• Magisk kväll med cello

    Magisk kväll med cello

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Vissa veckor lever man som i ett musikaliskt töcken. Förra veckan var sådan. Jag betade av tre konsert, alla med mycket hög kvalitet. Men för att inte tjata ut mina få men trogna läsare, väljer jag att endast skriva om en.

    I söndags kväll gick jag på en konsert med Lvivs alldeles egna cellomästare, Yaroslav Mygal.

    Programmet innehöll följande:

    J.S. Bach – Svit för cello №6

    W.A. Mozart – Sonat för två cello.

    M. Ravel – Sonat för violin och piano.

    Peter Lindroth – Cellobatics.

    S. Rachmaninov – en sonat för cello och piano.

    Bohdana Frolyak – Flört med cello och piano.

    Programmet innehöll två intressanta nyheter. Den svenske tonsättaren Peter Lindroth var för mig tidigare helt okänd. Men hans mycket vackra stycke för cello innehöll ett välkänt svenskt tonspråk. Det fanns både lätthet och djup. En oväntat trevlig överraskning, med andra ord. 

    Kvällens verkliga höjdpunkt blev för mig Bohdana Frolyaks Flört med cello och piano. Hennes komposition hade både humor och sorg, och man kunde ana att den ukrainske tonsättaren Valentyn Sylvestrov hade inspirerat en del. Det utan att bli förutsägbar eller opersonlig. En extra krydda var att Bohdana Frolyak själv satt vid pianot.

    Bohdana Frolyak är en tonsättare jag kommer att återkomma till. Hon har dessutom nyligen nominerats till fina priset Taras Sjevsjenko-priset, vilket hon helt klart borde föräras. Lyssna bara till denna fantastiska pianokonsert tonsatt av henne (för övrigt inspelad på vår filharmoni). Eller den här, hennes andra symfoni. Fantastisk!!

    Bohdana Frolyak och Yaroslav Mygal.


  • Alla kvinnor

    Alla kvinnor

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Är vintern över nu? Jag vill så gärna tro det. Även om det är vackert med vinter tycker jag det är mer nervpåfrestande att oroas över om det ska bli minus tjugofem, eller om vår värmeberedare ska orka stånka sig genom ännu några iskalla nätter.

    Idag, årets sista februaridag, har vi det varmt. Faktiskt som om februari redan hade upphört. Som om vi redan trätt in i mars.

    Nytt för mars i år är i alla fall att vi inte kommer ha helgdag den 8 mars, på Internationella kvinnodagen. Helgdagen är flyttad till den 9 mars. Då ska vi fira poeten Taras Sjevtsjenko. Alltså en man, istället för alla kvinnor… eller?

    Det finns säkert de som tycker att det spelar mindre roll. Internationella kvinnodagen var bara ju en gammal sovjetisk högtid (vilket inte betyder att den är uppfunnen i Sovjetunionen, som vissa verkar tro). Visst är det så. Men det betyder inte att det inte finns saker att göra för att ge kvinnor en bättre situation på t.ex. arbetsmarknaden. Lönegapet mellan kvinnor och män har faktiskt ökat, och inte minskat i Ukraina. 2016 låg det enligt denna undersökning på 41%.

    Å andra sidan kan man ju påpeka att Internationella kvinnodagen inte fungerade som en dag att belysa kvinnors situation i Ukraina. Det var en blom- och chokladdag. Och trots att jag alltid varit kritisk till sättet att fira dagen här (så här skrev jag förra året), ser jag det som en förlust att man (!) har bytt ut alla kvinnor mot en man.

    from left to right?
    En mor och hennes dotter på promenad i Stryskiy park.


  • Presenterna från Busk

    Presenterna från Busk

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Det händer ganska ofta på senare tid att jag blir ledsen. Kanske är det ett utslag av att jag ägnar för mycket tid åt att läsa om oroligheter i världen. Det hårda debattklimatet på sociala medier kan vara en annan möjlig förklaring. Den hopplösa situationen i Syrien, Jemen, Mosul (för att bara nämna några) bidrar givetvis. Ofta är det saker jag inte kan råda på. Det gör mig ännu mer ledsen. För att skingra tankarna har jag två knep. 

