• En musikalisk promenad

    En musikalisk promenad

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Vi är en skara förväntningsfulla människor som har samlats utanför Musikaliska akademin i Lviv. Klockan är strax efter nio på kvällen, och vi vet att det är försenat. Det vi väntar på. Men det hindrar inte vår entusiasm och munterhet.

    Plötsligt syns kompositören och arrangören Ostap Manuljaks vänliga ansikte i entrédörren till akademin.

    – Ursäkta förseningen, ropar han med glad stämma. Men vi råkade ut för lite tekniska problem.

    Vi skattar alla, för vi förstår ju att även ett litet tekniskt problem skulle kunna sabotera kvällens konsert. Vi ska enligt rykten få ta del av ett ukrainsk-polsk samarbete som resulterat i en ljudpromenad genom akademins korridorer. Det är ju alltid svårt att föreställa sig en konsert innan man hört den, så spänningen är på topp.

    När vi kommer in i foajén hör vi ett avlägset muller. Ett otåligt brus som gradvis stegras. Det är mörkt. Endast några få ljuskällor. Vi är tysta. Håller oss tätt till varandra. En gemenskap uppstår.

    Vi ser några små lampor. Och de visar sig vara kvällens huvudaktörer. De är ljudgenerande, och känsliga för olika saker, så som ljus, rörelse, ljud. Någon är fäst vid en gammal engångsmugg fylld med kaffe. En annan på en blomma. Någon ligger utslängd på golvet.

    Vi tassar uppför trappan. Snirklar oss genom huset. Gradvis ökar bruset. Trots att vi inte märker det är det faktiskt nästan öronbedövande, men ljudsättningen är så bra att vi inte märker det. Det är ett fascinerande ljudskådespel.

    Vi vet inte vad vi hör.

    När vi närmar oss det stora trapphuset kommer vi till ljudens hjärta. En av musikerna spelar på en tolvsträngad gitarr. Med effekter och stråke lyckas han skapa ett förbryllande ljudmysterium.

    Vi ser vad vi hör, men förbluffas ändå.

    En violinist skrider ner för trapporna. Kontrasten blir så konkret. Det analoga mot det teknologiska.

    Vi föses vidare. Upp genom trapphuset. Möter en återvändsgränd. En lampa ligger på golvet. Skriker upprört mot oss. Vi lutar oss tillbaka en stund. Lyssnar till ett tonpussel som kanske nu nått sitt crescendo.

    Det slår mig att musikerna är som våra vägvisare, men samtidigt aktriser. Varje gång agerar de sin musik. De måste våga anta och agera för oss, lika mycket som de tar sig an musiken och vägleda oss. Jag tänker en provocerande tanke: Vi lyssnare är ibland lika viktiga som musiken är för musikern. Utan oss lyssnare, finns ingen musik. Ingen som hör.

    Nu kommer en ljudgenereande Ostap Manuljak vandrande genom korridoren. Avspärrningen bryts plötsligt. Det som tidigare var en avspärrad återvändsgränd, är fortsättningen på vår vandring. Vi snirklar oss ner genom huset igen. Snart står vi i foajén. Det vi hör nu kan lättast beskrivas som ett varsamt och smekande crescendo. Sedan ebbar det ut, mycket rogivande. Det dör inte ute ut, utan inger hopp.

    Konserten är slut. Vi går ut genom entrédörren i natten. Sprids över staden. Men tillsammans delar vi ett musikaliskt minne. Ett minne som förenar och gör oss unika.

    Här är Ostap Manuljaks egna ord om konserten, som avslutade festivalen VOX Electronica 2016:

    Yesterday performance/happening was prepared for 3 days during workshops lead by Alla Zagaykevych from Kyiv (UA) and Marcin Strzelecki from Krakow (PL).
    During workshops on Friday and Saturday Marcin Strzelecki helped students to build different oscillators/simple sound generators etc. These was used during the performance. During the workshops Oleh Rozhak and Orest Kostruba from Lviv also build oscillators.
    Performers:
    Marcin Strzelecki (oscillators) from Krakow (PL) and
    Yuriy Bulka (electronics), Dmyto Demchenko (tap guitar), Kateryna Gryvul (violin), Roman Feshchak (sax), Mykola Khshanovsky (electronics), Nazar Skrypnyk (electronics), Ostap Manulyak (live electronic) – everybody from Lviv.


