viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 27 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sägs att Gustav Mahler (nu är vi där igen, men det kommer bara bli en parantes) utbrast “Mozart” i sitt dödsögonblick, som om han såg den stora mästaren framför sig. Man kan ju inte veta om det är helt sant, ty vittnesbörden kommer från Alma Mahler, och hon ville ju skapa varumärket “Gustav Mahler”, och en liknande legend spädde ju på bilden av Gustav Mahler som ett musikaliskt geni. Vittnesbörden har alltid fascinerat mig, för även om jag vet att Mahler gärna satte upp Mozarts operor, så känns de två tonsättarna så väsensskilda. Men jag är ju bara amatör, och formar mina musikaliska upplevelser efter ett lekmansöra.

Men trots att Mahler ska ha varit förtjust i Mozart, har jag svårt att förlika mig med situationer där Mahlers musik byts ut mot Mozart. Det är vad som hade skett i programmet till kvällens konsert. Initialt skulle Krakóws filharmoniska orkester framföra Mahlers sjätte symfoni, men någonstans beslöt man sig för att byta ut Mahler mot Mozarts 41:a symfoni, kallad “Jupitersymfonin”. Vari man kan finna orsaken till ändringen vet jag inte, men möjligheten tog man beslutet i och med att man bytte konstnärlig ledare för Krakóws filharmoniska orkester. För en Mahlerian, som jag är, innebär en dylik programförändring en uppbragdhet. Dels beroende på att jag hyser stor aktning för Mahlers sjätte symfoni, samt att det är det enda av hans symfonier jag aldrig hört levande. Av den orsaken lämnade framförandet av nämnda symfoni med Mozart mig tyvärr helt oberörd, trots att den nye konstnärliga ledaren Michał Klauza gav ett skickligt intryck.

Annat var det med inledningen av konserten, som var Karol Szymanowskis tredje symfoni (op 27) som kallas för “Pieśń o nocy” (“Nattens sång” på svenska). Den tillkom efter Szymanowskis första resa till Orienten, och under den resan fick han med sig ett nytt tonspråk som också skulle bli en av de viktigaste signalementen för hans tonsättarkonst under en period fram till 1919. “Nattens sång” består av en sats men den äger ändå tre delar med mycket olika karaktär, och det mest utmärkande draget är, förutom dess orientaliska karaktär, de olika stämmor, eller dess flerstämmighet, som flätas samman och skapar ett helt egensinnigt tonspråk. Det är ett verk för full orkester, med kör och en tenor som solist, vilket gör att det är öronbedövande, men också oerhört vackert. Kvällens stjärnor var kören (förstås) och konsertmästaren Pawel Wajrak som framförde violinsolot med bravur och såg därmed till att skapa den där särskilda atmosfären som symfonin besitter.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick höra verket med Krakóws filharmoniska orkester, då förra gången var med den tidigare konstnärliga ledaren Alexander Humala. Jag kan omöjligt jämföra de två uppsättningarna (jag är ju lekman), men förra konserten gjorde ett större intryck på mig av någon anledning som jag själv inte förstår.

Ni tycker säkert att denna upplevelse vore nog för en kväll, men jag har alltid plats för musik i mitt hjärta. Därmed satte jag mig på cykeln och trampade från konserthuset till den gamla ringmuren för att gå på en gratiskonsert. På programmet stod Antonín Dvořáks stråkkvartett nummer 12 (op 96), som kallas för “den amerikanska stråkkvartetten”, och musikerna från Sinfonietta Cracovia. Tillsammans med en stor grupp musikälskare satt jag där i den kyliga höstkvällen, omringad av spårvagnar som dundrade förbi, festglada gaphalsar och ambulanser. Men ingenting kunde störa den förtrollade atmosfär som musikerna lyckades åstadkomma. Och som avrundning kan vi söka oss till Gustav Mahler igen, som en gång lär ha yttrat: “det bästa i musiken hittas inte bland noterna”.


