viewpoint-east.org

Fyra år efter Euromajdan – har det blivit bättre?

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

“Jag förstår ändå inte varför du väljer att vara här,” säger han emedan vi ålar oss fram i en seg och aldrig sinande bilkö. Jag och den äldre männen vid min sida. Han är gott och väl i pensionsåldern, men här kan ingen leva på sin pension. Jag har valt att ta taxi, hans taxi, för att slippa de överfulla dödsmaskinerna som kallas kollektivtrafik här. Martjutkan. Dessa gula själadödare som vi är hänvisade till. Jag har faktiskt möjligheten att göra ett val. Det har inte de flesta här.

“Nej,” slår han fast “jag kan inte förstå varför du är här.”

“Här är allting dåligt. Korruptionen håller på att dränka oss,” fortsätter han.

“Men har det inte blivit bättre efter revolutionen?” försöker jag.

“Bättre? Nej, du. Nu är det än värre. Nu har vi självaste über-oligarken som president. Nej, allt har blivit sämre. Han måste bort. Vi måste börja om.”

Jag har svårt att försöka hitta en positiv vändning på vårt samtal. Alla mina annars gångbara knep, som att smickra med att ukrainarna är världens bästa folk eller att trakten är den vackraste i Europa, biter inte på denne herre. Han låter sig inte charmas.

Jo, lite charmad är han ändå att jag väljer att bo här, men det är helt obegripligt varför jag ändå gör det.

“Sverige är ju ett fantastiskt land. Varför väljer någon att bo här, när man kommer från ett så framgångsrikt land?”, undrar han och låter som en svensk reklamfilm.

“Men vet du om att Ukraina har de bästa och finaste studenterna? De är så klipska och framåt att det känns som en tillgång att få vara här,” säger jag.

Jo, det argumentet tar, det märker jag.

“Och bara att jag är här, lär dem svenska och hur den svenska samhället är och varför det blivit som det blivit, kan ju bidra till att Ukraina blir ett bättre land i framtiden”, säger jag efter en stunds letande efter börjningsformer i mitt huvud.

Han ler. Ja, det gör han faktiskt. Trots att det knappast syns.

Det smärtar att det är så här illa fyra år efter revolutionen. Jag minns när jag vaknade upp den första december 2013. Hur bilder av blodiga demonstranter på Majdan fyllde mitt flöde på Facebook och Twitter. Jag minns hur rädd jag var. Den dagen vågade jag inte gå ut till Lvivs Euromajdan förrän sent på kvällen. Inte ens här kände vi oss säkra. Hela landet genomsyrades av rädsla. Men när kvällen kom hade rädslan vänt till beslutsamhet. Trots att det skulle dröja månader tills demonstrationerna var över, så var Berkuts våldsamma angrepp på de då fredliga demonstranterna början på slutet. Jag visste det inte då, men det är när man gått över barriären av rädsla som man kan vinna ett sådant slag, det lärde jag mig de där månaderna. Frågan är om det inte var den största segern av dem alla. Den när vi överlistade rädslan.

När jag och taxichauffören skumpar över vägarbetesgroparna på Lytjarkivska gatan, en gata som skulle varit värdig för två månader sedan, känner jag hur det knyter sig i magen. Var allt förgäves? Har revolutionen inte uppnått något? Har korruptionen bara blivit värre? Många, särskilt de som bor på landsbygden, menar det. Mina vänner i Busk har nästan tappat all tilltro till att det någonsin kommer bli bättre. Jag försöker som vanligt inge hopp, men med tiden blir det alltmer ihåligt. Det är som om jag är en skiva som går på repeat, och vem orkar lyssna på en sådan efter en tid?

Men det finns nog de som fått det bättre. Problemet är bara att så länge det inte gäller flertalet blir det svårt att övertyga om att det faktiskt finns ett ljus i denna megalånga, kolsvarta tunnel.

Det är svårt att för mina läsare måla allt i klara förhoppningsfulla färger. Utanför mitt taxifönster rullar Lviv förbi. Grått, trasigt, bortglömt. Den enda riktiga ljuspunkten är de unga. Hos dem lever ännu en förhoppning om att det kan bli bättre. Och vi måste hjälpa dem att förverkliga den drömmen. För Ukraina kommer aldrig klara det här på egen hand. Om det blir jag varje dag alltmer övertygad om.

Det är därför jag tror på sådant arbete som exempelvis den svenska ambassaden gör. Man satsar på att stärka civilsamhället. Jag tror att det är den enda vägen ut ur det här. “Tillsammans blir vi starkare“, som Stefan Löfven sa i förra veckan på mötet för Östliga partnerskapet.

