на берегах ставків, зелень, що виростає на руїнах гаражів та нафтобаз, тварини, що вміло й навчено оминають людей, люди, що не бояться тварин, не бояться нічого, зовсім-зовсім нічого.

Пізніше, звісно, багато чого змінювалось – змінювались міста, змінювались прапори, змінювався одяг, змінювались стосунки. Щось зникало, щось натомість з’являлось. Скажімо, зникали книжкові магазини. Зникали впевненість і стабільність. Що з’являлося натомість? Скажімо, реклама. Скажімо, багато нових, яскравих, дешевих речей. Але у всьому цьому так само не було нічого аж настільки унікального. Все те саме, та сама, притаманна будь-якій провінції наскрізна тотальна біднота, незахищеність, непотрібність.

Та сама порожнеча барвистих рекламних вивісок, той самий розлам поміж бідними й не надто бідними, те саме постійне озирання назад, спроба застигнути в часі, страх перед рухом уперед. Можливо його, цього озирання, тут завжди було дещо забагато, можливо це справді щось, притаманне лише місцевим, щось наше, що нас вирізняло, що нами керувало й що зіграло з нами, врешті, злий жарт. Триматись за минуле, не довіряти теперішньому, боятись майбутнього. З цим можна жити. Доволі спокійно й розмірено, не роблячи клопоту ні собі, ні тим, хто поруч із тобою. Адже у всьому іншому – тут усі жили так само, як і деінде. І всі вони тут заслуговували на цю війну не більше за інших. І коли сьогодні хтось буде говорити тобі, що уникнути цієї війни було неможливо – не вір. Так говорять люди, які ніколи ці місця не любили, не почували себе тут добре, не почували щасливо.

Бо що таке щастя? Щастя – це місто, його нині активно обстрілюють. Ну, ти це й без мене знаєш. Але не знаєш такої історії. Багато років тому був у мене приятель, старший за мене на кілька років. І ось він навчався в цьому Щасті в ПТУ. І розповідав нам, молодшим, фантастичні історії про своє доросле життя в Щасті, про своє щасливе життя. Про футбол, алкоголь і жінок. Особливо нам подобалось про жінок. Хотілося скоріше стати дорослими, хотілося скоріше стати досвідченими, хотілося перемог, хотілося щастя. Адже щастя не оминеш, думалося нам, щастя не оминеш.

За пару років він розбився на трасі. Ми всі стали дорослими й досвідченими. З досвідом прийшла втома, злість і зневіра. Нічого не оминеш.”


Och när fred skapas

Category: by sophie engström, literature, photo by prallin, russia, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag tror jag var med om ett historiskt ögonblick igår. Verkligen! På riktigt! Men det är väl visserligen vad alla tror. Att de är där när något historiskt avgörs. Hmmmm, får mig osökt att tänka på Linn Hanséns senaste diktsamling “Gå till historien“, men nu var det inte det jag skulle skriva om. Nej, den där känslan av något historiskt som skapades, var något så odramatiskt som en tandemläsning mellan den ukrainske poeten Serhij Zjadan och hans ryske kollega Lev Rubenstein. Det kan ju låta som något odramatiskt och ointressant. Något torrt och sömning. Ja, ett sådant där ögonblick som dör bort… Suddas ut ur minnet. Men inte gårdagens tillställning. Mitt under ett krig i östra Ukraina, inte långt får Zjadans egen hemstad Charkiv, skapade de båda herrarna en stund av fred. En stund av normalitet, även om vi alla i lokalen var väl medvetna om att ett liknande möte aldrig skulle kunna ske i Moskva. I Lviv igår skapades en stund av gemenskap och eftertanke. Ömsesidig respekt och omtanke. Ett möte i fredens tecken.

