Dimmorna har åter svept in över staden, och skänkt dess konturer, med tinnar och torn, en luddig dräkt. Och när jag ikväll gick min promenad genom Planty var det just ludd jag tänkte på, eller rättare sagt Ludde. Ja, som ni nog redan anar rörde sig mina tankar kring en särskild Ludde som vi alla troligen känner på ett eller annat sätt, nämligen Ludwig van Beethoven. Ty dagens datum omnämns ofta som hans födelsedag, även om man faktiskt inte vet med bestämdhet att det verkligen var den 16 december 1770 som han föddes i Bonn. Det finns inget födelsebevis bevarat, så vi får utgå från den dopattest som finns bevarad från den 17 december 1770. När Beethoven föddes var det brukligt att döpa nyfödda inom ett dygn, då det dessvärre var mycket vanligt att spädbarn inte överlevde många dagar efter födseln.

Familjen van Beethoven hade också fått uppleva att flera av deras nyfödda gick bort. Av de sju barnen överlevde bara tre söner till vuxen ålder, men det var bara Ludde som valde musiken som sitt skrå. Man skulle dock kunna ha väntat sig att fler av barnen hade begåvats med en musikalisk ådra, enär farfar (som för övrigt var Luddes namne) var en begåvad musiker anställd vid Kurfurstendömet Köln, som sitt namn till trots låg i Bonn. Under denna tid seglade Bonn upp som något av ett musikaliskt centrum i Europa, vid sidan av Wien. Furstendömets härskare, Maximilian Franz, var nämligen influerad av upplysningens idéer och hade smak för de sköna konsterna vilket skulle prägla hans värv som regent. Franz var under en tid också Ludwigs beskyddare och mecenat.

Den unge Ludde visade tidigt på en enastående musikalisk begåvning. Det sägs att han blott 11 år gammal hade en förmåga att hänföra åhörare med sina innovativa improvisationer, och att han var 12 år när han publicerade sin första tonsättning. Under sin livstid skrev han 772 verk som fick opusnummer, samt 228 verk som tilldelades WoO (vilket betyder “verk utan opusnummer”). Detta gör att han sammantaget skrev ungefär 1000 verk, fast man måste komma ihåg att flera av de verk som saknar opusnummer blott är fragment och inte fullständiga tonsättningar. Siffran 1000 ger ändå en fingervisning om hur enormt produktiv han var under sin livstid. Lägg därtill att han under en stor del av sitt liv plågades av olika fasansfulla och smärtsamma sjukdomar som långsamt bröt ner honom, samt hans ökända hörselskada, så blir hans skaparkraft (med betoning på just “kraft”) häpnadsväckande, för att inte säga beundransvärd.

Men Beethoven skapade inte bara musik. Han var också en mästare på att frambringa konflikter och bråk ur tomma intet, och han lär ha varit allt annat än servil. Det finns flera berättelser om hur han på sina dagliga promenader gick runt och svor och sjöng om vartannat, vilt viftande med armarna samt att han på sin väg nästan alltid hittade någon att komma i luven på. Han närde alltid en bestämd åsikt och verkar inte heller ha varit särskilt rädd för att vara obekväm eller besvärlig, en förmåga som också skulle hjälpa honom skapa helt ny musik. Hans sista tonsättningar låg så långt före sin tid att det tog över hundra år för oss efterkommande att förstå dem.

Det är också så som jag helst föreställer mig Ludwig van Beethoven, som en slags skapande tornado, i ständig rörelse och orädd för att engagera sig bortom uppsatta gränser för hur saker och ting, och då särskilt musik, skulle te sig. Så när jag sålunda tänker på honom idag, på dagen 255 år sedan han föddes, erfar jag hur hans energi ändå finns bevarad någonstans här i vår tillvaro, genom hans tonsättningar och alla de miljarder verk och uttryck som han har skänkt inspiration till. Så grattis Ludde på din 255 årsdag, var än du månde vara.

Beethoven vid sitt fortepiano, i tolkning av Carl Schloesser. Porträttet tillkom 1899.