    För det första tänker jag på de fina studenter jag har förmånen att få undervisa. Det finns faktiskt inte någonting som kan göra mig så glad som få umgås med dem under några timmar. 

    Sedan tänker jag på Busk. På människorna jag haft förmånen att få träffa där. Och på platsen, som är så vacker. Då blir jag lätt om hjärtat, som mormor så ofta sa.

    När jag tänker på Busk, så tänker jag genast också på de gåvor jag fått när jag besökt stan.

    Vid mitt första besök fick jag en bok om Busk och en fin vykortssamling med bilder från gamla Busk, som Myhailo Zozul satt samman. Jag fick också äpplen från borgmästarens trädgård. Kanske de godaste äpplen jag någonsin ätit.

    När jag kom till Busk andra gången förväntade jag mig verkligen inga gåvor. När då fick jag en hästsko från andra världskriget, samt en tegelsten från Busks gamla tegelfabrik grät jag nästan.

    När jag besökte dem i förra veckan blev jag alldeles paff när jag dels fick en bok om galizisk humor, och ett fotografi som tagits under mellankrigstiden i deras lanthandel. På bästa plats på fotografiet stoltserar en affisch som visar att Busk hade en separator (eller generator) från Alfa-Laval. Som grädde på moset fick jag dessutom en tekopp av kulturchefen i Busk, Ljubov Tjychotjka. Koppen är en Lichte porzellan.

    Jag är barnsligt glad över de här presenterna. Nu har jag mitt eget lilla Busk museum här hemma. Det kanske förklarar varför jag ständigt längtar dit.


  • “Imorgon blir allt bättre”

    “Imorgon blir allt bättre”

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    På Center of Urban history of Central Eastern Europe pågår just nu en fotoutställning med bilder från Lviv under Sovjetunionens sista år. завтра буде краще (“Imorgon blir det bättre “). Genom den polske fotografen Tadeusz Rolkes lins får vi göra en unik tidsresa till det sovjetiska Lviv. Här hade det med tiden en självständighetsrörelse vuxit fram, vilket Rolke lyckas fånga i sina fotografier. 

    Det är en fantastiskt fin, om än något sparsmakad, utställning som lyfter atmosfären under imperiets sista dagar.
    På utställningen får vi bland annat följa dissidenten Vjatjeslav Tjornovil, en förgrundsfigur i den ukrainska självständighetskampen. Han dog i en bilolycka 1992, men många hävdar att det inte var en olycka utan ett regelrätt mord.

    Men det är bilderna på vardagen som intresserar mest. De långa köerna och tomma hyllorna i affärerna. Manifestationerna och folkhaven. Männen som dricker öl på krogarna. Kvinnorna som går till kyrkorna. Som besökare får man dessutom en väldigt lust att placera in sig själv. Man vill känna på atmosfären. 

    Det är precis det som utställarna också tagit fasta på. Man kan på utställningen göra en film och berätta om sitt Lviv, eller minnen från tiden. 

    Det är ändå en känsla av uppgivenhet som dröjer sig kvar. För Ukraina är, genom sina många revolutioner, ett bevis på att goda förändringar inte vinns snabbt. Det kan man bara uppnå med långsiktigt arbete. Men genom att minnas och diskutera det som man inte lyckades med förra gången, kan man skapa bättre förutsättningar för dagens och framtida arbeten. För morgondagen blir bättre, om vi lägger grunden till det idag.

    Kan jag placera in mig själv i historien?

    Eller kanske dig?


  • Lvivs kreativa trädgårdar

    Lvivs kreativa trädgårdar

    Publicerad:

    Läsningstid: < 1 minut

    När jag går på mina långa promenader i Lviv möts jag ofta av den här synen, en trädgårdsplätt som flödar av kreativitet. Jag ser sällan liknande former av uttryck för skojiga idéer och dekorationer i svenska trädgårdar. Efter principen “man tager vad man haver” kan man skapa riktiga oaser mitt i stan.

    Just den här trädgården väntar, som vi alla, otålig på att snön ska smälta så att den befolkas av glada skratt och rop.

    Observera den lata katten som hänger på ryggstödet. Och den fina fågel, gjord av en petflaska.

    Familjen…?

    Herr och fru Kubb.


Archives: