viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 28 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en grusväg mellan åkrarna dyker plötsligt en fasan upp. Den tittar sig snabbt omkring, innan den försiktigt pinnar in bland de höga grästuvorna som följer längs med grusvägen. Det slår mig hur fågelns starka färger konstaterar mot det väldiga bergen i bakgrunden, som istället klätt sig i en ljusgrå ton. Dessa berg kallas för jura och bildades för 200-100 miljoner år sedan. Men trots att de med rätta kan kallas för uråldriga, förefaller de nästan som nykomlingar, då deras ljusa fysionomier skjuter ut ur naturen. Som om de inte riktigt bestämt sig för att stanna. Men nu står de sålunda där och har följt vårt jordklots alla epoker. Tänk om berg ändå kunde tala.

En del hävdar att begreppet “jura” härrör från keltiska och betyder “bergsskog”. Men när jag läser ordet just nu, förs mina tankar plötsligt ut på havet, ty på litauiska kallas nämligen hav för “jūra”. Tonsättaren Mikalojus Konstantinas Ciurlionis har, som jag nämnt tidigare, skrivit ett symfoniskt poem med titeln “Jūra” (från 1907). Ordets etymologi går att finna i urslaviskan, men jag förstår ändå inte riktigt hur det fått betydelsen “hav”. Dessutom lär det finnas en flod vid namn Jūra i Litauen. Man tror att den kallas så för att den ligger i ett våtmarksområde. Jūra är en biflod till Nemunas, som skiljer Litauen från ryska Kaliningrad, och den ringlar sig sedan med fascinerande krumbukter upp norrut i Litauen. Den verkar helt enkelt föredra att kröka sin framfart, framför att gå raka spåret.

Fasanen tittar plötsligt ut från sin grästuva. Tydligen var det inte rätt plats för hans olika höstliga göromål. Noga taget har han inte här att göra, fast det vet han ju ingenting om. Men det är säkert så att ni redan vet att fasanen är en tidig invasiv art. Den härstammar tydligen från Asien och kom till Europa under romarrikets tid och har sedan på egen hand, eller ibland hjälp av människor, förflyttat sig upp och över hela Europa. I Kina var fasanen en symbol för kejsaren samt att dess starka färger i fjäderdräkten associerades till solen. Därtill var fasanen en symbol för mod, välstånd och litterär begåvning. Tänk, där ser man vad man kan lära sig på en liten grusväg mellan åkrarna.


Dagens anteckning – 27 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sägs att Gustav Mahler (nu är vi där igen, men det kommer bara bli en parantes) utbrast “Mozart” i sitt dödsögonblick, som om han såg den stora mästaren framför sig. Man kan ju inte veta om det är helt sant, ty vittnesbörden kommer från Alma Mahler, och hon ville ju skapa varumärket “Gustav Mahler”, och en liknande legend spädde ju på bilden av Gustav Mahler som ett musikaliskt geni. Vittnesbörden har alltid fascinerat mig, för även om jag vet att Mahler gärna satte upp Mozarts operor, så känns de två tonsättarna så väsensskilda. Men jag är ju bara amatör, och formar mina musikaliska upplevelser efter ett lekmansöra.

Men trots att Mahler ska ha varit förtjust i Mozart, har jag svårt att förlika mig med situationer där Mahlers musik byts ut mot Mozart. Det är vad som hade skett i programmet till kvällens konsert. Initialt skulle Krakóws filharmoniska orkester framföra Mahlers sjätte symfoni, men någonstans beslöt man sig för att byta ut Mahler mot Mozarts 41:a symfoni, kallad “Jupitersymfonin”. Vari man kan finna orsaken till ändringen vet jag inte, men möjligheten tog man beslutet i och med att man bytte konstnärlig ledare för Krakóws filharmoniska orkester. För en Mahlerian, som jag är, innebär en dylik programförändring en uppbragdhet. Dels beroende på att jag hyser stor aktning för Mahlers sjätte symfoni, samt att det är det enda av hans symfonier jag aldrig hört levande. Av den orsaken lämnade framförandet av nämnda symfoni med Mozart mig tyvärr helt oberörd, trots att den nye konstnärliga ledaren Michał Klauza gav ett skickligt intryck.

Annat var det med inledningen av konserten, som var Karol Szymanowskis tredje symfoni (op 27) som kallas för “Pieśń o nocy” (“Nattens sång” på svenska). Den tillkom efter Szymanowskis första resa till Orienten, och under den resan fick han med sig ett nytt tonspråk som också skulle bli en av de viktigaste signalementen för hans tonsättarkonst under en period fram till 1919. “Nattens sång” består av en sats men den äger ändå tre delar med mycket olika karaktär, och det mest utmärkande draget är, förutom dess orientaliska karaktär, de olika stämmor, eller dess flerstämmighet, som flätas samman och skapar ett helt egensinnigt tonspråk. Det är ett verk för full orkester, med kör och en tenor som solist, vilket gör att det är öronbedövande, men också oerhört vackert. Kvällens stjärnor var kören (förstås) och konsertmästaren Pawel Wajrak som framförde violinsolot med bravur och såg därmed till att skapa den där särskilda atmosfären som symfonin besitter.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick höra verket med Krakóws filharmoniska orkester, då förra gången var med den tidigare konstnärliga ledaren Alexander Humala. Jag kan omöjligt jämföra de två uppsättningarna (jag är ju lekman), men förra konserten gjorde ett större intryck på mig av någon anledning som jag själv inte förstår.

Ni tycker säkert att denna upplevelse vore nog för en kväll, men jag har alltid plats för musik i mitt hjärta. Därmed satte jag mig på cykeln och trampade från konserthuset till den gamla ringmuren för att gå på en gratiskonsert. På programmet stod Antonín Dvořáks stråkkvartett nummer 12 (op 96), som kallas för “den amerikanska stråkkvartetten”, och musikerna från Sinfonietta Cracovia. Tillsammans med en stor grupp musikälskare satt jag där i den kyliga höstkvällen, omringad av spårvagnar som dundrade förbi, festglada gaphalsar och ambulanser. Men ingenting kunde störa den förtrollade atmosfär som musikerna lyckades åstadkomma. Och som avrundning kan vi söka oss till Gustav Mahler igen, som en gång lär ha yttrat: “det bästa i musiken hittas inte bland noterna”.


Dagens anteckning – 26 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Längs med biflödet Bibiczanka i norra Kraków har träden ännu klätt sig i grön sommarskrud, även om man bland bladverken kan skönja hur höstens gula, bruna och röda prakt skymtar fram. Vattnet porlar, knappt hörbart, genom landskapet. Understundom hörs något blad prassla till och singla ner mot vattenytan, för att omvandlas till löv.

Ingen vet egentligen med säkerhet varifrån namnet Bibiczanka kommer, men det torde stå klart att den uppkallats efter det närliggande samhället Bibice. Enligt en legend härstammar namnet Bibice från de första bosättningarns på platsen. När detta skulle tilldra sig vågar jag dock inte säga, men det tycks vara klart att det rörde sig om någon slags klan, och att de kallades för Bybycze efter dess ledare och dennes söner. Det är därtill mycket möjligt att denna klan talade ungerska, eftersom många ungersktalande klaner tidigare bodde i området, och att namnet sålunda kommer från det ungerska ordet “bibic” som betyder betyder “tofsvipa”.

Idag syns tyvärr inga topsvipor till, men däremot tycks gröngölingarna vara talrika. De flaxar mellan träden på sitt karaktäristiska sätt, och ger ifrån sig sina omisskännliga läten när de landar på en ny gren. Gröngölingen en mycket talträngd fågel och dess läte kan höras under hela året. Det är tydligt att man måste frambringa ett “kjäck” om man är gröngöling och ska sätta sig på ett nytt ställe. Fast ibland drabbas de av en tvingande svada och kläcker ur sig “kjäck-kjäck-kjäck-kjäck” när de landar. För att variera sig byter de ibland ut “kjäck” mot “kjyck”. Jag vågar dock inte uttala mig om anledningen till detta utbyte av vokal.

