viewpoint-east.org

Hur är det att bo i Gävle?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Estern Europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Hur är det att bo i Gävle?” Varför ställer jag aldrig den frågan? Eller hur det är att bo i Luleå, Nässjö, Falun, Eskilstuna eller varför inte Höganäs? Jag kommer på mig själv att undra varför jag inte undrar det då jag återigen får frågan “Hur är det att bo i Lviv?” Ja, hur är det att bo i Lviv? Jag kan aldrig svara på den frågan. Mitt svar blir alltid ett hummande och trummande. “Jo, det är väl bra” kanske jag svarar. Inte precis något uttömmande intressant svar som den frågande kan använda till något särskilt.

Om man istället hade frågat mig om vad som är bra med att bo i Lviv, hade mitt svar blivit längre, och kanske till och med långrandig att åhöra. För jag kan komma på så mycket varför jag vill vara just här där jag bor. För det första jobbar jag på världens trevligaste universitet, med de bästa tänkbara kollegor och med de gulligaste studenter man som lärare kan tänka sig. Sedan har vi alltid det där andra. Alla konserter jag kan välja och vraka mellan. Alla utställningar som jag inte ens hinner med att se. Språket som är en ständig källa till förvirring, glädje och alltid en önskan om att kunna mer. Arkitekturen som förgyller mina promenader runt i staden. Människorna som jag möter, som allt som oftast är vänliga och nyfikna. Och sedan har vi det där med högtiderna.

För inga kan fira som ukrainarna. Nej, kom nu inte dragande med några andra exempel. Det är de facto så att ukrainarna är mästare på att fira. Man har ju sannerligen anledning. Om man inte firade skulle all tid gå till sorgeämnen.

En annan har dessutom dubbel tur. Jag firar oftast två påskar. Två julaftnar, och två nyårsaftnar.

Imorgon är det dags att fira det nya gamla året! Och det firas, det kan jag lova dig! Ofta hör man fyrverkerier, och vissa tar sig till Plotjsja rynok, Rådhustorget, för att vid Neptunus-statyn skåla i bubbel. Och enligt vad jag fått förstå faller alltid dina önskningar in om du står där och önskar dig något på tolvslaget till den nya gamla året. Men, nej nej! Man får inte önska sig något enfaldigt egoistiskt. Det måste vara stora önskemål som rör hela världen. Alltså fred på jorden eller att utplåna barnfattigdomen. Nå, nu kan man ju säga att Neptunus är dålig på att infria förväntningarna. Det är ju inte fred på jorden, och barn svälter ännu. Men det har att göra med att inte alla är där och önskar sig just detta, har man sagt mig.

Så imorgon kommer jag alltså stå vid Neptunus-statyn och skåla för ett helt altruistiskt önskemål! (Och möjligtvis att min mammas försvunna paket oväntat ger sig till känna.)

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att nästa gång ni läser ett gnälligt blogginlägg författat av undertecknad, så tro inte ett ord av jag skriver. Jag bor i paradiset och den platsen heter Lviv.

Och dessutom får jag ju fira nyår två gånger!


En av alla dessa vackra detaljer som förgyller min vardag i Lviv.


Inte för allt smör i Ukraina

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Det är ju ett stort land, och ändå är det tydligen helt omöjligt,” säger polskan och slår ut med händerna, “att producera riktigt smör.” Nej, det handlar inte om Polen, och “polskan” är inte polska. Hon heter egentligen Halyna och är den mest ur-ukrainska person jag känner till i Lviv. Vackrare uttala får man söka efter. Halyna äger i alla ett litet bås på vår närmaste basar dit jag går flera gånger i veckan. Jag kallar henne “polskan” då hon säljer nästan uteslutande polska varor, förutom bovetet som är ukrainskt, förstås. Landet hon beskyller för att vara odugligt att tillverka riktigt smör är hennes eget land. Ukraina.

Det fanns nog en tid jag hade svårt att förstå den där västukrainska förkärleken för polska matvaror. Den tiden fanns, det är jag övertygad om, men nu är den så djupt begraven i tidens mylla att jag helt glömt bort hur det var då jag ville ha ukrainska matvaror. I synnerhet smör. För jag lägger lätt fram några extra mynt på disken för att få tillgång till den polska fettklumpen. För den är bättre. 82% smör betyder just 82%. Inte 78% med några hittepå procent som ska fylla upp till de 82%.

