• Vi är alla kontrapunkter

    Vi är alla kontrapunkter

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Tydligen har Aldous Huxley skrivit en roman vid namn “Kontrapunkt“. Man borde kanske läsa den, tänkte jag när jag för några dagar sedan lyssnade på musik av Telemann i Orgelsalen. Själva kontrapunkten intresserar. Mycket i våra liv går nämligen i kontrapunktens tecken. Tänk bara på kanon. Vi tycks inte få nog av att imitera varandra, med lagom avstånd emellan. Någon säger något, som imiteras av någon annan ungefär en vers senare. Nå, den här ordliga kanonen är dock något mindre skön än den musikaliska, men de är påtagligt närbesläktade. Inte helt sällan gör livet en retrograd inversion, alltså, plötsligt går det baklänges och uppochner. Nej, det behöver inte alls vara skrämmande. Tänk det som berikande och att det ger kraft till nya tankar.

    Vi möter ofta de som dessutom har en tendens att handla omvänt. De tar två tonled uppåt, när det förväntade valet borde vara nedåt. Men eftersom det är en del av kontrapunkten förlåter jag dem, trots att jag inte förstår något av deras slutsatser.

    Det är ju märkligt att kontrapunkten förändrats så! Som liten råkade jag ibland på dessa kontrapunktfantaster. (Mina föräldrar är musiker, och bland dem träffar man ofta på mästarna bland nördar.) De var då helt annorlunda än dagens kontrapunktfantaster. De var gamla, luktade illa och hade en högst besynnerlig framtoning. De gjorde sitt bästa att skrämma bort mig från musiken. Kontrapunkten verkade dessutom vara en ilsken stötesten man ofta snubblade över, eller rätt och slätt slog varandra i skallen med. Idag är den något helt annat. Kontrapunkten är fräsch, helt enkelt nydanande i sin ålderdom. En mästare på kommunikation och skapar reda i vår osaligt stökiga värld.

    När jag satt där i Orgelsalen för några dagar sedan och funderade på vår kontrapunktiska samhörighet, gjorde som jag så ofta gör när jag går på konsert, nedtecknar mina inre anteckningar, så yppade en röst i mitt inre: “Det går ju inte att lyssna på musiken för allt oväsen tankarna gör.” Så jag stängde mitt inre anteckningsblock, och lät mig vaggas in Telemanns musikaliska tankepiruetter. För hur ofta får man egentligen höra hans verk framfördas på riktiga barockinstrument?

    “Så spröda deras röster är”, kunde jag ändå inte låta bli att ordsätta. Samtidigt som jag ändå skickade en tacksam hälsning till de instrumentmakare som utvecklade instrumenten. Inget fel på barockinstrument, åh nej. Men de går inte att jämföra med dagens krämiga och svulstiga instrument. I synnerhet stråkinstrumenten. Träblåset, särskilt tvärflöjten, var nog ändå bättre i trä.

    Det är väldigt svårt att inte kontemplera när man lyssnar till musik. Den talar liksom till oss. Och det är väl det som gör kontrapunkten så storartad. Den är vi. Låter som vi. Beter sig som vi. Vi är alla kontrapunkter. Och om vi är modiga vågar vi också vara den som sticker ut som en quodlibet. Någon som vågar ta flera olika melodier på samma gång, helst lånade från olika håll. Men det är ju bara för de modiga…

    Nå, så var det ju det där med Huxley och hans polyfoniska roman vid namn “Kontrapunkt”…


    Från konserten med musik av Telemann i Orgelsalen.


  • Språkförvirring bland kullerstenarna – om när Gustav blev herregud på ryska

    Språkförvirring bland kullerstenarna – om när Gustav blev herregud på ryska

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Idag var jag med om något som jag först inte tänkte berätta om, eftersom man aldrig vet vilka små lustiga troll som kan använda sådana erfarenheter mot Lviv och Ukraina. Men eftersom jag beslutat mig för att det var menat som ett skämt, berättar jag det ändå.

    Sambon och jag hade, mot bättre vetande, tagit en liten sväng genom gamla stan. Vi brukar aldrig korsa denna pärla på helgerna, då det ofta är svårt att ens ta sig fram mellan alla entusiastiska turister. Det var svårt att ta sig fram, så vi vek av på en sidogata för att leta oss ut. Tyvärr hade man glömt att skotta på denna gatstump, så kullerstenarna var glashala. Det brukar vara jag som druttar omkull, men nu höll sambon på att stå på öronen. I ren förvåning och förfäran utbrast jag “Gustav”, rakt ut i högan sky.