Ja, tillsammans kan vi klara av att skapa ett rättsäkert Ukraina utan korruption. Ett Ukraina där trygghet, jämlikhet och rättvisa är en självklarhet. Det gäller särskilt oss som stödde Ukraina under revolutionen. Ansvaret ligger extra tungt på oss. För det vi som då lovade att allt kan bli bättre. Hela Europa är faktiskt beroende av att det här projektet lyckas. Ett havererat Ukraina kan faktiskt sänka hela Europa.

Euromaidan #Lviv I
Det var då…

Share

Det är inte ens fel när två träter – om det polsk-ukrainska ordkriget

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

“Det är aldrig ens fel när två träter”, sa alltid min mormor, när våra diskussioner övergick i gräl. Oftast höll vi oss till att diskutera, före att råka i luven på varandra. Det handlade alltid politik. Trots att vi många gånger hade liknande syn på tillvaron, så hände det ganska ofta att vi ändå kom till olika slutsatser. Mormor inte var någon politiker eller poltitiskt aktiv, men var hon politiskt intresserad. Och en mycket god lyssnare. En egenskap inte så många av oss bär. Det här ledde till att vi ganska ofta hittade en väg ut ur våra bråk.

Jag tror att det kanske berodde på hennes bakgrund. Hon var dotter till en faderslös stins, och hennes mor från fattigaste Småland. Själv hade hon väl vandrat uppåt och landat i en medelklass. Min morfar var sjökapten. Det är med en sådan resa man sällan glömmer sin bakgrund.

Det där intresset för politik satte hon som ett frö i mig. Fram till den dagen hon vandrade in i demensens skuggland, diskuterade vi ofta. Våra telefonsamtal kunde vara långa, och ibland avslutades de i vredesmod. För jag har även ärvt envisheten från henne. Men någonstans lärde hon mig också att lyssna, så vi ringde alltid tillbaka till varandra. För att höra vad det nu var den andre sa. Efter några timmars eftertanke gick det nämligen mycket bättre att höra.

Den här envisheten ser jag nu på ett helt annat ställe. Grälet mellan Polen och Ukraina. Det är märkligt att se två så goda vänner plötsligt hugga efter varandras strupar. Kanske har det att göra med att jag bor i Ukraina som jag tycker att Polen agerar mycket ologiskt och överdrivet aggressivt. Det är de som hugger oftast.

Grälet tycks ha inletts med att Ukraina nekade polska forskare att gräva upp gravar i Volynien. Polen vill utreda massakern i Volynien igen, och för att göra det måste de tydligen gräva upp offrens gravar. (Den här regeringen har ju en förkärlek till att gräva upp gravar, så jag är inte helt övertygad om att det är rätt taktik för att förstå ett historiskt förlopp.)

Det är helt enkelt omöjligt för Ukraina att gå med på det. Här finns en lag som kan kollidera med polackernas undersökning. Lagen som Ukraina antagligen lutar sig mot är den som säger att man inte får kritisera den ukrainska befrielsearmén. En armé som kan ha deltagit vid massakern. I vilken utsträckning lär nog inga uppgrävda gravar i världen förtälja.

Sedan har grälet bara fortsatt, och just nu ser det ut som om de båda länderna har grävt retoriska skyttegravar. Polen verkar vara mest ivrig att skjuta skarpt. Ukraina duckar flitigt, men inte alltid så smidigt. Ibland framstår det som om Polen har valt det här tillfället att ge sig på Ukraina då den sistnämnde är mycket försvagat. Ukraina är dessutom helt beroende av att dess västliga granne bidrar till att stärka Ukraina i EU.

Ibland tror jag att det är något urtroll som byggt bo hos den polska regeringen. Ett elakt troll, som gör allt för att Polen ska förlora alla sina vänner. Om det fortsätter så här kommer snart sagt ingen ukrainare inte lagt av ett djävulskt skämt om stridshingsten i väst. Ja, längre än till skämt tror jag inte de flesta ukrainare går. De flesta här tycker att polacker är ett ganska trevligt folk. Men om det fortgår länge till kan de där skämten lätt gräva fram en ilska som fanns där under andra världskriget. Jag tror verkligen inte att Polen vill det.

