Jag undrar om inte en av de otäckaste meningar jag känner till är: skriv en bok. Den där frasen dyker gärna upp om jag engagerat talar om något som intresserar mig. “Skriv en bok!” och jag blir tyst. På mig fungerar det ungefär som att säga till mig att vara tyst. “Skriv en bok eller håll käften!” Tyvärr håller jag sällan käften en längre stund. Snart är jag lika involverad i nya tankar och grubblerier.
Det fanns en tid jag ville skriva en bok. Eller mer exakt, min stora dröm var att se mitt namn på ett bokomslag. Men sedan blev jag vuxen och kom på att även om jag hade många idéer så var de knappast stoff till en bok.
Eftersom jag ändå är skamlöst envis bestämde jag mig för att i alla fall forska. Då skriver man ju en typ av bok. Det visade sig dock att jag, eller mina idéer (något oklart vem som var skurken), inte var “något ämne”. Det har tagit mig i alla fall ett årtionde att acceptera att jag inte är (eller möjligtvis har) något ämne.
Så någon akademisk bok lär det inte heller bli.
Nu skulle man ju kunna tro att detta är en insikt, insikten om att jag inte kommer skriva någon bok, vuxit gradvis inom mig. Det är möjligt att min hjärna inte fungerar så, för den insikten kom till mig som en bomb. I duschen, dessutom. Vidare var det väldigt nyligen. Mina hjärnvirvlar säger mig att det bara var för någon dag sedan. En helt färsk bomb, alltså.
Så nu återstår det bara att svara på frågan vad jag nu ska göra med det där livet när jag inte ska skriva någon bok. Ja, vad gör man med livet när man inte planerar att skriva en bok?
Men det är klart att det möjligtvis låter sorgligt, men det är ju också möjligt att det är en befrielse. Där fick du, boken! Up your!
Sedan kan man också fundera på att det finns växthus och att det finns växthus.