Att Lev Rubenstein är en ödmjuk och rättrådig människa vet jag sedan tidigare. Jag träffade honom kort 2005 och blev betagen av hans ödmjukhet och lyhördhet. Egenskaper han fortsätter att odla. Hos sig själv, och hos dem han möter. Han är dessutom en av de drivande krafterna bakom fredsrörelsen i Ryssland. Zjadan, å sin sida, verkar för att ryskan och ukrainskan ska kunna samexistera i östra Ukraina. Han har enträget öppnat dörrar mellan låsta positioner. Dörrar vi tidigare trodde vara hermeneutiskt tillslutna. Så egentligen förvånar inte mötet nämnvärt. Men den magi som uppstod var ändå oväntad. Jag trodde helt enkelt inte att samspelet dem emellan skulle drabba mig så. Jag trodde helt enkelt inte att publikens vördnadsfulla ansikten skulle nå mig. Jag trodde nog aldrig att man faktiskt kunde skapa fred genom ordets kraft. (Jag har väl tidigare hoppats att så har varit fallet, men det är väl först när man verkligen erfar något som man kan… förstå.)

Men nu vet jag bättre. Vi KAN skapa fred. Och vi kommer att segra. Vår drivkraft kommer alltid vara starkare.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES


Svensk-ukrainska litteraturdagar på bokmässan i Lviv

Category: by sophie engström, literature, ukraine
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag inleds bokmässan i Lviv. Under mässan arrangeras flera möten mellan svenska och ukrainska författare. Arrangemanget är ett samarbete mellan Svenska institutet, tidskriften 10-tal, bokmässan i Lviv samt Fili (Finnish literature exchange). Ni kan läsa om alla evenemang på Facebook.

Ivan Franko universitet i Lviv kommer att gästas av Lina Ekdahl, Linn Hansén, Ulrika Kärnborg och Gunnar Ardelius.

Nedan ser ni bilder från kvällens evenemang där Ulrika Kärnborg samtalar med bland annat Andriy Bonar om torget som politisk arena.

image

image

image

Hela arrangemanget (frånsett de som är på Ivan Franko universitetet i Lviv):

Swedish-Ukrainian literature program
Wednesday 2014.10.10

17:00-17:45
Levakovsky café, Cathedralna square, 2
The square. Protests and public uprisings are not only subjects in news reporting, but also a theme in literature, sometimes written almost in real time. The question is how these representations use the protest as a motif and for which purposes?
Ulrika Kärnborg (Sweden)
Lyubov Yakymchuk (Ukraine)
Andrej Khadanovich (Belarus)
Moderator Andrij Bondar
Thursday 2014.10.11

16:00-17:00
Center for Urban History of East Central Europe, Bohomoltsa str., 6
Euromaidan from the outside. How did media in Sweden, Finland and Poland report on the dramatic events in Ukraine that started with Euromaidan? Could we even speak about a kind of ideological trench warfare? And how does the independent Ukrainian media cover the events unfolding – is there full freedom of expression or do we witness a propaganda war?
Stefan Ingvarsson (Sweden)
Sofi Oksanen (Finland)
Natalka Snyadanko (Ukraine)
Ziemowit Szczerek (Poland)
Moderator Yurko Prokhasko

18:00-18:45
Dzyga, Virmenska str., 35
Literature and the future of the planet. How is literature dealing with the ecological crisis on Earth? A discussion between Oley Lysheha, described as the Henry David Thoreau of the 21st century by Andriy Bondar; Aase Berg, Swedish poet who thinks that capitalism is at the heart of the matter, and Jonas Gren, Swedish poet and journalist who writes about land surveying and the human strive to control all that is living.
Jonas Gren (Sweden)
Oleh Lysheha (Ukraine)
Aase Berg (Sweden)
Moderator Lev Hrytsuk

20:00-21:00
History of Religion Museum, Muzejna sq, 2
Feminism in literature. How does feministic literature manifest itself in two different countries as Sweden and Ukraine – progress, establishment or backlash? Four prominent writers from Sweden and Ukraine discuss aspects of literary feminism.
Ulrika Kärnborg (Sweden)
Iryna Shuvalova (Ukraine)
Evgenia Kononenko (Ukraine)
Aase Berg (Sweden)
Moderator Nadiya Chushak

