viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 10 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kylan håller oss fortfarande i ett fast grepp. Med sträng min spänner den ögonen i de spridande blommorna och de nykläckta knopparna. Den hötter allvarsamt med näven åt vårens alla försök att pynta vår tillvaro. I bergen har snön fallit, som tungsint lagt sordin på markens vårfnatt. Magnolians blomblad har förskräckt fallit till marken. Körsbärsträdens blad singlar vilset ner och de liknar mest rosafärgade snöflingor där de driver runt i rännstenen. Vid sådana tillfällen är det svårt att känna tillit till att värmen faktiskt kan återvända. Vi får därför försöka åkalla våren genom att begrunda dess olika namn.

Det polska ordet för “vår” är “wiosna”. Det verkar finnas flera teorier varifrån ordet kommer, men en källa menar att det kan komma från det protoslaviska ordet “vesna”, som härrör från en slavisk gudinna med samma namn. Ordet betyder i vilket fall “att lysa” eller möjligen “att ljusna”. Andra källor menar att “wiosna” har ett släktskap med den första stavelsen i ordet “wesele”. Idag betyder ordet “bröllop”, men det var egentligen först på 1700-talet ordet fick den betydelsen, ty tidigare kopplades ordet till mer allmänt till “fest” ett “att ha roligt”. Det är möjligt att det ukrainska ordet för “vår”, som lyder “vesna” (весна) torde ha likande anor.

Plötsligt dyker det italienska ordet för “vår”, nämligen “primavera”, upp i mitt huvud. Det känns av någon anledning som om den sista stavelsen, “-vera” skulle vara besläktad med det slaviska ordet för “vår”, och det visar sig att “-vera” i “primavera” tydligen kan härledas till latinets “vēr”, som i sin tur kan komma från sanskrits “vas, som betyder “att lysa”. Så visst släktskap finns, även om det bara rör sig om betydelsen av ordet.

Men varifrån kommer då vårt ganska torftiga “vår” ifrån. Jo, det kommer tydligen från tyskans “vorjar”, vilket syftar på årets första kvartal. Danskarna har tydligen tagit tyskarnas ord till sitt hjärta och översatt det till “forår”. Jag drar en lättnadens suck. Vilken tur att svenska språket ändå kom på ett sätt att skapa ett slags onomatopoetiskt ord av det tyska ordet. “Vår” känns plötsligt inte alls torftigt.

Med dessa tankar kring ordet “vår” hoppas jag att jag lyckats skrämma bort de sista resterna av vinterns obarmhärtliga dominans, och skänkt våren nya krafter.

Dagens anteckning – 24 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är tydligt att det är med öronen som jag möter våren. Varje fågels läte far genom min kropp som en stöt. Varje regndroppe som landar på marken bildar en slags jordens melodier i mig. Insekternas surr fyller mitt inre med en insekternas klang. Tillsammans sätter de fart på en inre kedja av associationer som ackompanjerar mina upplevelser av våren. Självklart gläds jag också åt alla blommor och växter som tittar ut från sin vinterdvala, men det är ljuden som får mig att stanna upp för en stund. Öronen är således det objektiv som bildar min uppfattning om våren. Men mina intryck leder till inte till att jag formar melodier, utan snarare ordkedjor, som de du precis har läst.

Michalina Janoszanka (1889-1952) formade en annan typ av metamorfoser av våren. Målningen av henne som du ser nedan, är hennes version av våren och tillkom någon gång under 1920-talet. Det är en suggestiv skildring, med mystiska växter, som nästan hotfullt lindar in sin verklighet de befinner sig i. Och titta på fabeldjuret i förgrunden, hur kan ett sådant groddjur med fjärilsvingar tänkas låta?

Men vem var hon då, denna kvinna med en så egenartad syn på våren? Vad jag lyckats hitta är att Michalina Janoszanka föddes i Rzeszów, men jag har inte funnit någon information om när Michalina började måla. Vad som är uppenbart är dock att hon redan som mycket ung började studerade konst i Kraków för meriterade konstnärer. Hon studerande också konst i Wien under två år. Hennes främsta produktion består av religiös konst, och flera av hennes alster finns att beskåda i kyrkor i Kraków, bland annat i den Heliga Anna kyrkan (som också har Krakóws vackraste klockspel).

Michalina Janoszanka är dock mest känd för att hon var nära släkt med den kända polska konstnären Jacek Malczewski (1854-1929). Det var kanske därför som hon blev hans musa och viktigaste modell. Hennes ansikte, och kropp, syns på flera av hans målningar. Hon skulle efter hans bortgång skriva en viktig biografi över hans liv.

Mer än så har jag inte lyckats vaska fram om henne.

—

Michalina Janoszanka “Wiosna” (“Vår”) från 1920-29. (Tempera på glas.)

Dagens anteckning – 7 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När vintern håller oss i sitt grepp, är det svårt att föreställa sig att våren ska söka sig till vår avkrok. Det är kanske därför som vi varje vår överraskas av att träden börjar knoppas, att gräset vecklar ut sina nya gröna strån, att fåglarnas sång blir mer utförligt sirlig, att solens strålar värmer och bländar oss och att blommorna slutligen börjar blomma. Denna pånyttfödelse upphör aldrig att hänföra oss. Vi krälar därför runt i myllan för att med hjälp av våra mobiler och kameror föreviga varje framsteg våren gör. Kanske tänker vi oss att vi ska titta på dessa bilder nästa vinter, för att erinra oss att våren kommer att återvända.

På 1800-talet hade man som bekant inte tillgång till mobiler utrustade med teknik som ger högupplösta bilder. Det var kanske därför som Robert Schumann (1810-1856) under vintern 1840-41 beslöt sig för att skriva sin första symfoni tillägnad just våren. Kanske ville han påminna sig själv om att ljuset och värmen faktiskt kommer åter. Han hade precis gift sig med sin stora kärlek pianisten och tonsättaren Clara Wiek-Schumann (1819-1896), och det var också hon som hade uppmuntrat honom att skriva symfoniska verk, istället för de verk för mindre ensembler han tidigare hade komponerat. Hon menade att hans vitala fantasi inte fick tillräckligt med utrymme i dessa verk. Hans musik har en symfonisk känsla, slog hon fast.

Robert Schumann började därför skissa på sin första symfoni (i B-dur, op 38), mitt under den stränga vintern och under några intensiva veckor slutförde han arbetet som han döpte den till “Frühlingssinfonie”, vårsymfonin. Inspirationen hämtade han från de sista raderna (“O wende, wende deinen Lauf/Im Tale blüht der Frühling auf!”) i Adolf Böttgers dikt “Frühlingsgedicht”.

Men Schumann var ingen vän av programmusik, och ville alltså inte skildra en berättelse likt en symfonisk dikt, med en detaljerad berättelse om våren. Han ville istället att verket skulle höras som en musikalisk resa genom våren, och visionen var att musiken skulle förmedla vårens spirande liv, dess energi och glädje.

I de inledande takterna låter han hornen och trumpeterna slå an våren. Schumann ville skapa en känsla av att ljudet, eller fanfaren, kom från ovan och att de skulle väcka oss, och antagligen även våren, ur vår vinterdvala. Därpå gestaltade han hur hur grönskan tar över sceneriet, hur fjärilarna fladdrar förbi och hur allt ljudsätts så som det hör våren till. Ja, helt i enlighet med Robert Schumanns symfoniska fantasi, vill säga.

Dagens anteckning – 25 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Med sina gröna och sköra armar sticker de upp ur marken och hälsar blygt och kanske sparsmakat på omvärlden. Och det förvånar mig att även små gester kan skapa såpass mången glädje. Människor, som annars tycks vara upptagna med hundpromenader, proviantering och bilköer, stannar yrvaket upp, böjer sig ner mot de uppsträckta armarna och beundrar deras små vita och blåa huvuden.

Gårdagens mörka tankar har tydligen bleknat något, och förbytts mot ett svagt men ändå envist lysande hopp, och kanske beror det inte bara på snödroppar och krokus, utan även på att det idag är årsdagen av Lesja Ukrajinkas (1871-1913) födelse. Egentligen hette hon Larysa Petrivna Kosatj (som gift la hon till efternamnet Kvitka), men blev tvungen att använda en pseudonym eftersom det under hennes levnadstid var förbjudet att publicera verk på ukrainska i det ryska imperiet. Lesja är en diminutiv på Larysa, och Ukrajinka betyder “ukrainsk kvinna”. Således kan man dra slutsatsen att hennes pseudonym betyder “den lilla ukrainska kvinnan”.