Den enda lösningen är att båda tar ett steg mot försoning. En riktig försoning den här gången. Inte bara sopa under mattan. Men jag är ganska övertygad om att uppgrävda gravar inte leder till att få mycket bättre förståelse för varandra. Någon gång måste man också kunna tala till varandra som vuxna. Fast jag har inte så höga förväntningar om att nuvarande regering i Polen klarar av det konststycket. Den ukrainske presidenten har gjort några försök. Han har knäböjt vid monumentet över de mördade i massakern samt initierat en kommission där Ukraina och Polen ska försöka finna en gemensam lösning. Ännu så länge har jag inte sett att den polska regeringen kommenterat den. (Rätta mig gärna om jag har fel.)

“Det är aldrig ens fel när två träter”, ja, så rätt hon hade mormor. I det här fallet måste båda retirera. Det hjälper inte att stånga sitt huvud mot den andres orättfärdiganden. I det här fallet har båda parter gjort fel, fast vid olika tillfällen. Och eftersom de båda har en totalitär bakgrund i mannaminne, försvåras dialogen. Man måste gå varligt fram, och en början hade ju varit att lyssna till varandra.


Mormor i eftertanke.

Share

Holodomor – ett brott mot mänskligheten

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

Folkmord eller brott mot mänskligheten? Två begrepp som allt oftare upptar mina tankar. Idag tänker jag på de där två begreppen då jag ser hur ljusen vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv flämtar i den kyliga novemberkvällen. Jag ser hur de bildar formen av ett kors, tillsammans med de två årtalen 1932-1933. Åren för den stora svälten. Idag är det hågkomsten för Holodomor i Ukraina.

Holodomor. Ett ord som kanske lämnar just dig mindre berörd, men som får mitt blod och många andras att isa i våra ådror. Det är bilderna av de utmärglade barnen. Alla ansikten redan märkta av död. Det är det jag ser framför mig när jag hör ordet. Här i Lviv är nämligen Holodomor ett ofta förekommande tema för diskussion eller eftertanke. Egentligen är det lite paradoxalt, eftersom här var det ingen svält under Holodomor. Lviv hette då Lwów och låg i östra Polen.

2009 skrev jag till vår dåvarande utrikesminister Carl Bildt och frågade varför Sverige inte erkände Holodomor som folkmord. Det var utfört av sovjeterna, och riktat mot ukrainarna. Det var jag var så säker på då. Jag tyckte att jag förstod alla sammanhang. Men nu vet jag bättre, och det måste jag bland annat tacka Phillippe Sands för.

Phillippe Sands föreläsning på katolska universitet lyftes givetvis frågan. “Kan man rent juridiskt fälla någon stat för folkmord på en social grupp?”, frågade en ung man i publiken. Sands går några steg närmare den unge mannen, väl medveten om hur viktig den här frågan är för många i Ukraina. Och han vet att det här är en ny infallsvinkel. Tidigare har de i Ukraina som vill att andra länder ska erkänna Holodomor som folkmord, pekat på att det var en svält särskilt konstruerad för att drabba ukrainare. Eller rättare sagt, en svält särskilt riktad mot bönderna, kulakerna, som vägrade samarbete med sovjeterna. Tanken den unge mannen lanserar är ett relativt nytt perspektiv, och det vet Sands.

Det är inte en lätt fråga, svarar han. För det första finns det bara ett folkmord som skett före rättegångarna i Nürnberg som erkänts av många länder (och där ibland Sverige) som folkmord, och det är mördandet och fördrivningen av armenier ut ur Turkiet mellan 1915-1917. Men har det lett till något erkännande från Turkiet? Har det lett till att man har öppnat upp för att den här tragiska händelsen i historien diskuteras förutsättningslöst och öppet? Nej, säger Sands. Det har istället lett till motsättningar och vrede. Det har skapat mer ont än gott. I Nürnbergrättegångarna valde man att inte använda begreppet folkmord. Varför vet vi inte, men på vilket sätt hade situationen hjäpts av att använda det begreppet? Och det är lätt att förstå hans resonemang. I dagarna har Ratko Mladić dömts för folkmord i tribunalen i Haag, men samtidigt hyllar många serber honom som en hjälte. Kommer det leda till försoning att döma honom för folkmord? På det har vi inget svar idag. Det får framtiden utvisa.

När jag skrev mitt brev till utrikesminister Carl Bildt, så såg jag allt så enkelt. Holodomor var ett folkmord som måste fördömas. Men som Sands säger, hur vet vi att det verkligen leder till försoning och upprättelse av de döda? Och vem ska dömas? frågar han. De ledare och den unionen som gjorde sig skyldiga till brottet finns inte kvar. I alla fall inte på pappret.