Friday 2014.10.12
14:00-15:00
George Hotel Мickiewicz sq., 1
Historical novel. The historical novel is a vivid genre and contemporary literature seems almost obsessed with historical persons given new life through literary works. But what is the responsibility of the author when using history and real individuals as material for their stories?
Anneli Jordahl (Sweden)
Volodymyr Lys (Ukraine)
Sophia Andrukhovych (Ukraine)
Sofi Oksanen (Finland)
Moderator Oksana Dudko

18:00-19:00
Coffeeshop Company, Soborna sq., 2a
The role of the translator. What is the role of the translator in the literary exchange between countries and languages? Can the literary translator even contribute to revitalizing the own literary context (and thereby the language) through bringing in impulses from the outside? A discussion with translators from Sweden, Ukraine and Belarus.
Nils Håkansson (Sweden)
Lev Hrytsyk (Ukraine)
Yulya Tsimafeyeva (Belarus)
Stefan Ingvarsson (Sweden)
Moderator Nelya Vakhovska

19:00-19:45
Dzyga, Virmenska str., 35
Poetry and humor. Contemporary poetry travels many different roads and takes use of a number of esthetic and rhetoric tools. Is humor a poetic strategy among these, and in that case what would a poetics of humor look like?
Lina Ekdahl (Sweden)
Linn Hansén (Sweden)
Oleh Kotsarev (Ukraine)
Siarhiej Prylucki (Belarus)
Moderator Lev Hrytsuk


Om när texten söker läsaren

Category: by sophie engström, literature, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Enda sedan jag började studera ukrainska har jag letat efter något som kan få mig att bli mer intresserad av språket. Något som triggar igång mig. Som jag kan brinna för. När jag studerade ryska var denna motor författaren Viktor Pelevin. Det var genom hans berättelser jag lärde känna både dagens Ryssland och det ryska språket. Jag kunde liksom skruva mig in i språket och samhället. På mina egna villkor. Och då öppnades en helt ny värld, som gjorde att jag lärde mig ryska på ett sätt som passade mig.

Men jag har aldrig hittat den där motorn för att lära mig ukrainska. Jag har försökt med Taras Sjevtjenko, men där hittade jag ingen glöd. Jag försökte med Ivan Franko, men tappade intresset direkt. Sedan försökte jag med Lesja Ukrajinka, men tyvärr. Tycke uppstod inte. Under hela den här tiden har författaren och poeten Serhij Zjadan surrat runt, men jag har avfärdat hans litteratur. “Nej, han är inte intressant”, har jag sagt. “Faktum är att hans litteratur är fullkomligt ointressant”, har jag fortsatt fastslagit. Vad jag baserade denna slutsats på vet jag faktiskt inte. Det är höljt i dunkel även för mig.

Men ibland är det så att texterna söker upp sin läsare själv. Läsaren har inget val, kan inte värja sig. Och med Serhij Zjadan har det varit så. Sedan några år tillbaka har han hoppat upp som gubben i lådan lite här och var. Som exempelvis när jag skulle en köpa en ny platta med av en av Ukrainas bästa experimentell musik, Andrej Kiritjenko. På plattan Foreli är det en poet som reciterar sina dikter, i suggestivt i samspel med musiken. Och vem är då det? Jo, Serhij Zjadan, förstås. Eller som när jag ska gå på bokhandeln i Lviv för att söka någon bok som jag kan kan läsa, men hur jag än vänder och vrider mig mellan hyllraderna så hittar jag bara Serhij Zjadan.

Och jag har kapitulerat. Jag är fast. För nu har jag börjar läsa, och nej, jag får liksom inte nog. Just nu läser jag hans Depeche Mode, som utkom på svenska i höstas. Jag läser den inte på svenska, men har hört att översättningen är mycket bra. Jag läser även hans dikter som i våras har utkom i ett samlingsverk. Elegant röd… Zjadans lilla röda, liksom 😉

Med det här vill jag bara varna. Jag kommer att komma tillbaka till detta ämne många gånger. Och vem vet, kanske kommer någon översättning. Vi får se om de tåler publicitet.

image

image