viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Ännu så länge håller de sig krampaktigt kvar på trädens grenar, som om de motsatte sig årstidernas uppsåt, att låta blad bli löv, som faller och slutligen omvandlas till jord. Det förefaller nästan som om de i sina färgstarka dräkter vill brista ut i en slags stum hyllning till något för mig okänt och ytterst vagt. Måhända en höstlövens oratorium.

Många är också de som har känt sig kallade att besjunga eller tonsätta höstlövens färger och inte minst deras förutbestämda fall mot marken. Så också den danske tonsättaren Rued Langgaard (1893-1952). Bland hans omfångsrika produktion kan man nämligen hitta hans fjärde symfoni kallad “Løvfald”. Ordet går egentligen inte att översätta till svenska. “Lövfall” låter väl snarare som något som kan drabba en om man halkar på en liten lövhög som noggrant blivit hopkrattad av någon sysslolös stackare. Jag vet inte vad ett sådant fall skulle kunna kallas, månne lövhalka. Men som alla och envar nog förstår passar inte ordet löhalka särskilt väl som titel på en symfoni. Och det är därför som “Løvfald” är tonsatt av en dansk och inte en svensk.

Nåväl, symfonin skrevs 1916 och detta ska enligt källor vara inledningen på Langgaards mer experimentella period. Jag lyckas dock inte skönja så värst mycket experimenterande här, men det må så vara att ganska mycket har hänt med vår uppfattning om vad som är experimentellt samt med tonspråk under de 110 år sedan verket tillkom.

Symfonin öppnas med en höstvind som omilt ruskar om trädens kronor. Löven slits från sina fästen och dra iväg med vinden. Lika plötsligt som vinden kom blir det helt oväntat lugnt och det ljusnar också en smula. Kanske letar sig några strålar från en kylig höstsol in genom trädkronorna. Men stämningen som dominerar ger inte någon lindring utan det vilar ett vemod över stillheten. En föraning om något annalkande. Och så börjar det rassla bland löven igen. Vinden kommer tillbaka med förnyad kraft. Sliter och rycker i de stackars löven, som dras runt i en slags spiralformad rörelse ackompanjerad av ettriga violiner och bitska träblås. I de avslutande tonerna hörs ändå ett godtagande av höstens tonart och löven lyfter med hjälp av valthornen mot en sista färd, innan de en efter en singlar ner mot marken. Den ensamma vinden ilar nu vidare över de kala och kalla landskapet. Värt att notera är att symfonin börjar och slutar faktiskt på samma sätt, ett underfundigt sätt att skildra höstens böjelse för att återvända till oss.

Men ännu är vi inte riktigt där, och Rued Langgaards Løvfald får vänta ytterligare ett tag.


Dagens anteckning – 23 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

I natt anlände hösten. Den drog in över nejden, svepte sin hand över träden, som lydigt lät sina blad färgas efter höstens valda färgskala. Det svenska ordet “höst” ska, enligt källor, egentligen betyda “att skörda” och det är upptaget i det svenska språket sedan 1300-talet. Ursprungligen härrör det från fornsvenskan “høster” som i sin tur är besläktat med forntyskans “harbistaz” som även det betyder “att skörda”. Släktskapet med det engelska ordet “harvest” är dessutom slående, och något som aldrig slagit mig innan jag undersökte ursprunget närmare.

På polska kallas årstiden för “jesień” som kommer från urslaviskans “esenь”, som även det betyder “att skörda”. Andra slaviska språk, så som ukrainskans “осінь” (osin’), är som ni ser också nära besläktade. Men när man söker sig norrut, till Litauen och Lettland, ges man en liten angenäm överraskning. Litauerna kallar nämligen höst för “ruduo”. Deras grannar letterna, är lika motsträviga och säger “rudens” när de åkallar hösten. Man kan rimligen fråga sig varifrån de hämtat detta ord, och till min häpnad finner jag att de låtit sig inspireras av en av höstens viktigaste färger, nämligen adjektivet “rödbrun”, som på litauiska tydligen lyder “rudas” och på lettiska skulle samma ord vara “ruds”. Adjektivet är i sin tur uppfångat från fornslaviskans “rъdrъ”, som betyder “röd”. Sålunda associerar alltså litauerna och letterna till rödbrunt när de använder sina ord för “höst”.

Eftersom dagens tankar tydligen gick till två av våra baltiska vänner känns det självklart att landa hos den litauiska tonsättaren och konstnären Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911), ty igår var det 150 år sedan han föddes. Och som av en händelse skrev han ett fint litet (dryga minuten långt) pianostycke kallat “Ruduo“, som vackert speglar höstlövens färd genom luften. Det är oklart när han skrev stycket, men den är katalogiserad som Čm 5, och torde därför ha tillkommit runt förra sekelskiftet. Jag lägger också till en målning av nämnde Čiurlionis med titeln “Rudenį” (“På hösten”) från år 1904. Som grädde på moset får ni också ett foto på rödbruna blad fångade i Podgórze.


Hösten är som vackrast i Centraleuropa

Category: by sophie engström, Centraleuropa, krönika
Tags: , ,

Framför mig rör hon sig. Lång, smal och ståtlig. Hon har allt det jag inte riktigt har, och ändå skulle hon inte klara sig en dag utan mig. Min smäckra skuggbild.

Just under senare tid har jag fått ovanligt många timmar till att få njuta av hennes vackra fysionomi. Solen slänger långa och låga strålar över vår stad. En del kallar det här för brittsommar. Andra talar om några okända indianer. Själv vet jag sanningen. De här varma och ljusa höstdagarna föds i Centraleuropa. Det är ur vårt sköte den föds som vackrast.

Egentligen är det förunderligt att förruttnelse och död kan vara så oemotståndligt vackert. Träden exploderar i färger, i sitt avskedstal till sommaren. En del bär både höstskrud och sommardräkt samtidigt. Grönt, gult, rött och brunt samsas på samma gren. Nu rasslar det till igen i vårt päronträds lövverk. Några löv faller till marken, och lyser upp den grå asfalten. Så sorgligt och vackert på en och samma gång.

Ännu några dagar ska vi få njuta av solens hälsningar. Sedan tar regnet de sista löven från träden. Och vi går in i trädskelettens tid. Vacker på sitt spartanska och spretiga vis.

För vilken årstid jorden än tvingar in oss i, så föds varje årstids skönhet här, i det centralaste av Europa.