    Framför oss materialiseras då en arg, äldre man. “Här talar vi inte ryska!” förkunnade han. Vi stod som fastkilade i marken, när vi såg honom kilade vidare mot nya upptåg.

    (Som en parafras på gårdagens postning lät jag givetvis ljuda efter den arga, äldre mannen att vi inte talade ryska, utan svenska. Det var ju synnerhet oanvändbar information för honom, då jag enfaldigt yttrade det på mitt modersmål.)

    Ryska? Vi skakade på våra huvuden. Vadå? Tills jag plötsligt kom på hur man säger “herregud” på ryska. господи uttalas som “gospodi”. Kan det varit det han menade, den arge mannen som nu försvunnit lika snabbt som har dök upp?

    Gustav betyder ju annars “stöd” eller “ledare”. Båda översättningarna passar bra på sambon. Han är ett stöd och leder mig ofta rätt. Någon “herregud” är han dock inte. Han är inbiten och väldigt övertygad ateist. Den mest övertygade jag faktiskt känner till!

    Plötsligt började jag leka med tanken att ordet “gospodi” kommer från namnet Gustav. Ja, ungefär som när vissa säger att Rus’, som ligger till grund för Ryssland, kommer från Roslagen.

    Jag vinglade vidare över isfläckarna och funderade på vad den där mannen menade. Menade han verkligen vad han sa? Nej, bestämde jag utan att veta. Han måste ha skämtat. För annars har han ju en hel del att göra, om han ska påpeka samma sak för alla som talar ryska i Lviv. Majoriteten av de där turisterna, som försörjer stora delar av staden, är ryskspråkiga ukrainare. Och det finns även många ryskspråkiga som bor i Lviv.

    Nå, dagens stora upptäckt var att arga, äldre män kan materialiseras framför dig nästan hur snabbt som helst, och att Gustav nog ändå ligger till grund för herregud. I alla fall om han befinner sig i en ryskspråkig miljö (vilket han idag inte gör, påpekar den arga, äldre mannen).

    people taking pictures
    Bilden har ju ingenting med saken att göra. Frånsett snö…


  • Snart en helt van svensk

    Snart en helt van svensk

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    “Är du inte från Polen? Det trodde jag. När jag såg dig, men det är klart, när du pratar hör jag ju att det inte är polska, riktig polska, utan något annat”, säger hon mig. Den något trasiga, men varma, kvinnan jag mötte här förleden i Kraków. Hon hade stannat upp vid den parkbänk jag satt för att fråga om en slant. Jag svarade henne på mitt ukrainsk-polska rövarspråk, som bara jag talar. Av någon anledning blev hon ändå inte förvånad när jag förklarade att jag är från Sverige. För henne var det helt naturligt att jag talade polska med östgalizisk brytning.

    Men något som slog mig under vårt korta samtal, var att jag tydligen kände ett trängande behov av att understryka att jag är svensk. Annars hade jag nog inte nämnt denna detalj. Inte för att jag inte vill vara polsk, utan eftersom det kändes viktigt i sammanhanget. Det var dock inte viktigt i sammanhanget. Det viktiga var ju att jag gav henne några groschy, (vilket betyder “ören” på polska, “pengar” i största allmänhet på ukrainska).

    Jag har funderat en del på det där trängande behovet jag har av att understryka min svenskhet. Det uppkommer allt oftare. Helt oförklarligt, och ibland till och med störande. Var kommer den ifrån? undrar jag. Ofta är det viktig för mig när den egentligen inte är så viktig. Som när jag vandrat mellan olika postkontor, stundtals tröstlöst sökande efter ett vilsekommet paket min mamma skickade mig till jul. “Det är en utländska (inosemka) här som blivit av med sitt paket”, gormade de till varandra i telefon eller över högar av osorterade brev. “Jag har inte blivit av med mitt paket! Ni har blivit av med mitt paket. Dessutom är jag från Sverige”, svarade jag näsvist. De tittade på mig i stum förundran innan de tog till orda igen: “Utländskan är från Schweiz”. “Sverige”, svarade jag tappert, utan att få någon respons.