Min uppmärksamhet fångas plötsligt mot en rödviolett blomma, som nästlar sig in i naturen från ett staket till en angränsande trädgård. Det rör sig givetvis om en purpurvinda, en förtjusande växt som är förnuftig nog att blomma från juni till oktober. Den har ju ingenting med ovanstående att göra, men dess skönhet förtjänar också att beaktas.


Dagens anteckning – 25 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Min första polska kärleksaffär var den till den polska affischkonsten. Mycket vatten har flutit under broarna över Wisła sedan min första rendezvous med denna unika konstform, men jag minns tilfället som om det vore igår. Det hela tilldrog sig en kylig dag i Warszawa april 1997. Efter att ha irrat runt på gatorna, där en isande vind härskade, lyckades jag slutligen, till min lättnad, hitta Polens enda egentliga museum för affischkonst. Museet finns förfarande kvar och ligger i Wilanów som ligger Warszawas utkant. I skrivande stund är museet dessvärre stängt för underhåll.

Det jag upplevde när jag vandrade genom museets samlingar den där kyliga dagen kan svårligen beskrivas i ord. Något liknande hade jag aldrig tidigare skådat. Uttrycken var på en och samma både väldigt främmande och extremt intresseväckande, och mycket olikt det jag lärt mig kalla för affischer. Den svenska affischkonsten är en extremt avlägsen släkting till denna konstform. Den polska affischkonsten räds nämligen inte att väcka anstöt hos betraktaren, då den burleska humorn alltid ligger på lur. Även när den bara försöker vara söt och tillrättalagd, skymtar en slags skruvad humor fram. Med en konstvetenskaplig term skulle man kunna säga att det som gör polsk affischkonst så särpräglad är dess förmåga att skapa allusion, vilket innebär att konstnärerna skapar en förvanskning av olika fenomen.

Man kan nu med rätta fråga sig hur det blev så här, och svaret till det går att finna de begränsningar i uttrycksformer som polska konstnärerna upplevde under de första åren av efterkrigstidens kommunistiska tid. Alla konstverk ålades en stram socialistisk realism, enligt stalinistisk logik. Man fick alltså bara skapa verk med lyckliga arbetare. Det här ledde till att många konstnärer försökte hitta andra uttryck och de började därför laborera med symbolik och allusioner, och det var särskilt tacksamt inom just affischkonst. När censuren lättade något (efter Stalins död) fortsatte konstnärerna att utveckla denna form, och under 1950-talet grundades så den första affischutbildningen på Konstakademien i Warszawa. Utbildningen betraktades som likvärdig med andra konstutbildningar på akademin, och sålunda kunde den specifika polska affischkonsten utvecklas och förfinas ytterligare.

Men skedde inte samma utveckling i de andra kommunistiska länderna, frågar du kanske nu. Jo, givetvis, men faktum är att när det gäller just affischkonst inspirerades de i många fall av sina polska kollegor. Ryktet om de polska affischerna skulle dessutom leta sig ut genom järnridån och vidare ut i världen. Och det är ju inte att undra på.

Bilderna nedan är från en utställning på konstförening i Kraków. Den pågår dessvärre bara till sista september, men om du är i stan har du ju fortfarande en chans att få se ett litet axplock ur den polska affischkonstens skattkammare. Som en brasklapp kan jag tillägga att utställningen tyvärr innehåller inte de mest utmanande affischerna.


Dagens anteckning – 24 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sista jag ser på kvällen innan jag släcker lampan är Beethovens något syrliga uppsyn, som misstroget riktar sin blick mot någon obestämd punkt. Det här är förvisso möjligen inte helt sant, men ligger så nära de verkliga förhållandena att jag vågar utkora det som sanning. Och när jag slår upp mina ögon på morgonen är det inte helt ovanligt att det första jag ser är Beethoven som fortfarande tittar lite misstroget ut i tomma intet. Nattens sömn har alltså inte påverkat hans sinnelag nämnvärt. Det här leder följaktligen till att jag i mitt inre säger rätt och slätt “Beethoven” varje morgon. Man skulle kunna säga att han helt enkelt väljer ton för dagen. À la bonne heure, det har blivit ett bra sätt att inleda dagen på!

Och hur blev det då så här? Jo, det var en ganska blåsig eftermiddag på den skånska slätten. Jag stånkade fram på Lönnskogsvägen mellan Arild och Höganäs på mammas gamla cykel och hade till min stora lättnad precis sett Väsbys spetsiga kyrktorn skymta fram vid nästa krök. Men när jag så passerade Gösarps byaväg upptäckte jag ett litet skåp som visade sig vara en vägloppis, där husägarna hade ställt ut lite krafs som de inte längre önskade. Och bland dessa oönskade föremål fann jag alltså Beethoven. De hade varit förnuftiga nog att hänga upp honom på en krok så att han surmulet kunde titta ut över det blåsiga skånska landskapet. Trots att hans näsa hade fått sig en törn och att han egentligen inte alls var särskilt lik sig själv, blev jag lyrisk och därmed tvungen att ta med mig honom. Så jag swishade de tio svenska riksdaler som önskades för den största av dem alla, la honom i cykelkorgen och lätt i sinnet trampade jag vidare mot Höganäs. På det sättet hamnade sålunda Beethoven från Lönnskogsvägen i Kraków. Så egentligen tänker jag inte bara på Beethoven när jag varje kväll och morgon ser bysten på väggen, utan även på den skånska slätten.

Under Beethoven syns delar av en handskrift av honom. Det är ett stycke från 1816 för piano och sång med titeln “Ruf vom Berge” (“Rop från berget”) som inte har fått något opusnummer och därmed har katalogiserats som WoO (som står för “Werke ohne Opuszahl” alltså “verk utan opusnummer”) med nummer 147 häftat till sig. Texten är författad av Georg Friedrich Treitschke (1767-1842) och inleds med orden:

“Wenn ich ein Vöglein wär’/Und auch zwei Flüglein hätt’,/Flög ich zu dir!/Weils aber nicht kann sein,/Bleib ich allhier.”

Vilket skulle kunna översättas enligt följande:

“Om jag en liten fågel var/och två små vingar bar,/skulle jag till dig flyga!/Men eftersom det så inte kan vara,/jag får här stadigvara.”

Det finns givetvis en anekdot knutet till styckets tillkomst (så är det ofta med Beethovens verk). En av anekdoterna gör gällande att Beethoven skrev stycket när han stod och beundrade en utsikt tillsammans med en vän vid namn Anna Giannatasio del Rio (1792-1866). Enligt anekdoten ska han rafsat ner några noter i sitt skissblock och rivit ut det och sagt till Anna Giannatasio del Rio att hon skulle skriva basnotraden (alltså de för vänsterhanden). Men det troligaste är att han skrev till nämnda Anna efter en kväll tillsammans, och att hon sparade den som en souvenir. Ungefär som jag gör med min Beethoven jag fann på den skånska slätten.


Dagens anteckning – 23 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I natt anlände hösten. Den drog in över nejden, svepte sin hand över träden, som lydigt lät sina blad färgas efter höstens valda färgskala. Det svenska ordet “höst” ska, enligt källor, egentligen betyda “att skörda” och det är upptaget i det svenska språket sedan 1300-talet. Ursprungligen härrör det från fornsvenskan “høster” som i sin tur är besläktat med forntyskans “harbistaz” som även det betyder “att skörda”. Släktskapet med det engelska ordet “harvest” är dessutom slående, och något som aldrig slagit mig innan jag undersökte ursprunget närmare.