När jag nu sitter här, med mitt tända ljus idag på dagen för hågkomsten av Holodomor, så undrar jag om det inte är bättre att släppa tanken om folkmord, och istället fokusera på brott mot mänskligheten. För det var just ett brott mot miljontals av människor. Oskyldiga människor, som inte hade gjort sig skyldiga till något annat “brott” än att bo och leva på en plats som hamnade under sovjetiskt styre. Sovjetunionens brott var dock värre. Att genom svält kuva människor till lydnad.

För dessa döda tänder jag därför ett ljus sista lördagen i november varje år. På samma gång tänder jag ett ljus mot totalitära regimer, och deras lemlästade av våra samfund. Och i den tankefiguren fungerar begreppet brott mot mänskligheten bättre.

Share

Vad lockar oss en fredag?

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: ,

Tänk dig en lokal fylld till bredden med människor. En lokal som rymmer ungefär 600 personer. Vi är så många att flera av oss får stå. Vi är gamla eller unga. Med ryggsäckar eller handväskor. Med dreadlocks eller vågiga papiljottlockar. Med kostym eller iklädda jeans. Ja, vi alla finns nog där. Vi är nog alla representerade.

Och vad är det då som lockar oss hit? Jo, det är Bach, John Dowland, Igor Stravinskij, Franz Liszt och många fler. Jag har lite svårt att förstå att det verkligen är sant. Att så många knatar iväg till Orgelsalen i Lviv för att lyssna på klassisk musik. En helt vanlig fredag.

Men det är ju ingen vanlig fredag. För det är nu som orgelsalen kommer ta ett nytt andetag. Taras Demko och Ivan Ostapovitj, ni vet hjärnorna bakom Collegium Musicum, kommer i framtiden sätta sitt tydliga avtryck på konsertsalen. Det ska bli oerhört roligt och intressant att få följa med på den resan så länge som det nu varar.

Det är inte för utan att jag känner en oerhörd tacksamhet över att få vara just här och just nu. Att jag faktiskt är en av de här galna lvivianerna som rusiga efter tre timmars musik, promenerar iväg ut ur Orgelsalen och på vår väg sprider den upprymdhet bara musik kan ge oss.

Share

Den putinistiska antisemitismen

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ryssland, sociala medier
Tags: , ,

Det har tagit tid. Främsta skälet är väl att jag inte kom in. Det är ju faktiskt enligt lag förbjudet att använda plattformen i Ukraina. Droppen blev att mitt konto blev kapat. Nej, jag syftar inte på mitt bankkonto, eller bloggen, utan på vk.com. Den ryska motsvarigheten till Facebook.

Jag har länge haft för avsikt att radera kontot, särskilt då jag läste någonstans att svenska nazister gått över till att använda den. Ja, de finns ju på andra plattformar också. Men gruppen svenskar på vk.com är verkligen inte stor, och bara tanken på att någon skulle ta mig för en svensk nazist blev ett argument för att lämna.

Men i morse hände det alltså, någon hade kapat mitt konto. Med lite fixande med VPN fick jag till slut död på mig själv där. (Jag hade tydligen också bytt namn till Alina Makarova.)

När jag (eller rättare sagt min webbdesigner) väl trycker på delete, vad händer då? Jo, vk.com passar på att slänga in ett antisemitiskt skämt. Se där, ett kristallklart exempel på att tongångarna i Ryssland går mot allt gräsligare antisemitism. Jag antar att det finns jubelidioter där ute som tycker det är kul, men jag ser det bara som ännu ett exempel på att den putinistiska propagandan i Ryssland är riktigt sjuk. För vk.com sitter i knät på Putin och Kreml. Om det råder det i min värld inget tvivel om.


Nej, jag tänker inte länka inte till sidan.

Share

Potockis palatskatt bjuder upp till Liszt

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, turism, ukraina
Tags: , ,

Idag var vi bjudna till Pototckis. Ja, ni vet världens rikaste man! Nähä, men då ska jag berätta. Det ryktas om att han har mer pengar än tsaren i Ryssland, och jag må säga att spegelsalen i hans residens blänkte av guld. Och alla väggarna är av vackraste marmor!

Nej, det är givetvis inte sant. Jag har inte varit hembjuden till Pototckis, men i alla fall bjuden av Collegium Musicum att lyssna till Franz Liszts Etyder nr. 1-12 i Pototckipalatsets spegelsal. Det är en helt lysande idé att ha konserter i den fina lokalen. Så ibland är det väldigt tur att Collegium Musicum inte har någon egen hemvist, då vi i och med det får njuta av musik i så många olika lokaler.

