Rusningstrafiken dånar genom Kraków i dubbla eller trippla filer. När man sitter mitt i den, ter den sig som två väldiga och evigt ringlande lysmaskar som färdas mot ett för mig okänt mål. Själv färdas jag genom staden inuti i buken på det väldiga metallmonster som i folkmun kallas spårvagn. Vi är inte på väg till samma plats, jag, mina medresenärer och de ringlande lysmaskarna som omger oss. Men vi färdas i alla fall nådigt åt samma håll.

Jag är på väg till Krakóws flygplansmuseum. Nej, flygskammen har inte drabbat Polen till den milda grad att alla flygplan blivit förpassade till ett museum. Museet ligger på den anrika platsen där en av världens äldsta flygplatser placerades. 1912 togs den i bruk och kallades rätt och slätt (?) Lotnisko Kraków-Rakowice-Czyżyny. I begynnelsen var flygplatsen en viktig del i Österrike-Ungerns försvar under första världskriget, men redan 1917 fick den en betydande civil roll – genom att bli Europas första flygplats som transporterade brev. Flygplatsen var i bruk ända till 1963. Året därpå öppnade man ett museum på platsen, och museet bär idag det polska namnet Muzeum Lotnictwa Polskiego w Krakowie. Enligt CNN lär det vara ett av de bästa museerna i världen för avlagda flygplan.

Nå, nu är jag inte på väg till Muzeum Lotnictwa för att jag plötsligt har utvecklat ett intresse för flygplan. Nej, jag har nämligen bestämt rendezvous med Krakóws filharmoniska orkester. Eller rättare sagt, de ger en konsert där, enär deras hemvist är under ombyggnad. Det här har alltså föranlett att jag tvingats ut för att konfrontera de där ringlande lysmaskarna som klänger längs med vägarna.

Den stora hallen i Muzeum Lotnictwa må vara stor och fin, men någon idealisk plats för konstmusik är den inte. För det första finns här ingen scen, vilket leder till att vi bara ser musikernas vaggande hjässor. Till råga på allt sticker ljudet iväg och gömmer sig någonstans kring åhörarnas mellangärden, eller rakt upp i taket till flygplanen som hänger och dinglar lite hotfullt ovanför våra huvuden.

Men det här lyckas ändå inte förmå att förta den stora musikupplevelse vi åhörare får avnjuta. Krakóws filharmoniska orkester leds för kvällen av den polske dirigenten Marek Wroniszewski, vars lekfulla, men ändå mycket koncentrerade handlag med orkestern, övertalar oss åhörare att ha överseende med lokalens brister.

Kvällen inleds med en menuett av Boccherini. Den går mig ganska obemärkt förbi, ty det är ofta så med konserter – det tar tid att skjuta bort alla påträngande tankar. Hur gärna jag än vill, lyckas jag aldrig lämna dessa tankar i garderoben.

Därefter kommer ouvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts Don Giovanni, och det är väl kanske redan här som jag inser hur denna kväll kommer att avrundas… Vi fortsätter raskt med ovanstående tonsättares andra konsert för valthorn (kv 417). Jag måste erkänna att jag faktiskt har lite svårt att förlika mig med detta tillkrånglade instrument. En väldig massa rör leder ut i en gigantisk tratt, som ändå inte lyckas att förmå mer än en lite alldaglig fjärt… Nå, det där kan tyckas vara en lite orättvis beskrivning av valthornet, men jag motsätter mig det, ty jag tycker att den verkliga orättvisan sker mot valthornet – då den trots sin skönhet låter så stumt. Men solisten Adam Kozłowski lyckas besegra valthornets inre begränsningar, och trollbinder mig. Han får valthornet att låta riktigt varmt och krämigt. Således var det en fullkomligt formidabelt utförd konsert!

Det vankas paus, men inte för pukslagaren. Framför hans pukor har en kö bestående av småfolk (läs=barn) formerat sig. De vill slå på hans pukor och utkräver dessutom hans autograf. Pukslagaren ser mycket nöjd och belåten ut. Spektaklet fortgår under hela pausen.

När orkestern åter tar ton är det för att framföra Ludwig van Beethovens ouvertyr Coriolan. Det är ett stycke som kräver full koncentration, med långa pauser som leder in i gemensamma nedslag. Och detta återges med en förödande precision. Jag förstår nu vad som håller på att ske. Jag håller på att bli förälskad i Krakóws filharmoniska orkester. Och min kärlek slår ut full blom i andra satsen av Joseph Haydns 94:e symfoni (H. 1/94). Violinen tassar så stilla och tyst, tills resten av orkestern faller in med ett… ja, ett brak, skulle jag säga. Det är kanske första violinen som jag inledningsvis förälskar mig i. Så otroligt samspelta, som om de vore en endaste violin. Men även träblåset förför. Likaså bleckblåset.

Men främst är det ändå beror min nyförälskelse på att Krakóws filharmoniska orkester har en oerhört vacker klang. Alla stämmorna spelar tillsammans. Det låter kanske enkelt, men tror mig när jag säger att orkestrar kan spreta alldeles förskräckligt. Krakóws filharmoniska orkester vågar dessutom spela svagt. De tvingar oss att spetsa våra öron. Och just genom att spela svagt visar de sin enorma skicklighet. Här kan inga misstag gömma sig.

Jag vinglar, berusad av Krakóws filharmoniska orkesterns toner, ner mot vägen, för att bege mig hemåt längs med de oändligt långa lysmaskarna av bilköer som omger staden.

I pausen, strax före småfolket formerat sin kö.