På polska kallas årstiden för “jesień” som kommer från urslaviskans “esenь”, som även det betyder “att skörda”. Andra slaviska språk, så som ukrainskans “осінь” (osin’), är som ni ser också nära besläktade. Men när man söker sig norrut, till Litauen och Lettland, ges man en liten angenäm överraskning. Litauerna kallar nämligen höst för “ruduo”. Deras grannar letterna, är lika motsträviga och säger “rudens” när de åkallar hösten. Man kan rimligen fråga sig varifrån de hämtat detta ord, och till min häpnad finner jag att de låtit sig inspireras av en av höstens viktigaste färger, nämligen adjektivet “rödbrun”, som på litauiska tydligen lyder “rudas” och på lettiska skulle samma ord vara “ruds”. Adjektivet är i sin tur uppfångat från fornslaviskans “rъdrъ”, som betyder “röd”. Sålunda associerar alltså litauerna och letterna till rödbrunt när de använder sina ord för “höst”.

Eftersom dagens tankar tydligen gick till två av våra baltiska vänner känns det självklart att landa hos den litauiska tonsättaren och konstnären Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911), ty igår var det 150 år sedan han föddes. Och som av en händelse skrev han ett fint litet (dryga minuten långt) pianostycke kallat “Ruduo“, som vackert speglar höstlövens färd genom luften. Det är oklart när han skrev stycket, men den är katalogiserad som Čm 5, och torde därför ha tillkommit runt förra sekelskiftet. Jag lägger också till en målning av nämnde Čiurlionis med titeln “Rudenį” (“På hösten”) från år 1904. Som grädde på moset får ni också ett foto på rödbruna blad fångade i Podgórze.


Dagens anteckning – 22 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var först efter att virrat runt en stund bland de trånga gränderna i gamla stan i Stockholm som jag hittade Judiska museet. Egentligen var det mitt andra besök, men förra gången var museet inrymt i lokaler i Vasastan. Idag ligger Judiska museet i Stockholms äldsta synagoga som invigdes 20 år efter att “Sveriges första jude”, Aaron Isaac, fick tillstånd att bo i Sverige. Den som är god på huvudräkning kan sålunda räkna ut att det är 250 år sedan Isaac tilläts bosätta sig i Sverige.

Men som ni såg ovan skrev jag Sveriges första jude inom citationstecken. Orsaken är att det antagligen bodde judar i Sverige långt före 1775. I Hugo Valentins bok “Judarna i Sverige” kan man nämligen läsa att de första judarna kan ha kommit till Sverige redan på 800- eller 900-talet. Enligt Valentin ska nämligen vikingatidens handelsresor söderut även ha inneburit att handelsresande från sydliga länder kom till dåtidens Sverige. Handelsresande på den tiden var, menar Valentin, ofta av judisk börd. Det är dock oklart om några av dessa slog ner sina bopålar, men kontaktytorna fanns, menar Valentin. Dokument från medeltiden visar dock på få belägg för att det förekommit någon större kontakt mellan svenskar och judar. Det är först på 1500-talet som det förekommer en notering om att Gustav Vasa hade en läkare av judisk börd.

Men på 1600-talet började det blåsa upp en debatt om att stänga ute judar från Sverige. Orsaken tycks ha varit uppbyggnaden av Göteborg och planerna på att göra den till en handelsplats, och det fanns de som inte ville se att judar etablerade sig i Sverige. Ett beslut om att inte tillåta judiska församlingar i Sverige togs år 1685, vilket revs upp 90 år senare när Aaron Isaac, efter enträget arbete, fick tillåtelse att bosätta sig i Sverige och grunda en judisk församling.

Inne på judiska museet syns några få besökare, som ledsagas av en kunnig och mycket tålmodig guide, som villigt svarar på alla frågor och med enkelhet bereder ut orden om de svenska judarnas historia. Men egentligen behöver man inte någon guide, ty museet är pedagogiskt och genomtänkt arrangerat. Det enda jag egentligen saknar är bara besökare, då man kan tycka att några av alla de besökare som lunkar omkring utanför synagogans fönster borde våga sig in. Fast det är sant, då skulle det inte vara lika trivsamt där inne på museet.

Nåväl, jag återkommer i tanken till mitt besök på Judiska museet, idag på det judiska nyåret år 5786. Och med följande postning vill jag önska alla mina judiska vänner Shana Tova! Gott nytt år!