“Grande finale”, viskar mannen vid min sida till sin fru i tystnaden mellan tredje och fjärde satsen i Ludwig van Beethovens tredje symfoni, op 55. Och det stämmer att det verkligen är en grandios avslutning på en av de, i mitt tycke, mest karismatiska och fängslande symfonier som har skrivits. Det finns faktiskt de som menar att det är möjligt att Beethoven skrev sista satsen först, och det flera år innan den hade premiär. På det sättet kan man ifrågasätta om den verkligen var tänkt att tillägnas Napoleon, som så ofta antas (eftersom han skrivit det på första sidan av partituret och strukit över). I vilket fall så tror man så eftersom finalen i tredje symfonin går att spåra i andra stycken som skrevs före tredje symfonin. Beethoven skulle enligt den teorin ha skrivit trean ungefär som en deckarförfattare vecklar ut sin mordgåta. Och när jag nu sitter på konserthuset i Katowice och hör Schlesiens filharmoniska orkester framföra Beethovens trea är det lite som att gå genom en väv av känslor, en ordlös väv, befriad från alla slags påträngande narrativ. Jag sugs rakt in i symfonin, blir en del av den. Följer stråket, klarinetten, flöjten, oboen, hornen (kanske särskilt just dessa), och så vidare genom ett musikaliskt landskap som färgas av lika mycket sorg som triumf. Dirigent för kvällen är Yaroslav Shemet, som med sitt sinne för dramatiska växlingar, förstärker de olika uttrycken.
Beethovens tredje symfoni var faktiskt den första av verk av honom som drabbade mig. Han har förvisso alltså funnits där, i min barndom och uppväxt, men det var när jag för några år sedan hörde Marin Alsop dirigera polska radiosymfonikerna som jag blev förhäxad av Beethoven. Jag skulle kunna likna upplevelsen vid ett uppvaknande, som om jag plötsligt såg skönheten hos en som alltid funnits vid min sida. Jag antar att förtjänsten var Alsops skickliga tolkning den gången, och som också har lett till att jag sedan dess lärt mig erfara Beethoven på ett helt annat sätt. Jag får nämligen för mig att jag kan höra Beethovens oroliga samtid skymta fram i landskapen. Kanske hör jag just det eftersom jag själv lever i en orolig tid.
Konserten inleddes dock med en premiär av ett helt nyskrivet stycke av den polske tonsättaren Tomasz Jakub Opałka, som skrivit en konsert för piano och cello tillägnat Cracow Duo. Verket heter “KINESTHESIS” och är en våldsam uppvisning i tempoväxlingar, som byts ut mot smäktande harmonier. Opałka menar att stycket innehåller konnotationer till post-progmusik, men tycker jag mig också höra att han lyckas skildra vår samtid med en knivskarp, och nästan brutal, tydlighet. Och steget till Beethovens förmåga att se sin omgivning genom musiken känns plötsligt inte alls avlägset.
