“Äntligen! Skrjabin!” Utbrast jag igår när jag gick hem från Lvivs filharmoni. Ända sedan jag besökte Skrjabinmuseet i Moskva har jag hoppats att få höra hans musik på riktigt, fysiskt, vara där i rummet när hans speciella toner sprider sig i konsertsalen. Igår uppfylldes min önskan. Och det var sannerligen med råge.

Lvivs filharmoni inledde kvällen med Skrjabins Pianokonsert i fiss-moll (op. 20) och avslutade kvällen med Prometheus: ”Le poème de feu” (op. 60). I Promethues avslutande toner återfinns det en kör, men gårdagens uppsättning hade uteslutit den. Döm om min förvåning när jag igår upplevde att det faktiskt uppstod ett körljud som ett resultat av hela orkesterns gemensamma styrka! Gårdagens konsert hade dessutom ett ljusspel, inspirerat av Skrjabins färgpåverkan (läs mer på wiki). Jag är i allmänhet inte mycket för publikfriande spektakel, men detta var faktiskt lyckat, och med tanke på att verket sällan uppförs med ljusspel, mycket speciellt och inspirerande.

Ni kan nedan ser och höra till Prometheus framförd av Frankfurt radioorkester. (Dock utan ljusspel.)

Del ett

Del två

Del tre

Alexander Skrjabin blev inte gammal. Han dog 1915 endast 43 år efter att ha fått blodförgiftning. Men det har inte hindrat ryssarna att, med rätta, vara mycket stolta över sin excentriske Skrjabin. Skrjabin utvecklade ett färgsystem som han kanske är mest känd för. Tyvärr, skulle jag vilja tillägga, för hans kompositioner är faktiskt mycket mer intressanta än lite färgglada lampor. Vi mitt ovannämnda besök på Skrjabinmuseet i Moskva, fick jag förevisat mig hans “färgorgel”. Jag förstod verkligen ingenting och försökte övertyga den hjälpsamma guiden att man nog kan uppskatta hans musik utan att förstå hela essensen av hans något tokiga färgtänkande.

Likt många andra konstnärer under sin tid var Skrjabin inspirerad av mysticism. Jag borde säga att, trots det (!) är han en extremt intressant kompositör som helt klart förtjänar mer uppmärksamhet. En orsak till att han är så spännande att lyssna på kan vara hans ganska otraditionella sätt att inte göra “skillnad mellan dur- och molltonaliteter med samma namn (till exempel C-dur och c-moll)” (citat från wiki). Det innebär att man som lyssnare faktiskt lyfts ut ur ett förväntat scenario och verkligen flyger till en helt annan rymd! En känsla som nästan kan kännas hallucinogen – ur ett musikaliskt perspektiv, alltså.

Ni som aldrig hört Skrjabin, eller bara hört mycket lite, bör börja med att botanisera bland hans pianosonater. Sedan har ni ju ovannämnda verk, och framförallt hans undersköna Symfoni nr. 3, “Le Divin Poème” i c-moll (op. 43). När ni hört den, kommer ni antagligen vara för evigt förälskade!