    Jag vill även dela ett smakprov på Ostap Manuljaks kompositionsstil, Natural structures.


  • En polsk Sapfo

    En polsk Sapfo

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    PINK MAGIC

    The gold flames dart.
    I shall burn a pink rose,
    a black hen’s tiny feather
    and a human heart.

    I shall never poison,
    I shall never murder,
    this heart has no owner,
    it’s only mine.

    No dove’s gore in a bowl,
    my magic isn’t cruel,
    into the witch’s stew
    I’ll toss my own soul.

    (1924)

    Maria_Pawlikowska-Jasnorzewska_nac_PIC_1-K-1734-2)

    Dikten du just läste är författad av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska, eller som Czesław Miłosz kallade henne, en polsk Sapfo. Men vem var då denna Maria Pawlikowska-Jasnorzewska?

    Maria föddes år 1891 i Kraków. Hennes familj var en konstnärlig familj och både hennes pappa och morfar var/är mycket kända konstnärer. Hennes barndom var mycket lycklig, frånsett några hälsoproblem. Marias barndomshem kallades för “Kossakówka” (efter familjenamnet Kossak). Där styrde hennes eldiga, men varmhjärtade mamma, och det var en plats där konstnärer, poeter och andra kreatörer träffades. Kraków var under denna tid nämligen en huvudstad för avantgardet, och många sökte sig dit för att hämta inspiration och få delta i det offentliga samtalet och konst, litteratur, teater och även politik.

    Eftersom Maria ofta var sjuk som barn, undervisades hon i hemmet. Mycket fokus lades på språket. Vid sidan av modersmålet lärde hon sig engelska och tyska, som hon var flytande på. Efter den grundläggande utbildningen hemma, började hon studera på Krakóws konstakademi. Här studerade hon akvarell, men i tanken dröjde hon sig kvar vid de berättelser som hennes barnsköterskor hade berättat för henne som barn. Berättandet och språket blev alltmer viktigt för Maria och snart skrev hon hellre än målade.

    Maria sökte ständigt efter den sanna kärleken, eller kärlekens essens, och det är väl därför som Czesław Miłosz kallade henne en polsk Sapfo. Hon var gift tre gånger, men hon hade långt många fler affärer. Hon var en rastlös person och en riktigt globetrotter. Men det tycks som om hon i sin rastlöshet faktiskt fann väg till stor kreativitet. Maria var nämligen extremt produktiv. Förutom poesi skrev hon även teaterpjäser, och då helst komedier.

    1939 blev hon tvungen att, tillsammans med sin dåvarande man, fly sitt älskade hemland Polen. De flydde genom Europa, och hamnade slutligen i Storbritannien. Det här uppbrottet krossade hennes hjärta. Men mot alla odds återfann hon sin inre kraft och fortsatte att producera ändå fram till sin alltför tidiga bortgång i cancer 1945.

    Efter hennes död har man hittat mycket av hennes produktion, och idag är princip allt är nu utgivet. Jag har dessvärre inte hittat några översättningar till svenska.

    TO THE WORLD

    This is the world for me. We shall not part.
    Its great weight crushes down onto my heart
    like an unconscious lover.
    I offer it everything fearlessly
    though it waves death in its fist, threatening me
    the world’s faithfullest lover.
    It lays out trinkets, toys, dead butterflies
    in front of me. They stay here for a while
    before the gale hurls them into space.
    I kiss all its multimillion lips:
    please, world, speak love to me before my last sleep
    deep in your embrace.

    (1928)


    Den polska sångerskan Ewa Demarczyk sjunger tonsättningar av diktsamlingen “Kyssar” (Pocałunki) från 1926.

    Här kan ni finna fler dikter av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska (i engelsk översättning)


  • Ett band mellan Ukraina och Japan

    Ett band mellan Ukraina och Japan

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Den 26 april 1986 hände det som inte får hända. Eller det som sannolikt inte kunde hända, som Tage Danielsson en gång sa.

    Men den natten hände det. En reaktor i Tjornobyl löpte, efter ett medvetet stresstest, amok. Miljontals människor påverkades. De fick flytta från sina hem, göra sig av med sina saker, grödor och husdjur. I värsta fall blev de sjuka och många dog i förtid. Men det var inte bara de boende i området som drabbades. Till exempel på östkusten i Sverige fick man gräva ner potatis, äpplen (även om det i mitt tycke var en konstig åtgärd), hela skörden gick om intet. Svampen i skogen var plötsligt hälsofarlig.

    Men för alldeles för många är detta bara ett vagt minne. Många traskar på och tycker att det som hände här var så exceptionellt och kommer aldrig kunna hända igen. I alla fall inte i Sverige. Och inte är det troligt att det händer här i Ukraina igen. Det kan ju inte hända två gånger. Eller…? Ja, i vilket fall som helst kommer det inte hända här just den dagen. Eller?

    Här i Ukraina är det ett levande minne. Ett bevis på maktfullkomlighet och arrogans. Nästan alla jag träffar har en Tjornobyl-berättelse. Även om de inte ens var födda. Man ställer sig frågor som man inte så ofta ställer sig i Sverige. Som om man borde skaffa barn? Om deras barn bär på någon defekt? Vilket arv bär man med sig? Alla har en relation till denna katastrof.

    I år är det 30 år sedan katastrofen i Tjornobyl och det kommer antagligen uppmärksammas, även i Sverige (tro’t eller ej).

    I Lviv har vi redan börjat. Affischutställningen Che 30 Fu 5 är en av de första. Fu 5 står för Fukushima. För det är ju även fem år sedan katastrofen inträffade där. Så knöts ett sorgligt men oundvikligt band mellan Ukraina och Japan.

    Mina favoriter på affischutställningen är Art Studio Agrafka (Ukraina) och Zupagrafika (Polen). Jag är också väldigt förtjust i den här utställningsformen, att konsten söker upp betraktaren. I Lviv är vi för övrigt väldigt bortskämda med den här typen av utställningar.

    image

    image
    Zupagrafika
    image
    Art Studio Agrafka

    image

    image

    image

    image


  • En debut

    En debut

    Publicerad:

    Läsningstid: < 1 minut

    Min första artikel om Polen har kommit i tryck. Den handlar givetvis om situationen för feminister i Polen. Givetvis, för mitt sätt att förstå något, ett land eller ett fenomen, går så ofta via andra kvinnors situation. Som om jag försöker tänka mig in i att leva där. Befinna mig i den situationen.

    Nåväl, artikeln är publicerad i Socialpolitik, en tidskrift jag är så stolt att få medverka i. Artikeln ligger inte ute på webben. Så masa dig till tidskridsbutiken eller biblioteket och leta upp nummer 1 för 2016. Och på sidorna 42-43 finner du min artikel med titeln Stora utmaningar för Polens feminister.

    Ett särskilt tack till Anna Nowicka, Urszula Chomaniec och anonyma Mo. Utan er hade artikeln inte funnits.

    image


  • Polenpodden om situationen för HBTQ-personer i Polen

    Polenpodden om situationen för HBTQ-personer i Polen

    Publicerad:

    Läsningstid: < 1 minut

    Så här på långfredagen vill jag rekommendera Polenpoddens senaste månadsmagasin – om polsk sexualpolitik och HBTQ-personers rättigheter. Mycket intressant och väldigt lärorikt program. Ni får bland annat höra en intervju med borgmästaren i Słupsk, Robert Biedroń. Han är en person med stort mod och inspirerande rättframhet.

    I studion, tillsammans med Ted Bergdahl, finns också Jack Lukkerz. Han har precis avslutat arbetet med en roman om sin barndom i Słupsk. Jag hoppas verkligen att den blir utgiven!

    Klicka här och du kommer direkt till månadsmagasinet.

    height_320_width_480_overlay_Robert_Jack


Archives: