viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 8 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det syns inte en krusning på Wisłas yta, som girigt speglar den frodiga grönskan som löper längs med flodbädden. Därinne, i de saftiga gröna bladverken, pågår ett ivrigt rumsterande av alla tillresta och stadigvarande fåglar. Bon byggs. Reviren sjungs in. Och bland alla sångövningar som ska exekveras bryter sig plötsligt ett ihållande surrande löst och lägger sig på en vibration strax ovanför vattenytan. Under några minuter pågår den surrande sången, innan fågeln tystnar lika tvärt som den tog ton, om man nu kan kalla den frekvensen en ton.

Gräshoppssångaren, som den surrande lille gynnaren kallas efter sin gräshoppsliknande sång, är förhållandevis diskret figur, som hart när är omöjlig att upptäcka om den inte företar sig sin surrande sång. Trots att den är en mycket långväga sommargäst, den är flugit hela vägen från mellersta Afrika eller Indien, avstår den helst från att flyga omkring när den väl anlänt till Europa. Kanske är den trött i sina små vingar. Följdaktligen struttar den runt mellan olika vasstrån, grästuvor och örtstänglar. Men för den sakens skull är den inte nödvändigtvis försynt eller blyg. Om du skulle springa på den någon gång är det troligt att den skulle studera dig ingående och vippa lite frågvist med stjärten.

Men den är som sagt inte lätt att upptäcka. Dels beror det på att den som sagt inte gärna flaxar runt, men den främsta orsaken är nog att dess fjäderdräkt smälter in förträffligt väl i omgivningen. Hjässan och kroppens ovansida är mjukt olivbrun och buken har en matt och nästan smutsig beige ton. En perfekt maskering om man vill röra sig oupptäckt bland vass och gräs. Sedan är den också ganska liten till växten, med sina 13 centimeter från näbben till stjärtens oundvikliga slut. Sammantaget kan man säga att dess yttre bäst beskrivs som tämligen oansenligt.

Gräshoppssångarna trivs bäst på fuktiga ängsmarker, i våtmarker eller som här längs med Wisła. I Sverige har utdikning gjort att de minskat i antal, men från Baltikum och vidare ner mot Centraleuropa finns fortfarande goda förutsättningar för gräshoppssångarnas välbefinnande. Man kan också anta att den surrande gynnaren vid Wisłas redan byggt sitt rede av löv och vass. Där kommer både honan och hanen ruva på de fyra till fem äggen, som kläcks efter ungefär två veckor. Ungarna stannar sedan bara kvar i boet i drygt en vecka innan de knatar – ty de kan ännu inte flyga – ut i den okända och kanske också lite fartfyllda världen.

Dagens anteckning – 11 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ett par svanar glider med sina tunga nästan sävliga vingslag över Wisłas blanka yta. Deras vita fjäderdräkt är snart sagt den enda vita som återstår att skåda här runt omkring, ty snön har gett vika för mycket efterlängtade plusgrader.

Svan på polska har två mycket olika termer, den vetenskapliga “cygnini” och den mer vardagliga och folkiga “łabędź”. Men det är den sistnämnda termen man oftast hör polacker säga. (Den första termen används mest av ornitologer.) Enligt källor har ordet “łabędź” minst två rötter, där den ena sträcker sig till det latinska ordet “albus” som ni nog anar betyder vit, och anspelar på den vita fjäderdräkten, medan den andra roten går att finna i urslaviska. Det gör att flera slaviska språk har snarlika namn på svanar.

I ukrainskan kallas svan “lybid”, men de flesta ukrainare associerar inte bara ordet till fågeln utan även till huvudstaden Kyjiv. Lybid nämns nämligen i den beryktade Nestorskrönikan som skrevs på 1100-talet. Enligt den legenden var Lybid syster, eller möjligen dotter, till Kyjivs grundare bröderna Kyj, Sjtjek och Choryv. Hon ska ha varit så oerhört vacker att hon förvred huvudena på alla män. En efter en kom friarna till henne och bad om hennes hand. De lovade guld och gröna skogar, men Lybid bara skakade på huvudet, hon ville inte gifta sig. Hon visade dem därför helt sonika på porten.

Hon levde så i slottet med sina bröder, eller möjligen far, tills det att de, eller denne, dog. Lybid stod nu på bar backe och tvingades lämna allt bakom sig. Hon byggde sålunda en hydda på en kulle och där bodde hon helt ensam och alldeles utblottad. Sorgen var så stor att hon inte kunde sluta gråta. Hon grät och grät och hennes tårar bildade till slut floden Lybid, som faktiskt rinner genom Kyjiv än idag. Men tydligen går denna historia att bestrida, ty det ska vara lite oklart om hon gifte sig eller inte. Det finns även källor som menar att hon var gift, men hon var dessvärre otrogen sin man, som svarade med att mörda henne, vilket innebar att han hamnade i krig med hennes bröder. Det finns också andra uppgifter som anger att hon kan ha varit en vit svan som varnade Kyjiv-borna för översvämningar. Nå, vi får helt enkelt vänja oss vid tanken på att vi nog aldrig får reda på vem hon verkligen var.

Man är inte heller helt säker på om Lybid har något alls med ordet för svan att göra. Någon källa menar nämligen att hennes namn kan anspela på ett urslaviskt ord för “bergstopp”. Ytterligare andra menar att det kan ha ett skandinaviskt ursprung. Vilket då, kan man undra.

—

På bilden syns dock inte floden Lybid, utan gamla kära Wisła.

Dagens anteckning – 15 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På filmen från övervakningskameran syns hon egentligen bara som ett suddigt mönster i ett snölandskap. Runt om henne råder nattens mörker och staden är tyst. Men det är nog ingen som sover, ty flyglarmet har ljudit i flera timmar. Den suddiga figuren står helt stilla, men så kommer ett våldsamt sken och en drönare slår ner en bit från den suddiga figuren. Eldklot slungas iväg och några av dem slår ner nästan precis där hon står. Någon sekund efter nedslaget tar kvinnan tag i sin snöskyffel och fortsätter med sin uppgift, nämligen att skotta.

Filmen från övervakningskameran fångades i natt när ryska drönare attackerade Lviv, och kvinnan som syntes på filmen heter Pani Olha och vissa källor anger att hon har arbetat som gatusopare i Lviv i tio år. Hennes ofattabara lugn och beslutsamhet att inte låta något, inte ens ryska drönare, hindra henne att utföra sitt värv, har under dagen spridit sig som en löpeld över Ukraina, och vidare ut i världen. Man skulle kunna säga att Pani Ohla helt enkelt har blivit en i raden av alla hjältar i Ukraina. “Idag är vi alla Pani Olha”, som en känd ukrainsk journalist skrev på Facebook. Och precis så är det, ty när ryska bomber och drönare faller mot marken fortsätter ukrainarna arbeta, äta, sova, älska och sörja.

Pani Ohla är en av alla gatusopare i Ukraina. De syns i praktiskt taget varje kvarter och de sköter ofta sin syssla rutinerat omsorgsfullt och strängt taget pliktskyldigt. Man skulle önska att alla delar av det ukrainska samhället sköttes med sådan nit, men dessvärre är det inte riktigt så saker och ting förhåller sig. Man gör också bäst i att inte mopsa sig mot dessa gatusopare, ty de har alltid svar på tal och verkar dessutom inte räddhågsna på något sätt. Ja, det vore faktiskt inte så dumt om alla och envar blev lite som Pani Olha.

De flesta gatusopare i Ukraina är också just Olha, eller Natalija, Alina, Bohdana, Solomija och så vidare. De är alltså ganska ofta kvinnor. De är vardagshjältinnor som sopar bort skräp, släcker eldar i papperskorgar, skottar bort snön och så vidare. Därför har det under dagen varit intressant att följa hur Pani Olha på olika sociala medier beskrivits av utländska entusiaster som en modig “dude”, “guy”, “fellow” och så vidare. På samma sätt har det varit spännande att följa hur olika AI-generade bilder har förvandlat Pani Olha till en man. För vissa var det tydligen svårt att ta in att den modiga lilla suddiga figuren var en kvinna.

Nåväl, Pani Olha är säkert stark nog att klara en sådan förväxling, och hjältinna lär hon fortsätta vara. Kanske hamnar hon till och med på ett frimärke en dag.

—

Bilden har ingenting med texten att göra utan visar Wisłas märkliga ismönster. Som om hon hade broderat. Kanske en vysjyvanka (en ukrainsk broderad blus/skjorta)

Dagens anteckning – 11 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Genom det vita och snötäckta landskapet ristar floden Rudawa ett svart streck. På sina ställen virvlar hon upp små vita kuddar av skum. Men ännu så länge syns ingen tillstymmelse till isbildning. Rudawa är helt enkelt för upptagen med att brusa fram på sin färd mot Wisła, där hennes varande ovillkorligen upphör. De flesta som möter Rudawa skulle dock kunna trampa i klaveret och tro att det rör sig om en bäck, ty hon är ganska oansenlig, vår kära Rudawa. Men enligt alla källor jag kan uppbåda hitta jag bara substantivet “flod”, eller på polska “rzeka”, som beskrivning av hennes existens.

På tal om klaver, jag tror faktiskt inte att någon ännu skrivit någon musik till just Rudawas ära, men om bäckar har fler skrivit musik om, än vad vi kan göra rättvisa åt att beskriva under ett kort inlägg som dagens anteckning. Fast många kanske inte vet att det finns en tonsättare vars namn faktiskt har betydelsen bäck. Ja, precis som du säkert redan anar rör det sig om Johann Sebastian Bach, ty “der Bach” betyder faktiskt “bäck” på tyska. Man kan ju tycka att det är ett ganska missvisande namn på en tonsättare vars tonsättarkonst snarare borde liknas vid en stark ström eller möjligen urkraft. Även Ludwig van Beethoven tyckte det var missvisande, och han lär ha sagt att om Bach att “[h]an borde inte kallas Bach (Bäck), utan Meer (Havet)”, beroende på Bachs oerhörda förmåga att skapa harmonier. (“Nicht Bach, sondern Meer sollte er heißen. Wegen seines unendlichen, unerschöpflichen Reichtums an Tonkombinationen und Harmonien”.)

Man kan nu, med viss rätt, fråga sig om Bach någon gång skrev ett stycke om just bäckar. Men under barocken skrev man sällan verk av det slag som beskriver olika fenomen, som ofta finns inom programmusiken (som dök upp under romantiken). Sålunda kan ni nog räkna ut att svaret på ovanstående fråga dessvärre är nekande. Men, det visar sig att han faktiskt skrev ett stycke tillägnat fyra floder, nämligen kantatet “Schleicht, spielende Wellen, und murmelt gelinde” (BWV 206) från 1736. Jag vågar mig egentligen inte på en översättning, men det skulle kanske kunna bli ungefär så här på svenska “Smygande, spelande vågor och mumlar mjukt”, men ni får gärna protestera.

Verket skrevs till August III som var en polsk kung, och tillika bar titeln kurfurst Fredrik August II av Sachsen, och det framfördes första gången i samband med dennes födelsedag. De fyra floderna som framställs i detta kantat gestaltas av fyra olika stämmor. Vi kan således höra en sopran besjunga floden Pleiße. Alten får gestalta Donau och en tenor levandegör Elbe. Avslutningsvis har vi en bas som framställer Wisła. Det senare skapar en del förvirring hos mig, för jag förknippar nämligen Wisła med en kvinna, men en bäck som Bach hade kanske ett annat sätt att se på saken. Förutom de fyra solisterna är kantatet också arrangerat för kör samt orkester med följande instrumentering: första och andra violin, viola, generalbas (även kallad basso continuo), två flöjter, två oboer, två Oboe d’amore (som inte är samma sak som oboe), tre trumpeter samt slagverk i form av timpani.

Så på sitt sätt kan man säga att Rudawa faktiskt är tonsatt av en bäck, alltså Bach, men då som en del av Wisła. Tilläggas bör att Wisła förvisso blivit tonsatt av många andra men ingen av dessa hette Bach, eller bäck.

Dagens anteckning – 30 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I mörkret syns Wisła krusa sin långa lekamen genom staden. Hon suger girigt åt sig alla ljuspunkter som staden alstrar, låter de spela en stund över hennes krusiga kropp innan de dras ner i hennes mörka, okända inre. Där på botten av Wisła vilar så ljuset fram till våren, då de lär färdas upp genom vattnet för att möta solen. Men våren känns just nu mycket avlägsen, som om den vore en del av en osannolik mytologi. Ovanför Wisła sträcker Wawel upp sina tinnar och torn och blickar majestätiskt ut över staden. Detta vidunderliga samspel, detta illusionsnummer, mellan Wisła och Wawel lär nog aldrig sluta förtrolla mig.

Om jag kunde skriva musik till deras ära skulle det väl bli någon slags vattenmusik, ja, som Georg Friedrich Händels “Wassermusik” från 1717. Det är förövrigt ett stycke jag alltid måste höra på nyårsafton, så det passar ju bra att stanna en stund i Händels sällskap.

“Wassermusik” var, som så ofta på den tiden, en beställning, och i detta fall var det kung Georg I av Storbritannien som hade gett uppdraget till Händel att skriva en ståtlig tonsättning som skulle framföras när kungen färdades på båt i Themsen. Anledningen kan ha varit att kungen under några år i början av 1700-talet arrangerade fester på floden. Händel skrev sålunda ett verk för femtio musiker som skulle färdas i båt under hela festen. Det sägs att musikerna spelade konstant under flera timmar, och även efter att solen hade gått ner och musikerna omöjligt kunde se partituret. Cembalisten fick dessutom stanna kvar på stranden eftersom instrumentet var för stort för båten. Man frågar sig ju hur de hörde varandra, men kanske var det inte så viktigt hur det lät. Det var ju fest!

Det som gör Wassermusik så speciell, förutom att det är prov på festilig och fördömt bra musik, var att Händel hade den goda smaken att lyfta fram de härliga valthornen. På denna tid var det inte vanligt att just valthorn hade en framstående position, men eftersom instrumentet har en så förnäm och ståtlig klang passar det ju bra om man vill ställa sig in hos kungar. Och George I lär också ha älskat Wassermusik, och källor säger att han satte upp stycket flera gånger under sin tid som regent.

Och tänk, nu när jag står här vid Wisłas strand och tittar ut över dess yta och blickar mot Wawels upphöjda och respektingivande fysionomi, tycker jag mig nästan höra hur det kommer en orkester på en båt där borta. Ja, faktum är att jag faktiskt nästan hör hornens vackra toner. Om det nu inte är någon bils signalhorn, vill säga.

Dagens anteckning – 18 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den del av livet som kom mellan mig och dagens anteckning igår var den som påminner oss om livets bräcklighet, hur varje del av vårt liv har fästs med en liten tunn tråd som hänger på en liten klen krok som lätt kan brista. Bland livets alla göromål är det tyvärr alldeles för lätt att glömma att det är bara mycket små omständigheter som skiljer leendet från olika katastrofer. Natten tillbringades sålunda i sällskap med sömnlöshetens väsen och formade avgrunder i min kudde. När dagen så inträdde hade mitt sinne bara sällskap av mörka skepnader från nattens grubblerier. Det skulle dröja ända till solnedgången innan jag lyckades skönja den milda decembersol som dagen hade tilldelats. Och när jag stod där vid Wisła, och följde solens väg mot södra halvklotet, tyckte jag mig plötsligt kunna urskilja den tunna tråd som håller våra liv på plats. Men det visade sig vara ett fågelsträck som löpte över himlen, närmare bestämt årets kull av skrattmåsar, som med sina smidiga vinslag drog ner nattens rullgardin över vår nejd.

Dagens anteckning – 13 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Wisła speglar ännu de sista skärvorna av dagens ljus. Gatlyktornas ljusknippen glittrar på varje liten krusning som syns på ytan. Ja, det tycks som om Wisła med sin mörka kropp vill suga upp varje ljuspunkt. Kanske är det till och med så att hon samlar dem för att skänka oss ljuset åter imorgon. Är det så, frågar jag Wisła, men hon tiger och låter bara sin blanka yta glida ljudlöst genom staden.

Är det så att jag tilltalar henne på fel sätt. Hon vill kanske hellre att jag använder en diminutivform av hennes namn, för att visa min tillgivenhet. Vad skulle det kunna bli? Det enda jag kan komma på är Wisełka, likt Czarna Wisełka, som sägs vara Wisłas källa. Eller så tycker hon att jag borde tilltala henne genom att använda hennes titel, alltså “flod”, som blir “rzeka” på polska. Fast jag vet inte om det riktigt passar. Det känns en aning för torrt, vilket i sig är ett adjektiv som måste vara alla floders värsta mardröm. Låt oss istället använda diminutivformen av rzeka, alltså “rzeczka” eller varför inte det mer svulstiga “rzeczułka”, som också är lättare att skilja från den ukrainska diminutivformen av “flod”, “ritjetjka” (“рі́чечка”). Jag vet nämligen inte om Wisła är så bra på ukrainska.

En sak är i alla fall säkert och det är att hon inte förstår litauiska, ty jag vet inte vad hon säger om att hon kallas för Vysla i Litauen och att “upė” betyder flod. Men diminutivformen “upelis” är i alla fall förträffligt söt.