Egentligen leddes mina vägar till hennes bås av en helt annan orsak. Eller rättare sagt, ett helt annat typ av fett, nämligen rapsolja. För trots att man faktiskt kan se de gula fälten i våra trakter på våren, så är det rätt och slätt omöjligt att finna ukrainsk rapsolja. Om jag hittar det, är den alltid utblandad med solrosolja. Ett ukrainskt otyg jag vägrar att acceptera, eller för den delen göra till medlem i min matlagningsfamilj.

Nu står jag alltså här, med Halyna och förundras över den ukrainska oförmågan att producera smör. Dessutom känner jag en viss oro. En ny lag i Ukraina har höjt skatten för varor som förs in i landet från EU. Kommer det att betyda att de polska varorna blir ännu dyrare? Eller kommer de försvinna helt, då ukrainarna kanske inte har råd att köpa dem? På gränsen gruffas det. Häromdagen var det en protestaktion på flera gränsövergångar. Man blockerade överfarterna i protest mot lagen. De protesterar givetvis inte bara för att få köpa med sig polskt smör. Handeln är ett levebröd för många i trakten. Här i Lviv hör man de som menar att det är Kyjivs sätt att försöka återta marknadsandelar, och att det är oligarkerna som ligger bakom det. Skulle inte förvåna mig om oligarker är dåliga matproducenter. I synnerhet av smör.

Den här kalabaliken vid gränsen väckte i alla fall till liv i ett minne från en avlägsen barndom. Jag minns när skåningarna åkte över sundet för att köpa bättre varor i Danmark. Nej, man köpte in bara öl på den gamla goda tiden. Man köpte godis, kött, ost, nåja, öl och… smör. Det svenska smöret var inte bra, sa man. Blåvittsmör var en skymf. Det danska smöret var fett och fint. Inte alls som det svenska fuskprojektet. Och så var det billigare. Mycket billigare.

Det märkliga är att så är det även med polsk produktion. Hur kan det vara billigare trots att de som producerar har högre löner och omkostnader? Nej, vi skakar på våra huvuden, Halyna och jag. Inte går det att förstå något av det där. Och inte heller går det att fatta att ett så stort, och ett på många vis land rikt på tillgångar, vägrar att producera riktigt smör. Ja, det är som det är. Vad kan man göra, säger vi båda och slår ut med armarna.

Men det ukrainska bovetet är i alla fall bra.


Ett paket med polskt smör klarar inte många minuter i vårt hem förrän förpackningen är bruten, och smöret förverkat.


Hösten är som vackrast i Centraleuropa

Category: by sophie engström, Centraleuropa, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Framför mig rör hon sig. Lång, smal och ståtlig. Hon har allt det jag inte riktigt har, och ändå skulle hon inte klara sig en dag utan mig. Min smäckra skuggbild.

Just under senare tid har jag fått ovanligt många timmar till att få njuta av hennes vackra fysionomi. Solen slänger långa och låga strålar över vår stad. En del kallar det här för brittsommar. Andra talar om några okända indianer. Själv vet jag sanningen. De här varma och ljusa höstdagarna föds i Centraleuropa. Det är ur vårt sköte den föds som vackrast.

Egentligen är det förunderligt att förruttnelse och död kan vara så oemotståndligt vackert. Träden exploderar i färger, i sitt avskedstal till sommaren. En del bär både höstskrud och sommardräkt samtidigt. Grönt, gult, rött och brunt samsas på samma gren. Nu rasslar det till igen i vårt päronträds lövverk. Några löv faller till marken, och lyser upp den grå asfalten. Så sorgligt och vackert på en och samma gång.

Ännu några dagar ska vi få njuta av solens hälsningar. Sedan tar regnet de sista löven från träden. Och vi går in i trädskelettens tid. Vacker på sitt spartanska och spretiga vis.

För vilken årstid jorden än tvingar in oss i, så föds varje årstids skönhet här, i det centralaste av Europa.