När palatset byggdes var det för övrigt sagt att det skulle vara det vackraste residenset i Lviv (då Lemberg). Och nog är det vackert. En 140-årig skönhet! Något varje Lvivresenär måste besöka. Pototski var nämligen enormt rik. Som guvernör fick han väl ekonomisk hjälp att bygga det, men den som varit i Łańcut vet att han egentligen behövde något ekonomiskt bistånd. Hans son var världens rikaste man vid andra världskrigets slut. Men eftersom han inte kunde bo i Polen efter kriget, lär han ha slösat bort alla sina slantar på kasino och dyra hotell i västra Europa. Han lär för övrigt har stått modell till James Bond. Hans omättliga törst på kvinnor och lyx, var tydligen något som eggade Ian Flemmings fantasi. Kvar efter Pototskis törst finns turligt nog hans palats, som vi lämpligt nog kan njuta av Liszts gymnastik för pianister i.

Jag undrar förresten om det inte var en släkting till självaste palatskatten, som bodde i palatset när Pototcki var guvernör, som vi fick möjlighet att bekanta oss med? Nå, den tyckte i alla fall om Liszt. Ett extra mjau fick vi avnjuta när extranumret kom.

Ja, för detta svårspelade stycke framfördes ikväll med bravur. Lviv har många begåvade pianister, och Andrij Makarevitj är en av dem. Etyderna är tonsatta för någon med spindelaktiga fingrar. Man måste kunna både kräla och hoppa över tangenterna samtidigt. Tempoväxlingarna är halsbrytande. I samma nedslag måste man bemästra olika takter. Man måste kunna kasta sig från explosioner av toner, till orkanens mitt där ett bedrägligt lugn ska lura åhöraren att luta sig tillbaka. Men just när lugnet inträtt, kommer nästa skottsalva. Kvar sitter man, genomborrad av varje ton. Förundrad och upprymd. Det är nog bara Liszt som kan lyfta oss så. Bort från tvekan. In i handling.

Ett stort tack till Collegium Musicum som återigen visar att Lviv är en musikstad med en egen själ och kropp. Vi har något unikt här, som vi ska värna om.


I entrén möts vi av hjärnorna bakom Collegium Musicum Taras Demko, Ivan Ostapovith, Pototskis huskatt samt Maria Popyk. (Bild: Collegium Musicum.


Palatskatten på plats.

Share

Om att vara intanför

Category: by sophie engström, krönika
Tags: , ,

Jag sitter och tittar på den frostade glasrutan som leder ut till någon verklighet utanför. Här inne råder en ordning av stängda dörrar, maktens klädesplagg, och blanka klackar som dånar mot golvet. Jag är inne men ändå utanför. Det är en speciell känsla, den där att vara inne men inte med. Ibland tror jag att det är min lott i livet.

Det är för att jag är rörlig, har jag förstått. Ofta slipper man att låta mig vara med för att jag inte har för avsikt att stanna så länge. Det är i alla fall vad man utgår ifrån. Att jag är tillfällig, då jag inte varit här hela tiden.

Det är egentligen det som är det märkligaste med tron att några hör till mer än andra. Vi gör ofta så där mot varandra. De som inte är härifrån behöver man inte bjuda in.

Ibland är det även så att man utgår från att någon är utanför även när den är inne då det är enklare att denne är utanför för att de genom att vara inne kan skapar mer besvär. Bara genom att vara inne. Ibland är det även så att man kan avvisa de som är inne, eller säga åt dem att de möjligen inte är inne, och att de har förväxlat ute med inne, därför måste de ut före de ska in. Och egentligen är det bättre om de är ute, eftersom inne bara är för dem innanför. Inte för dem som egentligen kommer utifrån. Därför vill man hellre att de är utanför trots att de egentligen är inne. Det gör alla mer säkra på vad inne verkligen är. Det är för oss som är inne. Inte för er utanför.

Det märkligaste med de frostade glaset och de långa korridorerna som alstrar eko åt de blanka klackarna, är att de finns överallt. Varje skrymsle av vår verklighet har en liten sådan här gömma, dit man förpassar sådana som förvillat sig in, trots det vore bättre om de var ute. Hela nationstänkandet bygger faktiskt på att ska det där speciella tillståndet.

Och om man är riktigt lyckosam, kan man kanske försätta de utifrån som smugit sig in, i en limbo-situation. Så att de förblir intanför. Där kan de hänga och gunga, fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.


Detta är skrivet med anledning av att Sverige utvisar arbetskraft. Arbetskraft som vi behöver. Samt med anledning av alla oss andra som pendlar mellan hopplöshet och förtvivlan i oändliga processer, som ofta slutar i en liten, men utdragen, suck. Innan allt börjar om igen på nytt.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: