Precis där floden Rudawa flätar in sitt flöde i Wisłas kraftfulla ström, paddlar några kajaker nedströms i riktning mot Wawel. Jag följer dem med blicken när de glider fram längs med boulevarden, där cyklister och fotgängare tampas om utrymmet. Några italienska turister tycks vara okunniga om att cykelbanor är avsedda för cyklister och de blir tillrättavisade av en krakowitisk cyklist på ett sådant där polskt vis; abrupt, nästan bryskt men ändå helt oklanderligt. Italienskorna hoppar än hit och än dit och håller i förskräckelsen nästan på att krocka med en skylt som lyder “BULWAR RODŁA”.

Från en svensk horisont skulle man nästan kunna tro att ordet rodła är en slags finurlig polsk sammanslagning av orden “ro” och “paddla”, men då har man hoppat i galen tunna. Rodła, eller rodło som ordet lyder i dess grundform, är förvisso en sammanslagning av ord, men av ett helt annat slag. Det är nämligen en sammansättning av förledet i ordet “rodzina”, som betyder familj eller släkte, och suffixet i “godło”, som betyder emblem.

Nyordet skapades 1932 och till den utformade man även ett emblem. Anledningen till detta tilltag var att polackerna i Polen ville ge den polska minoriteten i Tyskland en möjlighet att samlas kring en gemensam symbol. Det förhöll sig nämligen som så att tyskarna förbjöd alla andra nationella symboler än den nazistiska flaggan.

Emblemet som man skapade var en synnerligen stiliserad återgivning av Wisłas lopp genom Polen, vilket också passade den tidens ideal, som bekant dominerades av en överdriven tillgivenhet till funktionalism. Med andra ord är det en symbol som det är svårt att få några känslor för och inte heller är det en särskilt vacker. Men en gång tjänade den sitt syfte, som en opposition mot nazismen och ett sätt knyta polackerna på båda sidor om den polsk-tyska gränsen närmare varandra. Med andra ord var både ordet rodła och dess tillhörande emblem en slags antinazistisk symbol. Passar ju bra idag är påminna om, då många tycks ha glömt vilka nazisterna faktiskt var.

De italienska turisterna tycks nu äntligen upptäckt den vita gränsdragning som finns för att skilja mellan cykel- och gångbana, och de knatar nu lydigt på rätt sida.