Jag har ont. Hjärtat svider. Mina andetag känns klibbiga och taggiga på samma gång. Så som det känns när man är nyförälskad, eller när man tvingats vara frånskild från den man älskar mest.
För en tid sedan förstod jag för första gången att en plats kunde ha en sådan inverkan på mig (och säkert på andra också för den delen). Det var när en bild fladdrade förbi i flödet på Facebook. En vän, som jag egentligen mest förknippar med asfaltsdjungeln i Kyjiv, poserade framför en mycket hemtam horisont. Till höger om henne syntes ett grått streck och precis bakom henne höjde sig en stad. När jag såg det sved det till i hjärtat. För det var Helsingborg och Ven sett från Helsingör jag såg. Det var väl först då jag förstod hur starkt jag håller av den platsen på jorden. Kanske förstärktes min längtan av att jag då befann mig långt bort. I Lviv.
När jag läser Żanna Słoniowskas roman “The house with the stained-glass window” (“Dom z witrażem’) erfar jag samma känsla, men nu sitter jag i Skåne och läser om Lviv. Kanske är det därför som jag andas lite tungt. En längtans suck lämnar mina läppar.
Żanna Słoniowskas roman är en regelrätt kärleksförklaring till Lviv. Men inte på det vis vissa tycks anse att kärleksförklaringar bör se ut. Det är inte en romantiserat eller tillrättalagd bild av staden hon ger. Här finns motsättningar mellan ukrainare och ryskspråkiga och många andra grupper. En märklig historisk bitterhet som löper som en tråd över sidorna.
Många har känt sig kallade att skriva lovord till lejonstaden i Galizien. För en tid sedan rönte översättningen av Józef Wittlins minnesresa “City of Lions” stor uppmärksamhet och förtjusning. Kanske för att Philippe Sands, tillika Lviv-skildrare, höjde honom till skyarna. I Polen har man uppmärksammat Debora Vogel, poet, filosof, i en stor utställning. Även hon var en stor skildrare av Lviv. Och vi ska inte glömma Stanisław Lems utmärkta memoar “Höga slottet”, där han romantiserar livet i mellankrigstidens Lwów så till den milda grad att han glömmer att nämna den förbittrade stämning som rådde mellan polacker och ukrainare i staden efter inbördeskriget.
Żanna Słoniowska romantiserar dock inte, men hon ägnar sig för den sakens skull inte åt tråkiga listor med fakta. Det är en levande text, som vackert blommar ut i en självständig prosa, där orden rör sig över sidorna som om de förde ett alldeles eget och egensinnigt liv. Ordens betydelse återföds i en annan kropp och kostymering. Jag blir förvånad på ett uppfriskande, energigivande vis.
Det är det Lviv jag känner. Eller så är det just det Lwów, eller Lvov, eller Lemberg som jag känner. Även Lemberik och Leopolis finns där, om än på en mindre upplyst plats. Jag släpps in i familjernas inre liv, och även där sliter och drar Lviv i invånarna. På det där fullkomligt hänsynslösa, men ändå likväl bedårande vis, som endast Lviv behärskar. Staden – med sitt folk som vandrat dit av egen vilja eller de som tvingats dit av makthavare som vill ändra stadens karaktär – tar sig in köken, finrummen, kring middagsborden. Den är ständigt närvarande, och styr samtalsämnen, beslut, drömmar, förhoppningar inför framtiden.
I romanens hjärta finns fyra kvinnor. Gammelmormor, mormor, mamma och hennes dotter. Berättelsen löper från det polsk-ukrainska inbördeskriget till dagens Lviv. Ibland får jag en känsla av att Żannas Lviv befolkas av människor utan makt. De som känner att de skvalpar runt som äggskal på en ocean, oförmögna att styra sina liv. Men så ser jag att det är en missuppfattning. Det är nämligen så det är i Lviv, där historiens vingslag alltid är lite våldsammare och mer abrupta än på andra platser. Och kanske kommer sig känslan av maktlöshet att den egentliga huvudkaraktären är staden, och de som bor i den är endast små statister som nästan viljelöst flyter med i stadens blodomlopp.
Och jag är där, när jag läser Żanna Słoniowska. I det Lviv jag älskar så villkorslös. Min kärlek är inte alltid besvarad, men det har vi lvivianer lärt oss att respektera. I Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Lemberik, Leopolis är det staden som bestämmer. Vi andra är bara tillfälliga, emedan staden är det beständiga som vi inte äger.
Detta lyckas Żanna Słoniowska beskriva, långt mycket trovärdigare än någon av de herrar och den dam som presenteras ovan. Och kanske är nyckeln till hennes framgång valet av karaktärer. Hon lämnar de namnkunniga männen därhän, och ägnar sig istället åt berätta en berättelse född i ett samtal över en kopp te eller kaffe, eller född i betraktelsens av ett hus eller väg. Eller helt enkelt född ur ett glasmålat fönster i en hemkär trappuppgång i Lviv.
Boken om staden, mot sundet, jag älskar…