viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Planty är träden ännu nakna, men några tycks ha fått svans. Det är små gröna eller gula svansar som hänger längst ut på trädens grenar och dallrar lätt av de svaga vindpustar som letat sig in bland träden.

På svenska kallas dessa svansar vanligtvis för hängen, vilket kan tyckas vara ett fantasilöst namn för något som borde locka till ordlekar. Men det har polackerna tagit fasta på, ty de kallar dem för “kotka” alltså “katt”. Det är dock förhållandevis oklart vilken del av hängena som polackerna associerar till katter. Är det hängenas svansliknande fysionomier som avses eller har polackerna studerat hängena närmare och menar att blomställningarna, som hängena består av, liknar katter. Jag är rädd att vi aldrig kommer få ett entydigt svar på den frågan, och vi lämnar sålunda en slutsats om detta därhän. För övrigt finner vi liknande associationer i engelskan, då hängena av engelsktalande kallas för “catkin”. Tyskarna har dessutom åldersbestämt dem. De kallar hängena för “Kätzchen”, alltså “kattungar”.

Litauerna, som tycks ha en egen logik med det mesta, associerar istället till rytttare, och där lystrar hängena till ett äldre ord för hästspann, nämligen “žirginys”. Etymologin här är oklar, men litauerna kanske har hästspann med en slags svansföring, vad vet jag.

Även danskarna har gått sin egen väg, och kallar hängena för “rakle”, men dess etymologi tycks också svårligen bestämd och låt oss därför nöja oss med att det är en slags dansk angelägenhet omöjligt för oss svenskar att avkoda. Ordet rakle borde däremot ställa med diverse problem i ett möjligt konversation mellan danskar och polacker, ty på polska är “rakiel” eller “rakla” en sådan där skrapa man använder för att få bort frost på bilrutan eller den typen av skrapa man använder vid exempelvis silkesscreentryck. Och i tjeckiskan avser “rakle” en fönsterskrapa. Sålunda kan man säga att ordet “rakle” är något av en “falsk vän” mellan olika språkgrupper. