När jag går på mina långa promenader i Lviv möts jag ofta av den här synen, en trädgårdsplätt som flödar av kreativitet. Jag ser sällan liknande former av uttryck för skojiga idéer och dekorationer i svenska trädgårdar. Efter principen “man tager vad man haver” kan man skapa riktiga oaser mitt i stan.
Just den här trädgården väntar, som vi alla, otålig på att snön ska smälta så att den befolkas av glada skratt och rop.
Observera den lata katten som hänger på ryggstödet. Och den fina fågel, gjord av en petflaska.
Det tre år sedan de där fruktansvärda dagarna som aldrig ville ta slut. När tårarna inte ville sluta svida på kinderna. Men det är också tre år sedan hopplösheten byttes mot ilska. En vrede som ibland bor kvar inom mig.
Det är tre år sedan De himmelska hundra blev ett begrepp som aldrig kommer lämna våra minnen.
Ja, jag vet att jag har en förkärlek till dramatiska beskrivningar. Men det finns inget annat vis att beskriva hur jag upplevde de där dagarna. Det var dagar som förändrade mig i grunden. Delar av min tilltro förintades. Tidigare hade jag alltid haft en naiv inställning att ondskan inte skulle finnas just på den plats jag befann mig. Så oerhört korkat. Och på många vis så oerhört svenskt. Men de där dagarna i februari 2014 fick mig att inse att ingen är förskonad från att kunna hamna mitt i helvetet.
Idag ser jag ofta med förskräckelse på den svenska naiviteten. När man med en axelryckning urskuldar möjliga hot som hjärnspöken. Jag ser det hos dem som avfärdar Putins aggression som ofarlig. Jag ser det hos dem som inte ser faran i att en hätsk retorik kan leda till hot och våld som går till handling. Jag ser det hos dem som hellre talar om andrum och att täppa till flyktingströmmarnas hål.
Jag ser den där uttrycket av blasé, något som egentligen inte bottnar i ondska utan i naivitet. För tro mig när jag säger, att helvetet är ingen fix plats. Den platsen kan plötsligt vara där du är. Och om man inte bekämpar ondskan här och nu, så blir det mycket mer smärtsamt och farligt när helvetet verkligen bryter ut på den plats du befinner dig på.
Med det sagt vill jag att du nu ägnar en stund åt att tänka på alla som dog på Majdan för tre år sedan, på alla som dör på vägen till säkerhet, på alla som är rädda i sina hem. Och släpp tanken på att det aldrig kan hända dig. Där du är nu.
I Busk hade man en generator, eller möjligtvis separator, från Alfa-Laval. Om jag har förstått saken rätt så finns den fortfarande kvar i Busk och står nu i något lager.
Den här fina bilden fick jag vid torsdagens besök i Busk. Den är från handelsboden och tagen någon gång under 1930-talet. Alltså under den tid då Alice Ankarcronas förstfödde son, Kasimir, ägde Palats Badeni och helst uppehöll sig i Busk. Jag undrar om han var där ibland. I handelsboden. Träffades de någon gång? Kasimir och affärsbiträdet med det vänliga leendet.
“Vad var det de hette sa du?”, frågar Nastja. “Rodjanski… den sovjetiska armén”, ropar Volodymyr Stupak tillbaka till baksätet. “Aha, så det var en armé här som hette rodjanski och det var strider på platsen”, säger Nastja.
Vår ciceron Volodymyr Stupak rattar säkert på de gropiga vägarna.
Scenen utspelar sig i bilen när vi åker från Pidhirshi mot Olesko och senare
tillbaka till Busk. Volodymyr Stupak har tagit bilen och kört oss till en plats där andra nordmän varit före mig. Vi har precis lämnat Pidhirshis kloster och dessa nordmäns gravfält. Volodymyr har berättat om ett slaget som stod där, mellan sovjetiska armén och tyskarna, som delvis förstörde fältet. Det är en fascinerande insikt att vår tolk, gymnasieeleven Nastja, inte riktigt har klart för sig vilka sovjeterna var, som på ukrainska heter Союз Радянських (radjanskish) Соціалістичних Республік. Det säger en del om att Ukraina har gått vidare, och lämnat paradigmet Det stora fosterlandskriget bakom sig.
När nordmännen, eller varjagerna, kom som handelsmän till platsen fanns där redan en stor bosättning som grundats under 700-800-talet. Bosättningen hette Plisnesko och beskrivs första gången i krönikorna år 1188, men fanns alltså långt tidigare. Det var en stor bosättning som kringgärdades av en trämur och vallar. Bosättningen förstördes 1241 av Batu khan, en mongolisk krigarhövding. Även klostret förstördes, men återuppbyggdes dock. Idag finns endast vallarna kvar av den stora bosättningen. Utanför dessa vallar finns det alltså lämningar från nordmän och då i form av gravar. De första utgrävningarna gjordes 1870 av en amatörarkeolog, men det var under 1940-talet som mer systematiska utgrävningar gjordes.
Vid vårt besök fick vi en helt utomordentlig guidning av Fader Viktor, som leder klostret i Pidhirshi. Fader Viktor berättade att man har hittat ringar, krucifix samt ett svärd på gravfältet. Enligt Fader Viktor kan man beskåda de skatterna i Kraków, men det har jag inte kunnat verifiera eftersom jag tyvärr glömde fråga på vilket museum. (Tips mottages tacksamt!)
Idag är det svårt att skönja att det finns ett gravfält på platsen. De förstördes vid det slag som beskrevs inledningsvis.
Gravfälten idag.
Gravyr från 1800-talet föreställande gravfälten.
Jag tänker på Alice Ankarcrona. I sin självbiografi beskriver hon hur hon red från Busk till Olesko och Pidhirshi. Hon måste ju också hört de här historierna. Det går en linje från Sverige till Busk, och på något märkligt vis ritas jag in i den. Så som Alice måste har känt. Vi människor är så finurligt sammankopplade. På nästan varje plats kan du gräva och du hittar en bit som känns kopplad till dig själv. Märkligt då, att vi trots detta hellre ser våra olikheter. Bygger murar. Och mördar varandra i krig.
Jag undrar om inte en av de otäckaste meningar jag känner till är: skriv en bok. Den där frasen dyker gärna upp om jag engagerat talar om något som intresserar mig. “Skriv en bok!” och jag blir tyst. På mig fungerar det ungefär som att säga till mig att vara tyst. “Skriv en bok eller håll käften!” Tyvärr håller jag sällan käften en längre stund. Snart är jag lika involverad i nya tankar och grubblerier.
Det fanns en tid jag ville skriva en bok. Eller mer exakt, min stora dröm var att se mitt namn på ett bokomslag. Men sedan blev jag vuxen och kom på att även om jag hade många idéer så var de knappast stoff till en bok.
Eftersom jag ändå är skamlöst envis bestämde jag mig för att i alla fall forska. Då skriver man ju en typ av bok. Det visade sig dock att jag, eller mina idéer (något oklart vem som var skurken), inte var “något ämne”. Det har tagit mig i alla fall ett årtionde att acceptera att jag inte är (eller möjligtvis har) något ämne.
Så någon akademisk bok lär det inte heller bli.
Nu skulle man ju kunna tro att detta är en insikt, insikten om att jag inte kommer skriva någon bok, vuxit gradvis inom mig. Det är möjligt att min hjärna inte fungerar så, för den insikten kom till mig som en bomb. I duschen, dessutom. Vidare var det väldigt nyligen. Mina hjärnvirvlar säger mig att det bara var för någon dag sedan. En helt färsk bomb, alltså.
Så nu återstår det bara att svara på frågan vad jag nu ska göra med det där livet när jag inte ska skriva någon bok. Ja, vad gör man med livet när man inte planerar att skriva en bok?
Men det är klart att det möjligtvis låter sorgligt, men det är ju också möjligt att det är en befrielse. Där fick du, boken! Up your!
Sedan kan man också fundera på att det finns växthus och att det finns växthus.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