Dagens anteckning – 25 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så länge som jag kan minnas har det i mitt hem funnits en tjockbladig växt som jag felaktigt kallat för “penningblomma”. Det finns ingen växt som heter så, och kanske är det helt rätt och riktigt eftersom den just inte blommar. En del kallar den för penningväxt, men inte liknar den pengar precis och det är kanske därför som de flesta kallar växten för paradisträd eller krassula. Nå, jag har alltså alltid haft en sådan växt som jag felaktigt kallar för penningblomma i mitt hem, och sålunda har en sådan delat boning med mig även i Kraków.

Men under vintern och våren har mitt exemplar av den felaktigt kallade växten sett alldeles förskräckligt deprimerad ut. Ja, den har sett så pass ledsen ut att den faktiskt smittat av sig med sin depression. Slutligen blev jag tvungen att ta saken i egna händer och klippa ner den och försöka få skotten att forma små rötter så jag kan återplantera skotten.

Nu är detta med att övertyga skott om att skapa rötter, alltid en knivig uppgift och i morse kände jag att jag trots allt inte kunde vänta. Därför satte jag mig på cykeln för att köpa en ny penningblomma, som de inte kallas. Till min stora förtjusning hittade jag ett praktfullt exemplar med orange kant på bladen. Efter att jag hade kommit hem gjorde jag en bildsökning och det visade sig att AI föreslog att den kunde bära namnet “Hummel’s sunset”. Då jag älskar tonsättaren Johann Nepomuk Hummel blev jag mäkta stolt över att jag hade gjort ett så ypperligt val.

Johann Nepomuk Hummel föddes år 1778 i Bratislava, som då kallades för Pressburg och låg i kungariket Ungern. Han var det enda barnet, vilket var mycket ovanligt för hans samtid. Snart visade den unge pojken att han hade ett utmärkt gehör och spelade piano med förvånansvärd skicklighet. Därför flyttade familjen till Wien och hans far sökte upp Wolfgang Amadeus Mozart och frågade honom om han ville undervisa den unge Johann Nepomuk, vilket Mozart ville då han lär ha varit väldigt imponerad av den unge musikanten.

När Johann Nepomuk hade fyllt 12 år åkte far och son ut på en lång turné genom Europa. De återvände till Wien tre år senare och då inledde Johann Nepomuk sina studier hos bland annat Joseph Haydn och Antonio Salieri. Det var också under denna period som han träffade Ludwig van Beethoven och de båda skulle bli vänner för livet. Intressant nog var Johann Nepomuk Hummel även mycket god vän med Franz Schubert, trots att det skilde tjugo år mellan de båda.

Tack vare Joseph Haydn fick Johann Nepomuk Hummel en anställning som konsertmästare i prins Nikolaus Esterhazys hov. Här skulle han stanna i nästan tio år. Därefter gifte han sig med den burna operasångerskan Elisabeth Röckel, och han skulle bland annat följa med henne på hennes turnéer i Tsarryssland. Under 1810-talet arbetade han i Weimar och skulle snart bli bekant med Johann Wolfgang von Goethe. De båda skulle dessutom vara en av de största turistattraktionerna i staden.

När Johann Nepomuk Hummel gick ur tiden år 1837 var han en känd tonsättare, men hans tonsättningar föll ganska snart i glömska. Den troligaste förklaringen till det stavas Franz Liszt och senare Richard Wagner, med sin nya syn på musiken och Hummels sätt att tonsätta ansågs vara föråldrat. Det är först under de senaste decennierna som man åter fört in Hummel till reportoaren, och jag kan med eftertryck rekommendera praktiskt taget allt han skrev, men hans septet i d-moll, op 74, är underbar.

Nu är det dock inte så att min Hummel’s sunset är uppkallad efter tonsättaren Hummel. Tydligen är det någon Ed Hummel som gett den namnet, men det är en annan historia.


Dagens anteckning – 26 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är säkert inte många av er som har lyckats undgå att det är Wolfgang Amadeus Mozarts tvåhundrasextionionde födelsedag imorgon. Han kan ju dessvärre inte vara med och fira själv, men det hindrade inte oss andra från att festa om en smula till hans ära en dag i förväg. Själv gick jag på födelsedagskalas hos Fortepiano atelier för att hedra denna gigant bland tonsättare. Pianisten Natalia Kurcab och mezzosopranen Viktoria Lerche-Kurpas hade satt samman ett fint program bestående av sånger av Fryderyk Chopin, hans lärare Józef Elsner samt Maria Szymborska, bland annat med Grande valse i F-dur från 1819. Avslutade gjorde de med två sånger av Mozart, som återspeglar vår samtida uppfattning om honom som en sexfixerad lustigkurre.

