(Läsningstid: 6 minuter)När jag läste massmedia på en folkhögskola föreslog vår omtyckta lärare oss att vi skulle föreställa oss en fiktiv lyssnare, när vi skrev våra artiklar eller spelade in våra radioprogram etc. Han berättade sedan om en känd radiopratare som ofta föreställde sig sin mamma som lyssnare, och lyckades på så sätt trollbinda sina lyssnarna. Jag måste erkänna att jag inte tog till mig min lärares råd om en fiktiv läsare, men idag har jag tänkt att göra ett undantag. Jag tänker helt enkelt skriva till min kära mamma. För de av er som känner er förolämpade av denna exkludering, föreslår jag att helt enkelt sluta läsa här.
För du förstår mamma, det är inte så lätt att besvara dina frågor. Du frågar mig om jag inte kan skriva en artikel om hur det är i Ukraina, eller rättare sagt Kyiv (eller Kiev). Jag skulle så gärna vilja skriva en sådan artikel, men jag vet inte riktigt om jag kan. Jag är liksom inte värst obejktiv. Kiev (eller Kyiv) är en favoritplats som jag ständigt återvänder till. Typ som den där favoritbadplatsen som man återvänder till, eller favoritavsnittet i en bok, eller låten eller stycket man fascineras av. Det betyder visserligen inte att jag inte ser något nytt, men jag “plusar på”, vilket betyder att det är en ganska komplex sak att beskriva vad jag ser. Jag ser det genom filtret av det jag redan vet. Men för din skull ska jag göra ett försök att förklara.
Härromdagen regnade det. Ja, det låter ju inte så farligt, men med tanke på att gatorna var i ett bedrövligt skick redan innan, så var det en katastrof. Mina redan hala skor var som en dödsfälla. Men lugn mamma, jag har broddarna med mig. Alla här klagar på gatorna och på att snöröjningen havererat denna vinter. Alla säger att det är Kosmos fel. Alltså inte universum Kosmos, utan personen, Kievs (eller Kyivs) borgmästare Leonid Chernovetskyi. Han kallas så för att han är uppe i det blå. Många menar att han är narkoman och fler tillägger att det är ett faktum att han faktiskt är narkoman. Så pengarna till snöröjning har gått till … ja, ingen verkar veta, men inte är det snöröjning i alla fall. Folk gör så gott de kan och röjer framför husen, så det är ganska OK ändå.
Som du vet, mamma, så är det presidentval här på söndag. Jag märker faktiskt inte så mycket av det. Stora posters är det förstås. Mörkblå och kantiga för Viktor Janukovitj och fluffiga och vita med ett rött hjärta för Julia Tymosjenko. Här räds man inte att anspela på genusstereotyper. Själv kan jag inte låta bli att skratta, men egentligen är det väl inte roligt. Tänk dig hur det brukar se ut i Sverige och föreställ dig att till exempel Reinfeldt skulle anspela på maskulinitet och till exempelvis Sahlin på femininitet. Jag kan inte riktigt se att det skulle gå, eller hur? Fast det är ju klart, vi kallar ju ofta Sahlin för Mona och Fredrik för Reinfeldt… så visst finns det hos oss med. Man kanske inte riktigt lika övertydligt.
Jag frågar alla jag träffar vad de ska rösta på. Många är säkra. Här i Kyiv (eller Kiev) kommer nog Julia Tymosjenko att vinna. Många säger att de bara inte kan rösta på Janukovitj. De gjorde ju allt det kunde för att inte få honom till makten för fem år sedan, under orangea revolutionen. Men många säger att det är höljt i dunkel vad Tymosjenko har tänkt att föra för politik. Men ingen jag talat med har varit pessimist. Alla ser ljust på framtiden. Jag undrar var andra media hittar sina pessimister, för de verkar ha hittat sådan i överflöd. Men Janukovitj är mycket populär i östra Ukraina och på landsbygden.
Vad alla är överens om här är att det i alla fall är ett demokratiskt val! Vi vet i alla fall inte vem som vinner, säger de, och pekar på grannlandet Ryssland – vars senaste val har varit upplagda, milt sagt. Och kanske, kanske, fortsätter de, kommer det en mer demokratisk ledare om fem år, hoppas de tålmodigt.
Själv är jag rädd att man inför visum efter valet, men jag inser att de är en högst egoistisk oro.
Du frågar oroligt om kravaller. Jag har inte sett några kravaller, mamma. Jag läste om dem i Kyiv Post, den engelsk språkiga tidningen. Jag måste erkänna att jag är lite förvånad att de finns de som är så engagerade. De flesta jag träffar verkar bara vara trötta på politik, och det kan jag förstå. Tydligen är denna sista omgången av presidentvalet extremt smutsigt och de båda kandidaterna försöker överträffa varandra med smutskastning av varandra.
Ja, så var det det här med affärer. De är öppna som vanligt, med överflöd av varor. Tänk dessutom att det är fullt med små kiosker med allsköns varor, i alla tunnelbanenedgångar, tunnlar under vägar och vid busshållplatser och på många, många fler ställen. Så du kan nog föreställa dig vilken kommers!
Men det finns ju de som inte har råd, och de som tigger, och kanske de som inte har tillräckligt med mat. Men jag ser ändå inte fler tiggare här än hemma, vilket förstås inte är någon förmildrande omständighet.
Bilkaoset är hemskt. Jag hatar bilar mer än någonsin. Det gör jag alltid när jag är här. Det är mycket värre än på Sveavägen, och stora jäkla åbäken har de… Men de stannar faktiskt på övergångsställena… eller ibland. Typ som i Sverige ; )
Men det finns faktiskt saker som glädjer mig mycket. Häromdagen fick jag till exempel veta att man börjat med sopsortering! Visst är det bra! Jag tycker det är ett fantastiskt framsteg. Och en av de bästa sakerna med Kiev (eller Kyiv) är maten! Jag älskar deras potatispannkakor som påminner om Raggmunkar, serverade med smetana, fyllda med svamp eller med lax till. Eller puréad chaminjonsoppan. Mums! Och sedan är de experter på te. Jag dricker massor av gott te. Inga läskiga parfymeringar här, som vi har i Sverige.
Och sist var det här med varför jag skriver Kyiv eller Kiev hela tiden. Saken är den att Kiev, som svenska journalister använder, är en translitterering på den ryska stavningen och uttalet, medan Kyiv är en translittering från ukrainska. Jag tycker nog att man ska använda Kyiv istället för Kiev. Det är ju ändå huvudstaden i Ukraina och det officiella språket är ukrainska. Men det är ju inte många som gör det i Sverige. (Fast när det kommer till svensk media måste jag även påpeka att de i allmänhet verkar vara hopplöst konservativ. I Sverige skriver vi ju till exempel Bombay ännu, trots att staden heter Mumbai sedan länge och kallas så av de flesta internationella media.)
På det hela tagen trivs jag här. Jag har snälla vänner och ibland tror jag att jag har fler här än hemma! Du både komma hit en dag. Kanske på våren. Då är staden vacker, och om Kosmos lyckas klura ut det där med renhållning, så är det en fantastisk stad, som ett blommande paradis, en solig majdag : )
kram
din dotter
ps. Ja, och jag läser Lars Tylle Herlins bok “Var inte rädd, mamma lilla” just nu, som du kanske märker av titeln ; )