Men Lesja Ukrajinka var, och är, inte liten. Hon är kanske en av de största bland ukrainska poeter, författare och dramatiker. Ingen som hon kunde beskriva hopp och motstånd. Och att hennes födelsedag inträffar just dagen efter den tjugofjärde februari känns som en hälsning genom historien, som ger lindring, tröst och kraft.

Jag skulle kunna hänvisa till flera av hennes verk, men tänker nu på inledningen av dikten “Contra spem spero” (från latin “Jag hoppas mot hopp”):

“Гетьте, думи, ви хмари осінні!
То ж тепера весна золота!”

“Ge er iväg, ni höstmoln!
Nu är våren gyllene!”

Vårens nya tonspråk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns några saker som jag uppriktigt uppskattar i mitt liv. Förutom min lilla familj, så är det att få gå till jobbet varje dag väl medveten om att jag kommer få lära mig så mycket nytt från mina studenter och att jag får vara med och hjälpa dem att hitta rätt i svenskan. Sedan finns det inget som jag uppskattar mer än att gå på konsert, att få möjligheten att få lyssna till duktiga och engagerade musiker. Att rådhusklockan på Plotsja rynok håller reda på min tid, är något annat som jag håller av.

Och därefter kommer våren, som i denna region, är den styvaste i hela världen. Om det är jag fast förvissad. Jag tror mig också veta det bättre än andra här. För till skillnad mot de flesta andra lvivianer går jag överallt. Jag tar aldrig någon bil, och kollektivtrafik nyttjar jag sällsynt. Våren spanar man nämligen bäst till fots.

Det händer att jag tänker på Simone de Beauvoir, när mina fötter envetet maler mot den galiziska marken. Hon ska enligt egen utsago varit en ihärdig vandrare. I bastskor (vilket vansinne) lär hon ha farit som en uppsluppen ekorre bland alperna.

Själv håller jag helst till på asfalt, och bastskor är för mig en okänd fotbeklädnad. Jag ser mig inte heller som någon vandrare. Jag är flanör, eller rättare sagt flanöressa, för att låna ord från Lauren Elkins ypperliga bok “Flâneuse: Women Walk the City in Paris, New York, Tokyo, Venice and London“.

Det finns praktiskt taget ingenting som undkommer min falkblick när jag flanerar. Stadens alla känslouttryck sugs upp av mitt inre och sprids sedan i kaskader över mina texter, i samtal och givetvis i undervisningen.

Tyvärr är detta ett för mig nytt förhållningssätt till omvärlden. Tidigare använde jag främst benen om jag ville komma fram någonstans, eller om jag ville tappa bort några kilo på vägen. Lyckligtvis har jag helt förändrat min inställning till hur man bäst använder benen. Nu flanerar jag, utan annan avsikt än att flanera. Det låter enkelt, men jag kan lova er att det är en särskilt delikat konst.

Nå, låt oss återvända till våren. Den syns inte från bilen, spårvagnen och inte heller cykeln. Våren stannar bara till och bekantar sig med oss om vi går. Och helst ska man flanera. Ju mer planlöst man rör sig runt omkring, ju mer nyfiken blir den, och desto vanligare är det att den stannar till och säger “hej”.

Det var vid en sådan vårlig bekantskaps-flanering som jag plötsligt insåg att tonspråket på min vår har förändrats. Tidigare var det koltrastar och sjöfåglar som signalerade vår. Nu är det nya namn som seglat upp på min vårkuliss. Det finns nämligen ingenting som är mer vår än när en svart rödstjärt sitter och knastrar på en av alla TV-antenner som likt vildvuxna träd spretar upp från taken på vår gård. Eller när vassångaren surrar i buskagen. Och när halsbandsflugsnapparen slår sin drill, ja, då vet jag att det är vår. Den underbart sköna, prunkande och magnifika galiziska våren.

Och just det, ja, det kan bara upplevas till fots. Med fotsulorna tryggt nedsatta mot den galiziska jordens barm.

swans at Stryskiy park
Inte ovannämnda fjäderfän, men ändock vidunerligt vackra.