    För en tid sedan var jag på ett galleri, och galleristen hade fått för sig att jag var från Frankrike. “Frankrike???”, replikerade jag, och fick det således att låta som om hon förolämpat mig.

    Varför är det så viktigt för mig? Var spelar det för roll? Om jag är från Schweiz eller Sverige eller Frankrike? Alltså, jag har inget bra svar på den frågan. Tidigare spelade det ingen roll för mig, huruvida andra utgick från att jag kom från olika avkrokar i Europa. Kanske har det med språket att göra. Jag jobbar ju med svenska språket dagligdags och har verkligen förstått hur vackert det verkligen är. Tidigare tyckte jag att engelska var ett praktiskt språk. Det var alltså när jag bodde i Sverige. I Sverige tror många att engelska är bättre än svenska. Men, ser ni, det är fel. Det finns inget annat språk som så elegant suger upp ord från världens alla hörn och verbaliserar dessa små vilsekomna ord. Vi får till och med orden att känna sig mer hemma i svenskan än de gjorde bland sina riktiga syskon. Tänk bara på ord som “softa”, “teambilda”, “bruncha”, “luncha”, “tagga” och så vidare. Eller betänk våra snygga sammansättningar. Vi kan nästan koppla ihop vilka ord som helst och det blir helt begripligt. “Uppehållstillståndsbehörig”. Vilket ord! Alla fattar vad det handlar om, trots att det inte finns. Och tänk sedan hur det blir på engelska. De stackarna skulle vara tvungna att klyva denna snygga ordsnabel på minst två ställen.

    Sedan har vi det här med synonymer. Inte fasiken är svenskan fattig på synonymer! Nästa gång du skriver något, och tycker du upprepar dig, använd synonymlexikon! För varje ord finns det nästan alltid ett dussin härmapor.

    Nå, vad har då min förkärlek för det svenska språket att göra med att jag försöker få folk i Lviv och Kraków att förstå att jag kommer från Sverige och inte från Schweiz? Det har det inte, men det gav mig i alla fall anledning att tänka till, och att få göra några ordkrumbukter på detta vackra språk. Insikten kommer ändå till mig till slut, och jag förbluffas över att jag blev tvungen att flytta till Galizien för att vänja mig vid att vara svensk.


    På denna plats blev jag således van vid att vara svensk.


  • Om Eva Frankos “Utresetillstånd”

    Om Eva Frankos “Utresetillstånd”

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Det händer något med oss när vi är med om stora samhällsförändringar. Ofta beskriver vi det som om samhället förändrades, och vi står vid sidan om och ser på. När jag läser Eva Frankos Utresetillstånd blir jag varse hur fel den perceptionen är. Vi står inte utanför, oavsett var vi befinner oss. När samhället gungar, förskjuts vår identitet. Vår själsliga kropp ändrar form.

    I Utresetillstånd färdas vi genom Katarina Levitskys liv, från hennes tillvaro i Stockholm till barndomens Slovakien, då del av Tjeckoslovakien. Vi får genom den unga Katarinas ögon läsa hur det kommunistiska samhället fungerar. Gradvis förstår hon att hon lever i ett förtryck, att det finns andra bortom hennes tillvaro som har en större frihet. Genom kvinnorna hon ser omkring sig ser hon också hur samhället fungerar, det är deras ansikten som tar oss fram till en tid då muren raseras. En mur som finns både fysiskt i tillvaron, men också i den vuxna Katarinas inre.

    Hon befinner sig i Stockholm och ser på håll hur folket ger sig ut på gatorna i Prag i det som skulle kallas Sammetsrevolutionen 1989. En revolution som ledde till att diktaturen störtas. Det här ledde sedermera till att Katarinas hemstad blev en del av det nya självständigare Slovakien.

    Samtidigt som jag färdas genom Utresetillstånd, läser jag Stefan Zwiegs Världen av igår. Det är två mycket olika böcker, men det finns ändå beröringspunkter. Båda skriver om en svunnen tid, andra epoker som de av olika anledningar måste brottas med. För mig är de epoker jag inte känner genom mitt inre utan just via andras berättelser. Jag tror att jag fångas upp mer av Eva Frankos berättelse då hon låter oss färdas genom kvinnorna. Det är dessutom namn jag kan relatera till. Zwiegs värld består för mig av ansikts- och ordlösa män. De flesta av de namn Zwieg nämner känner jag inte till. Det får mig att känna mig obildad och dum. Franko fyller sin berättelse med namn jag känner till, och med kvinnor. Det får mig att känna mig delaktig och (märkligt nog) sedd.

