viewpoint-east.org

När man, som jag, har befunnit sig i en ganska tyst miljö under några veckor och plötsligt befinner sig mitt i storstadens kakafoni inträffar något av ett örligt uppvaknande. Under augusti har mina hörselgångar nämligen helt koncentrerat sig på att lyssna efter avlägsna ljud, så som skördetröskornas monotona muller, fartygens dunkande, fåglarnas och insekternas små kommunikationsslingor eller lågmälda samtal i intilliggande trädgårdar. I Kraków är det däremot helt andra och mycket starkare ljud som pockar på min uppmärksamhet. Denna omställning fick mig idag att fundera över vad ljud egentligen är. Man kan ju fråga sig på vilket sätt de existerar. Går det att säga att de finns överhuvudtaget? Ty de kan väl inte existera utan att någon hör dem?

Som ni säkert redan vet skapar ljud en vågrörelse som förs in i våra öron där en hel verkstad, med hammaren, städet och stigbygeln i spetsen, träder in för att ge oss upplevelsen av att det hörs ett ljud. Vi har dock en begränsad förmåga att uppfatta ljud, men de ljud som vi människor inte kan sägas registrera existerar faktiskt ändå. Dessa ljud kallas för infraljud, och vårt medvetande förnimmer dem som en känsla, snarare än att vi kan säga att vi hör dem. Ljud existerar alltså helt utan min vetskap. En svårsmält kunskap för min mänskliga narcissism.

Så här är det givetvis med ljus och mycket annat, men jag kan ändå inte låta bli att bli fascinerad av dessa tankar kring ljudet. Kanske beror det på att jag både älskar ljud och hyser motvilja mot vissa oljud. (Eller som en vän uttryckte det nyligen: “du, med din ‘symfoniska hörsel'”.) Jag är med andra ord mycket mottaglig för ljud, på gott och ont. Kanske är det också därför som jag läser en biografi om Ludwig van Beethoven, vilket förvisso också kan vara ett missriktat försök att bli av med min fobi att bli döv, eller bara en ansats att bota min tilltagande svärmeri för nämnde tonsättare. Han blev, som bekant, döv, under en utdragen och fasansfull process. Han var troligen helt döv när han var 44 eller 45 år, vilket innebär att den enda symfoni han skrev som helst döv var den nionde symfonin. Jag betvivlar att det är orsaken till att jag tycker att just den symfonin är den minst intressanta av hans symfonier, eftersom jag samtidigt nästintill tillber hans sena stråkkvartetter som han skrev när han var helt döv.

Nåväl, när jag idag satt på en uteservering med en kopp kaffe och läste biografin över Beethoven, kom jag på mig själv med att leka med att uppfånga alla stadens ljud, väva in dem i mitt eget mönster, i en slags hyllning till allt som går att höra. Här är det långt till de lågmälda ljuden i Höganäs, men vackra på storstadens sätt.