viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 27 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På kyrkogården som omsluter Farhults kyrka finns en ihålig ek som i folkmun kallas “snapphaneeken”. Ingen vet varför den kallas så, men legenden säger att på snapphanarnas tid, alltså runt 1500- och 1600-talet, gömde de sina vapen i trädet. Det går ju inte att med bestämdhet säga om ryktet är riktigt, men det är ju inte helt otroligt, ty snapphanarna arbetade ofta bakom fiendens linjer och behövde därför gömma vapen på flera ställen för att kunna ta till strid. Som alla vet var snapphanarnas fiende den svenska armén, och alla vet ju givetvis att snapphanarna också samarbetade med danskarna.

Ordet snapphane kommer från tyskan och kan lite förenklat sägas betyda “rövare”, och den betydelsen av ordet fördes också över till svenska språket när de svenska herrarna stred om Skåne mot Danmark. Men i danska språket la man inte samma betydelse i ordet “snapphane”, då ordet hos dem snarare gav positiva associationer till en bondekrigare. När den negativa betydelsen av ordet snapphane fick ett övertag, beslöt man i Danmark att istället använda ordet “friskytte”, vilket också är den betäckning man än idag använder i vårt västliga grannland.

Snapphaneeken utanför Farhults kyrka står halsstarrigt kvar, även om den idag ser något luggsliten ut. Farhults kyrka har anor från 1100-talet, men dess karaktäristiska trapptorn, eller trappgavel, tillkom antagligen först på 1400-talet. Under århundradenas lopp har kyrkans utsida sett ut på samma sätt som idag, men under en restaurering på 1950-talet hittade man, bakom de vitkalkade väggarna, målningar från 1300-talet. Bland motiven hittade man en målning på Jesus sittande på en regnbåge, men tyvärr är målningarna i dåligt skick och de fick målas över igen.

År 1749 kom Carl von Linné till Farhult, och under sin tid i byn snappade han upp en annan legend än den om snapphaneeken. Legenden Linné hörde, och nedtecknade, handlade om en prästfru som var less på sin make som höll på att läsa sin predikan om nätterna. Hon bad således en dräng att spöka för prästen, så att prästen skulle skrämmas till sängs. Men prästen genomskådade upptåget och bestraffade den spökande drängen med en besvärjelse så att upptågsmakaren sjönk ner i marken. Till minne av detta under, som man kallade det, restes några stenar, som nuförtiden syns utanför kyrkans bårhus.

Fagerhult är en sammanställning av orden fager (vacker) och hult (skog). Idag finns ingen skog att tala om här vid Skälderviken, men ute på åkrarna ser man en och annan rest från denna vackra skog.


Stenen som restes över undret


Dagens anteckning – 26 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I det lilla fiskelägent Domsten vajar blåmunkarnas blomsterknoppar lite nervöst i den bryska nordanvinden från Kattegatt som drar in över ständerna. Deras spretiga fysionomier får mig snarare att tänka på punkare än på munkar, men det är ju bekant för alla och envar att punkare inte existerade när växterna namngavs. Blommornas knoppar fick kanske dåtidens människorna att istället associera till munkarnas huvar eller kåpor. Ja, det är förstås en slutsats av en lekman, då jag inget vet om detta namns etymologi.

Det är mycket oklart om blåmunkarna fanns här i Domsten, när platsens namn sattes på pränt första gången år 1575. Platsen nämndes eftersom det var härifrån som teglet till Kronborg slott i Helsingör togs, och slottet syns faktiskt klart och tydligt från stranden i Domsten (som syns på ett av de bifogade fotografierna).

I min barndom fick jag lära mig att Domsten fått sitt namn från en forntida domarring, men någon sådan har aldrig hittats. Man tror istället att förledet dom- kommer från det tyska ordet “dampf” alltså fuktig, ty norr om fiskeläget fanns det tidigare stora våtmarker. Idag finns givetvis inga våtmarker kvar, förutom alltså i förledet till Domsten.

Man tror att platsen har varit bebodd sedan stenåldern och bronsåldern, men av deras liv och leverne finns inte mycket bevarat. Det är också oklart om man under den tiden var bofasta, men det vet man med bestämdhet är att man var från 1500-talet till våra dagar haft bofast befolkning på platsen. Tidigt försörjde sig de boende som fiskare, men det är också troligt att många arbetade på det närliggande slottet Kulla Gunnarstorp, som byggdes redan på 1400-talet av släkten Parsberg, och övergick på 1500-talet till Tycho Brahes bror Jørgen Brahe.

Sålunda bestod Domstens invånare fram till 1900-talets första hälft av fiskare och bönder, men sedan dess har invånarnas ekonomiska situation förändrats radikalt. Idag tycks det nästan som om den vanligaste dialekten vore stockholmska och bilarna på garageuppfarterna skvallrar om tjocka plånböcker.

En liten bit från blåmunkarna står en grupp blåklockor och slår med sina små blomklockor. Men de som först bosatte Domsten lär nog ha sagt “liden klokke”, ty de var ju som bekant danskar.


Kronborg slott syns i horisonten


Dagens anteckning – 25 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är mannen som går tillsammans med de två småflickorna på sparkcykel som får mig att tänka på det svenska säkerhetstänkandet. Med klar och tydlig röst, med utpräglade, för att inte säga understrukna skånska diftonger, förklarar han varför det inte är bra att cykla fort. Eller “foert”, som han säger. “Om man cyklar fort är det lätt att trilla och slå sig, men om man cyklar långsamt händer det inte lika ofta som man trillar och slår sig” säger mannen, som förfaller vara mycket förtjust i sin deklaration.

Hans röst ljuder över Lerbergets hamn, och hoppar mellan de olika småbåtarna. Faktum är att hans röst hoppar fram över hamnbassängen så som ladusvalorna gör, hit och dit men fullkomligt planenligt. De två småflickorna, med sitt blonda hår som sticker ut under deras stora cykelhjälmar, nickar lydigt jakande till mannens kungörelse. De ska inte cykla fort, tycks deras “ja” innebär.

Nej, jag försöker inte påstå att det svenska säkerhetstänkandet är unikt, men det är faktiskt ofta det första som slår mig när jag kommer till Sverige. Självfallet hör jag liknande uppmaningar från polska föräldrar, eller andra vuxna, sägas till polska barn, men det tycks ändå som om man i det polska samhället, eller i alla fall i Kraków, är villig att ta långt mycket större risker än man är i Sverige. Det går faktiskt inte en dag i Kraków som jag inte ser en halsbrytande manöver, som ofta utförs av cyklister.

Nåväl, för att skaka av mig alla tankar på säkerhet tar jag ett lagom uppfriskande dopp, på säkert avstånd från hamninloppet. Och börjar inte tänka på det här med det svenska säkerhetstänkandet förrän jag får syn på en äldre herre, utrustad med både hängslen och skärp.


Dagens anteckning – 24 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Man frågar sig ju ibland hur fåglarna uppfattar våra mänskliga förehavanden. Som när tornseglarna låter sina tjut studsa mellan huskropparna i en tät stad. Eller som när de, som jag upplever just i skrivande stund, i klungor sveper mellan trädgårdarna och deras tjut sugs upp av träden och buskarna. Hur skiljer sig deras kommunikation? Säger storstadens tornseglare samma sak som glesbygdens tornseglare? Eller böjer de eller har de månne en grammatik för sina tjut så att det passar de olika omgivningar? Kan de då ens förstå varandra om de möts i ett tjut någonstans? Eller behöver de någon slags ordbok som bara tornseglare kan läsa?

Och varför väljer de som väljer staden just den miljön? Är det för att de behagas mer av kyrktorn och dess klockors klang? Eller beror det på att de tycker att hustaken, långt ovanför våra huvuden, är mer attraherande än trädgårdar och småhus?

Ingen av de tornseglare som just nu sveper över mitt huvud här i Höganäs har tydligen för avsikt att svara. De har sina sysslor att utföra och är måhända inte intresserade av alla dessa spörsmål. Kanske märker de inte heller någon större skillnad mellan stadens brus och glesbygdens sävliga sorl. Vi är kanske helt ovidkommande för dem.

Det tänker jag nu, när tornseglarna är på väg att låta sina stämmor vila över natten, och låta fiskmåsarna och gråtrutarna skratta sina fanfarer för solens oundvikliga nedstigning.


Dagens anteckning – 23 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland måste man hämta upp tiden. Den går liksom vilse i en och skapar oreda i tankarna. Det är kanske också av den anledningen som jag skriver dagens anteckning, ett försök att grabba tag i tiden, sätta den på plats. Men man behöver inte gå så långt som att man skriver några vilsekomna tankar för att hitta tiden. Ibland har den till exempel tagit sin tillflykt till en tistel, vars ludna blommor målar små molntussar på himlen. Det är förstås bara en tillfällighet att de liknar varandra, men det ser nästan ut som en tanke.

Fast många tycker kanske inte om tistlar, och jag är ganska övertygad om att en del av er höjer ett förvånat ögonbryn när jag säger att tistlar är riktiga kosmopoliter. Ja, det är så man inom biologin kallar dem. Och det beror på att tistlarna är inhemska på stora delar av vår av jord. Det här är en titel som tistlarna stolt delar med andra jetsets inom området, som exempelvis brunråttan.

Mina tankar förflyttas till vassen och där susar det inte alls, utan istället sitter där en rörsångare, som visserligen inte sjunger längre, utan samtalar med en annan rörsångare i en annan vasstuva. Kanske är de släkt på något vis. De kvackar på sitt omisskännliga vis.

Tänk om man ändå vore en rörsångare eller en tistel. Då hade kanske göromålen och orosmolnen formats på ett annat och mer lättbegripligt sätt. Själv känner jag mig just nu mest som om jag vore stämd i en annan tonhöjd än alla andra, ja, som om jag rent av vore transponerande, som exempelvis valthorn eller klarinetterna. Men jag antar att det bara är mänskligt, att känna sig lite som ett transponerande instrument.

Mina tankar är kvar bland olika rör och pipor när jag vänder mig om och får syn på ett päron. Det är förstås bara en tillfällighet, men ser ändå lite ut som en tanke.


Dagens anteckning – 22 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Genom stadens gator far jag på min cykel, ständigt uppmärksam på bilarnas olika förehavanden eller fotgängarnas och cyklisternas oberäkneliga rörelser. Men när jag inte stirrar stint på andra människors rörelser, söker sig min nyfikna blick upp längs husens fasader, ty där uppe syns nämligen krakowiternads privata små paradis, alltså balkongerna. Jag tror inte att Kraków har exceptionellt vackra balkongodlingar, men de är tillräckligt många för att skänka omgivningen en stunds fröjd bland stadens alla stadsliga göromål.

Det tycks också som om de flesta språk använder samma ord för detta arkitektoniska element som skjuter ut från byggnaderna. På polska heter balkong således “balkon”, och likaså på ukrainska (“балкон”). Till och med den annars så motsträviga litauiskan har ett snarlikt ord (“balkonas”). Vi måste ta oss hela vägen upp till Estland för att hitta något språk som tänker på annat sätt, enär esterna har valt ordet “rõdu” för balkong. Ordet härrör från protoslaviskans ord för rot, vilket är “rodъ”. Det ordet lär i sin tur härstamma från urbaltoslaviskans “radás”. Balkonger är således någon slags rotsak, med ett estniskt sätt att se på saken. Men hur kommer sig då att esterna gjort detta besynnerliga ordval för att beskriva balkong? Det kan man med rätta fråga sig, och kanske beror det på att man ser balkongen som en utskjutande del av en struktur, som liknar rötter, vad vet jag. Något egentligt svar på den frågan har jag sålunda inte.

Estniskan är inte ensam i vår nordiska hemisfär om att gå sin egen väg. De får nämligen gott sällskap av finnarna som valt det säregna ordet “parveke” för sina balkonger. Den enda förklaringen till det jag kan hitta är att ordet kan syfta på det urfinska ordet “parvi”, som betyder ungefär sammanfogade bjälkar. Men jag blir inte särdeles klokare av det och lämnar er därför på denna fina balkong på en av mina favoritgator i Kraków, nämligen Juliusza Lea.


Dagens anteckning – 21 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, jag tycker inte illa om vår samtid. Varje dag umgås jag med mina studenter, som i huvudsak tillhör Generation Z, och det är fängslande att se hur de tar sig an uppgiften att forma framtiden. Till skillnad från många i min egen generation har jag inte svårt att förhålla mig till deras sätt att kommunicera, som på många sätt skiljer sig från både Generation X och den senare Y. Enligt min mening har vi möjligen olika sätt att tolka vår samtid, men det betyder inte att någon har mer rätt än den andra.

Det här var också något jag tänkte på idag när jag läste recensionen av Yvonne Hirdmans sommarprat. Enligt recensenten kritiserade Hirdman den unga generationens feminister som, enligt Hirdmans tolkning, fokuserar i för stor utsträckning på sexualitet och friheten att välja kön, istället för jämställdhet på arbetsmarknaden. När jag läste det började jag genast att tänka på Joseph Haydn och Ludwig van Beethoven. Nej, steget är inte så långt som ni tror.

När Beethoven, som ung pojkspoling, kom till Wien var hans målsättning att få gå i lärdom hos Joseph Haydn, som var den tidens främste tonsättare. Men det var en relation kantad av dispyter. Det skulle nämligen snart visa sig att Beethoven inte alls var imponerad av Haydns tonsättarkonst. Faktum är att Beethoven lär ha sagt att Haydn inte lärde honom någonting av värde. Haydn i sin tur tyckte att Beethoven var något uppblåst och bakom Beethovens rygg kallade Haydn honom lite skämtsamt för “Der Große Mogul”.

Öknamnet “mogul” anspelade inte på folkgruppen mongoler, utan på deras regenter som kallades för just för “den stora mogulen”. Det går egentligen bara att spekulera kring varför Haydn gav Beethoven detta smeknamn, men en inte helt otänkbar orsak kan ha varit att Beethoven vid något av deras möten, sin vana trogen, hade domderat och sagt hur han tyckte saker och ting, och då särskilt musik, skulle vara eller skapas.

Ett annat exempel på hur kärv deras relation var går att finna vid tidpunkten för publiceringen av Beethovens första alster. Beethoven hade vänt sig till Haydn för att få en bedömning av hans tonsättningar som han ville få publicerades. Bland de verk han bad Haydn att titta på fanns hans första pianotrio som sedermera skulle få opusnummer 1. Beethoven var övertygad om att Haydn i det verket skulle se den unge tonsättarens stora talang. Men till Beethovens stora besvikelse avrådde Haydn Beethoven från att publicera pianotrion. Beethoven blev, också sin vana trogen, rasande och trots Haydns avrådan var det just den pianotrion som han publicerade som första verk år 1795. Det skulle visa sig vara ett klokt val av Beethoven, ty trion gjorde snart succé.

Men varför ville Haydn avråda Beethoven från att publicera verket? Var det för att han på många sätt var en gårdagens man, och att han inte förstod verket? Eller var det en rivalitet mellan de båda som låg till grund för hans utlåtande? Och om Haydn nu tyckte trion var så undermålig, varför blev han då upprörd när Beethoven inte lät underteckna trion med orden “Haydns elev”, som många andra av Haydns elever hade gjort?

Man kan också tillägga, för att illustrera deras motsättningar, att det som Haydn ansåg vara mest irriterade med Beethoven var att han inte bar peruk, utan lät sin yviga kalufs härja helt fritt. Vilket hårresande ofog, kan Haydn kanske ha sagt.

Haydn och Beethoven tillhörde olika generationer, med olika sätt att se på musik (och frisyrer), men de båda har gått till eftervärlden, trots, eller kanske snarare, tack vare deras meningsskiljaktigheter.