    Jag har själv levt genom en revolution, och jag kan därför identifiera mig med Katarina Levitskys resa och transformation. Man förändras på så många vis. Man förändras i hur man ser på andra, på myndigheter, på allt som omger oss. Den här förändringen speglar sig i hur man ser på sig själv. Om man lever i en omgivning som inte förstår vad det innebär att genomströmmas av en revolution, blir det lätt så att man värjer sig från kontakt. Det kan vara svårt att beskriva vad man genomgår. Det här hände mig när jag kom till Sverige efter Euromajdan. Jag uppfattade de jag mötte som ointresserade och ibland arroganta. Jag hade ju upplevt något som jag aldrig trodde jag skulle uppleva, och aldrig hade jag varit så rädd. Allt i mitt liv sattes ur spel under de där månaderna. Det var därför svårt att acceptera att många inte intresserade sig för mina upplevelser. Kanske var det därför som jag kände mig så lycklig när jag återvände till Ukraina, efter sommaren i Sverige. Och det är här jag känner den verkliga beröringspunkten med Eva Frankos berättelse, och jag känner mig tacksam över att få läsa om någon som också känt den där typen av speciella utanförskap.


  • Lvivs nya musikaliska hjärta

    Lvivs nya musikaliska hjärta

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Haydn. Ja, det var honom jag tyckte att 2018 skulle låta sig inspireras av. Denne kreativa mästare, med sina mycelliknande kreationer som hade en tillsynes oändlig förmåga att föröka sig. Och det kändes därför extra ödesmättat att årets första konsert inleddes med just Haydn, framfört av Collegium Musicum Orchestra i Orgelsalen.

    Haydns symfoni nr 59, även kallad Feuer (Eld) är vackert och betraktas som ett tidigt verk (skrevs 1769). Det är väl främst sista satsen som får det att bränna till. Här ställs det höga krav på trä- och bläckblås. Jag tyckte att hornen klarade det bra, eftersom jag utgår ifrån att det är ett förträffligt svårspelat instrument. Dirigenten Theodor Kuchar hade dessutom ett mycket sympatiskt och inspirerande sätt att leda orkestern, vilket spred sig via tonerna till oss åhörare.

    Kvällens stora stjärna var dock violinisten Noah Benedix-Balgley. Orkestern och han lämnade inte ett öga torrt efter att de briljerat med Mozarts violinkonsert nr 5.

    Men trots detta, var kvällens största behållning avslutningen, Mendelssohns nionde stråksymfoni (MWV N 9). Det hördes att kvällens gästdirigent drillat orkestern under repetitionerna så att det skulle sitta perfekt. En viss nervositet kunde vi i publiken därför skönja efter pausen, men den spolades bort när kvällens solist plötsligt steg in och tog plats bland violinisterna. Ganska snart var de spända ansiktsuttrycken borta, och de hade förbytts mot roade leenden. Och med vilken bravur orkestern tog sig an denna symfoni! Hela publiken fångades in bland tonerna och snart var vi alla sammanflätade med detta vackra partitur, som Mendelssohns nionde symfoni är. Det låter så vilseledande enkelt, men det är just när det låter som enklast som det tycks som svårast.

    Hjärnorna bakom Collegium Musicum, Taras Demko och Ivan Ostapovitj, har tagit över ledarskapet för Orgelsalen. Det bådar gott inför framtiden och i synnerhet 2018. Lvivs stadshus gör därför en fenomenal insats genom att stödja de här krafterna i Lviv. Det är precis vad vi behöver, en fast scen för Collegium Musicums energi, som definitivt kommer fortplanta sig ut bland stans alla nervceller. Det var därför extra trevligt att åter skönja borgmästaren, Andrij Sadovyj, i publiken.

    Jag tror nog att vi alla lyfter på våra imaginära plommonstop, för konsertens gäster, musiker, arrangörer och för Lvivs stad.


Archives: