viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 19 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag inledde dagen med att vakna upp till de inledande takterna av tredje satsen i Arthur Honeggers tredje symfoni från 1945-1946. Nej, det var förstås ingen annan som hörde att den spelades, ty det hela pågick inne i mitt huvud. Symfonin, som är mer känd under titeln “Symphonie liturgique“, skrevs i andra världskrigets slutskede och var en emotionell betraktelse över all död, lidande och smärta som kriget åsamkat människorna.

Den första satsen som heter “Dies irae”, vilket betyder “vredens dag”, inleds med en storm fylld av aggressiv energi och dissonanser. Andra satsen heter “De profundis clamavi” (och kan tydligen översättas med “Ur djupen ropar jag”) är ställd i kontrast till den första och är därmed lågmäld, stilla men också djupt ångestfylld. Men jag vaknade alltså med den tredje satsen i huvudet “Dona nobis pacem” betyder “Giv oss frid”. Denna sats marscherande inledning leder obevekligt in mot ett ursinnigt dissonant crescendo. När vreden lagt sig bryter en ny klang fram, som domineras av en sorgsen men också lyrisk stämning. Här erfar jag också en känsla av övergivenhet och tomhet.

Förra våren fick jag en oförglömlig musikupplevelse när Krakóws filharmoniska orkester framförande “Symphonie liturgique”, och det troligaste är väl att min hjärna i morse ville påminna om den upplevelsen. Om det är någon passande påskmusik djärvas jag inte säga, då jag aldrig har varit särskilt bra på att fira påsk. Men katten har i alla fall pyntat.

Dagens anteckning – 18 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

För 301 år och 11 dagar sedan uruppfördes Johannespassionen (BWV 245) av Johann Sebastian Bach för första gången i Nikolaikirche i Leipzig. Det var på långfredagen, precis som idag. Och ikväll har jag haft förmånen att få höra den uppföras av belgiska Collegium Vocale Gent under ledning av den legendariska dirigenten Philippe Herreweghe. Ett med rätta bejublat framförande, som tyvärr lämnar mig ganska lakonisk, ty inga superlativ kan rimligen beskriva vad jag erfor under konserten.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick uppleva Johannespassionen, men kanske första gången som jag fick en ny slags förnimmelse av verket. Tidigare när jag har lyssnat på verket har jag aldrig fäst någon större vikt vid hur Bach verkligen ägde kontrapunkten, som är den som förstärker dramatiken i passionen. Fugorna gick förut tyvärr också mig förbi, som jag troligen uppfattade som briljant utförda kanon. Men idag hör jag alltså verket på ett helt annat sätt. Jag hör således hela dess skönhet, och inte bara brottstycken.

Den dramatik som kontrapunkten skapar var förövrigt också det som Bach faktiskt fick kritik för när han uruppförde Johannespassionen. Flera högt uppsatta personer tyckte den var överdriven och att det inte passade i kyrkan. Det fick Bach att revidera stycket, och strök de mest dramatiska delarna. Men trots det är Johannespassionen alltså storslagen och fullkomligt unik i sitt slag.

Nåväl, det har ju gått en tid sedan första framträdandet och när jag ikväll satt och lyssnade på verket började jag tyvärr tänka på ett samtal mellan två svenska turister jag blev tvungen att överhöra när jag satt på en uteservering och drack en kopp kaffe. Det var ett par i medelåldern som satt och drack öl, som de flesta turister i Kraków. Plötsligt sa mannen till kvinnan: “Den här staden måste vara väldigt gammal”, hon svarde med ett instämmande hummande. “Jag menar” fortfor mannen “det där slottet där borta måste ju vara äldre än från andra världskriget”. Kvinnan hummade sitt svar. Jag funderade en stund på om jag borde bryta in i samtalet och berätta något om hur gammal den här staden faktiskt är, men jag beslöt mig för att avstå, ty inte vill man väl vara en petimäter?