Jag tror att alla har ett Mozart-ögonblick, ett tillfälle då Mozarts musik har skänkt någon extra krydda åt tillvaron. Mitt Mozart-ögonblick borde ha varit när pappa framförde Mozarts klsrinettkonsert tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester, men jag var inte där eftersom jag gick i skolan på annan ort. Istället får jag dra mig till minnes det senaste tillfället när Mozarts musik gjorde starkt intryck på mig, och det var förra hösten när Krakóws filharmoniska orkester och kör framförde hans Mässa No.16 i C-moll (K.427), tonsatt troligen 1782-83. Jag minns särskilt kören, som jag också tror att jag förälskade mig i under den konserten. Deras framförande av “Qui tollis” gjorde mig fullkomligt hänförd. Ett förtjusande Mozart-ögonblick, med andra ord.

Vilket är ditt Mozart-ögonblick?


Dagens anteckning – 11 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dörren till trappuppgången skramlar till och flyger upp. En tjej med en synlig tatuering i ansiktet och färgsprakande hår kommer ut genom dörren. Hon ler lite som en hälsning mot mig, kikar in i sitt postfack, och innan jag vet ordet av har hon försvunnit ut ur porten. Något säger mig att vi inte är här av samma anledning. Mitt ärende hit är att besöka Franz Schuberts sista bostad. Jag är ganska säker på att tjejen med sin tatuering inte besökte Schubert, utan att hon bor här i huset i stadsdelen Wieden i Wien, som ligger mycket centralt.

Tjejen som just lämnat sitt hem är inte ovanlig på något vis. De flesta i Wien bor i lägenhet, och cirka 80% av wienarna hyr sina lägenheter, och det till ett rimligt pris. Det här skapar en känsla av liv. Wiens innerstad har därför en mycket annorlunda karaktär jämfört med min egen hemstad Kraków, då det är inte bara turister som befolkar gatorna. Vid varje hus syns cyklar och balkongerna är använda. Det ser ofta ompysslat ut, utan att för den delen kännas tillrättalagt. Det lyster hemtrevligt från de flesta fönster om kvällarna, det syns blommor eller andra lämningar som ett stadigvarande boende alstrar, och i trapphuset till Schuberts sista bostad har någon låtit en gullranka slingra sig runt sin ytterdörren.

På gården till en av Ludwig van Beethovens bostäder i Wiens gamla stan möter mig en liknande påminnelse om stadens bostadspolitik. Mellan ett inner- och ytterfönstret ligger några frukter och grönsaker prydligt upplagda. Här, mitt i det hetaste av turiststråken, bor helt vanliga dödliga wienare. Och ser man på, där är det någon som samlat andra frukter och grönsaker i sitt fönster, för visst är det Richard Wagner och Wolfgang Amadeus Mozart som tittar ut från fönstret där uppe? Det känns passande i denna musikens stad, även om Richard Wagner inte bodde i Wien mer än ett år. Han bodde på Hadikgasse 72, långt från gamla stan i närheten av Schönbrunn. Men det är oklart om han hyrde den ståtliga villa som idag blott erbjuder en plakett som minne av hans tid i Wien. Mozart hade flera olika adresser i Wien, även under hans tid var det brukligt, för någon med en låg eller genomsnittlig inkomst att hyra sina bostäder.

Summan av kardemumman är alltså att Wien är sig likt, om det inte vore för det där med tatueringen i ansiktet. Tror jag i alla fall.

Några källor
https://www.grazwiki.at/Hadikgasse_72_(Wien)
https://www.svd.se/a/6zmOLe/har-ar-europas-bostadsparadis
https://www.dagenssamhalle.se/opinion/debatt/wien-visar-vagen-till-halften-sa-dyra-bostader/