Det var också av den anledningen jag först tänkte stryka det där om kontrapunkten, men när det kommer till musik är det kanske mer accepterat att vara en pösmunk?

Dagens anteckning – 17 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den syns knappt alls mot den klarblå himlen. Som en liten svart prick vippar den hit och dit strax ovanför Wisłas glänsande vattenyta. Det tar en stund innan min hjärna registrerar vad det är jag ser, ty det är ju ett tag sedan vi möttes, ladusvalan och jag. Men när jag slutligen förstår vad jag ser fylls mitt hjärta av den sortens glädje som bara svalor kan skänka. “En svala gör ingen sommar”, säger ju talesättet, och de är ganska många på jorden. Det finns nämligen mellan 290 miljoner och 487 miljoner ladusvalor i världen, och de är spridda över 251,000,000 km² av jordens yta. Att de är spridda över en såpass stor yta gör också en av förklaringarna till att de inte är hotade. Men tilläggas bör att man trots att det kan se en minskning av deras förekomst.

Det är egentligen märkligt att den orkar med mer flaxande efter sin resa hit, alldenstund den ju har flugit tusentals kilometer, hela vägen från Afrika eller Asien och hit. Och ingen vila får den, för nu vankas några intensiva månader med bobygge och relationsdraman. Ju längre stjärtfjädrar hannen har, desto lättare kommer det bli för honom att hitta en partner. Tillsammans kan paret få upp till tre kullar med allt från tre till sju ägg. Dessa kommer att ruvas i de skålformade bon som ofta byggs nära takåsarna inte långt från skorstenen. Det kan också vara därför de ha fått sitt polska namn “dymówka”. “Dym” betyder nämligen rök, och det är kanske därför som den fått sitt namn. Jag leker med tanken hur “dymówka” skulle kunna bli i en svensk översättning, och hoppas på att det skulle kunna vara något i stil med “lilla röklikgen”.

Men vad kan det svenska namnet på ladusvalan syfta på? Vad en “lada” tordes vara vet nog alla, så vi struntar i det prefixet. Ordet “svala” måste däremot ha någon intressant härkomst, ponerar jag. Men det visar sig att det inte alls är särskilt lätt att härleda. Kanske går det att spåras tillbaka det urgermanska ordet “swalwon”, som också har ett samband med engelskans “swallow”. Det sistnämnda betyder även “att svälja”, men man tror ändå att ursprunget till namnet “svala” inte har något att göra med “att svälja” utan det ska vara en ren tillfällighet. Så summan av kardemumma är att ingen vet varför svalor heter svalor.

Samtidigt som jag grubblar över detta har vårens första ladusvala passat på att vippa vidare längs med Wisła och syns nu faktiskt inte alls.

Och inte heller fastnar den på bild.

Dagens anteckning – 16 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vissa dagar är världen sådär rivjärnslik. Vad man än gör visar den sin riviga yta mot en. Det är sådana dagar som jag önskar att jag vore en annan än den jag är. Nä, inte någon annan mer framgångsrik person än den jag är, utan något helt annat. Och varför inte ett instrument. Tänk vad underbart att få vara ett blåsinstrument, och få känna luften fara genom en. Från huvud till tå.

Jag skulle inte ha något emot att få vara krokig och slingrig som en serpent. Så elegant men också egensinnig. Och jag skulle då med glädje låta ljuden strömma ur mig. Men det behöver inte vara så speciellt, jag kan vara en blockflöjt, och det går också bra att vara en tvärflöjt, trots att jag är lite avogt inställd till den efter alla år som vi övade tillsammans. Men bäst vore ändå om jag fick vara en zinka, närmare bestämt en tenorzinka (som du ser näst längst till vänster på den röda bilden), enär den är lite större än de andra zinkorna och för att den har den vackraste röst man kan tänka sig. Detta instrument, som var populärt under 1500- och 1600-talet, blev utkonkurrerad av puzonen, alltså de tidiga trombonerna. Tänk hur vår tillvaro hade varit om vi fortfarande lät zinkorna var den som balanserade trumpeternas efterklang? (Inget ont om tromboner eller trumpeter, men försök föreställa dig hur vår värld skulle vara om vi hade zinkor istället för tromboner.)

Så jag tror helt bestämt att jag inte vill vara något annat än ett blåsinstrument om jag fick vara ett instrument. Varken percussion eller klaverinstrument passar ju mitt kynne, ty jag är dålig på att vända andra kinden till. Och inte heller tycker jag det verkar särskilt trevligt att vara ett stränginstrument, inte vill man väl ha någon att gnida på en på det viset? Fast det kanske har sin charm, vad vet jag?

Så om jag nu skulle vara tvungen att vara något stråkinstrument så går det alldeles utmärkt det också, men då helst en viola eller cello i Felix Mendelssohns oktett (op 20) som jag fick njuta av igår. Stycket skrevs 1825 av den blott 16 år gamla Felix, och intar en unik plats i Mendelssohns verkförteckning, enär ingen har skrivit en så pass fulländad oktett vare sig före eller efter honom. Verket har fyra satser och den första sprudlar av ungdomlighet och vitalitet, som löper in i den andra melankoliska satsen. Tredje satsen beskrivs ofta som det parti som tydligast visade hur Mendelssohn tonsättarkonst skulle te sig längre fram. När vi med en våldsam intensitet kastas in i sista satsen, får vi följa hur Mendelssohn skickligt hanterar kontrapunkten med en fuga som låter melodislingan löpa mellan instrumenten. Vackert och nervkittlande på en och samma gång, så nog kan jag tänka mig att vara ett stränginstrument ändå.

Dagens anteckning – 15 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag cyklar genom staden börjar det regna. Det är små vilsna regndroppar som seglar ner och möter marken. Nästan ljudlöst lägger den sin kropp över markens yta, och låter sig slutligen uppslukas. Snart har droppen förvandlats till näring åt någon annan, och fortsatt sin resa i det ständiga kretsloppet. Det luktar gott, som det gör efter ett vårregn.

Jag är på väg hem från en musikalisk rendezvous, och i mitt inre hör jag ännu tonerna av Arnold Schönbergs “Verklärte Nacht” (op 4) från 1899. Förvandlad natt, skulle det kunna vara i en svensk översättning. Schönberg (1874-1951) skrev stråksextetten efter att han hade träffat sin blivande fru, Mathilde Zemlinsky (som också var syster till hans lärare Alexander von Zemlinsky, som förövrigt under en tid hade en romantisk relation med Alma Schindler, som senare gifte sig med Gustav Mahler). Stycket är mycket känslomässigt och starkt, men det är knappast några ljuva toner som hörs, utan en slags smärtsam åtrå som understundom nästan är outhärdlig.

Kanske kände han på sig att deras relation skulle åsamka dem båda mycket smärta. Mathilde var livlig och viljestark och trots att hon inte var fager enligt normen, blev många män handlöst förälskade i henne. En av dem var den unge konstnären Richard Gerstl, som började umgås med familjen Schönberg 1908. Kärleken mellan Gerstl och Mathilde ledde till att Mathilde lämnade Arnold Schönberg med deras barn. Flykten från familjen gav Mathilde samvetskval och hon återvände till Arnold Schönberg efter några månader med Gerstl. Men Gerstl kände fortsatt åtrå till Mathilde, och efter några ångestfyllda dagar, där han brände många av sina brev och alster, beslöt han sig för att dö för egen hand. Därmed var en sorglig och uppslitande kärleksaffär var över. Men Arnold och Mathilde skulle aldrig bli lyckliga tillsammans igen, och hon dog 1923, blott 46 år gammal.

(Övriga verk som framfördes var Mieczysław Weinberg Stråktrio (op. 48) och Felix Mendelssohns Stråkoktett i Es-dur (op. 20) och musikerna var enastående: Viviane Hagner (violin), Fanny Fheodoroff (violin), Juliette Beauchamp (violin), Bilal Alnemr (violin) Miguel Elrich (viola), Kinga Wojdalska (viola), Alexei Stadler (cello), Zuzanna Sosnowska (cello))

Dagens anteckning – 14 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Eftersom världsläget är som det är, beslutade jag mig för att inleda denna vecka med klassisk nutidsflykt. Och det gjorde jag genom att fördjupa mig i en bok istället för låta mig dränkas i de aldrig sinande nyheterna. Mitt val av bok innebar att jag fick äta frukost tillsammans med den tysk-romerske kejsaren Leopold I (1640-1705). Det skulle visa sig vara en lite problematiskt val av bordskavaljer, enär han var känd för sitt våldsamma saliverande. För att omgivningen inte skulle dränkas i hans saliv och fradga, hade man anställt två betjänter vars främsta uppgift var att torka kejsaren kring munnen. Munnen lär också ha varit enorm. Ett ottomansk sändebud ska ha beskrivit att Leopolds mun var så stor att en limpa bröd kunde gå in i munnen på bredden, vilket fick sändebudet att tänka på kameler. Även Leopolds tänder ska ha varit kamelliknande, till sändebudets förundran och möjligen förfäran. Dessutom var Leopolds hår alltid smutsigt och oredigt.

Nå, det här låter kanske inte som något angenämt frukostsällskap, men faktum är att det var ett ypperligt val, ty Leopold var en sann musikvän, eller rättare sagt, han var inte bara kejsare utan även tonsättare. Han skrev över 60 verk, men blott två finns bevarade till dags dato. Under hans tid som kejsare växte också antalet musiker anställda vid hovet i Wien. Från 44 musiker (inklusive direktören) år 1680, till 98 musiker 25 år senare.

Men här slutade min samvaro med Leopold, då livets plikter kallade. Och vem orkar förresten vänta på att en barockmänniska blir, ur deras synvinkel, anständigt klädd?

—-

Leopold I i teaterkostym år 1667. Konstnären hette Jan Thomas.

Dagens anteckning – 13 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ungefär samtidigt som jag stod och studerade trädens blommor, förundrades över knopparnas vävnader och fåglarnas drillar, satt en familj i Sumy och sörjde deras barn, som hade dödas i en rysk missilattack. Ett liv hade släckt. Någon som hade berövats sin framtid.

Fågelvägen mellan Kraków och Sumy sträcker sig över 115 mil. Från ett land i fred, till ett land som trasas sönder av sorg och bomber. Och det många av oss känner nu är hur maktlösheten träder in, som ackompanjeras och förstärks av alla tomma ord från världens ledare. Ord som nog snart kommer att begravas i andra kriser. Ty på världsledarnas näthinnor och i deras hjärtan tycks ingen sorg stanna särskilt länge.

Under dagen har flyglarmet ljudit minst fem gånger i Sumy. I skrivande stund har signalen hörts sammanlagt ungefär 12 timmar. Igår ljöd flyglarmet under 15 och en halv timmar.

Det är svårt att förstå hur livet ter sig för dem som bor där. Hur härdar de egentligen ut? Hur fungerar deras vardag? Vilka tankar far genom deras huvuden när flyglarmet hörs? Blir de lika rädda varje gång, eller har de ständiga bomberna och flyglarmet nött ner reflexen att bli rädd? Kan de månne någon kort stund glädjas åt alla vårens små framsteg? Går det att känna någon glädje alls? Inga av dessa frågor behöver egentligen besvaras, ty bara att de ställs åskådliggör hur fasansfull deras tillvaro måste te sig.

Imorgon kommer familjen i Sumy att vakna upp till en ny dag, utan deras älskade familjemedlem. En ny mödosam dag kommer veckla ut sig. Som kommer att följas av ännu fler dagar av sorg och saknad. Och sannolikt också vrede över världens handlingsförlamning.

—

Nedanstående foton ska inte ses som en flykt från bilderna från Sumy, utan som en hyllning till dem som idag har fråntagits sina liv, alltså både de som dödats och de som förlorat någon.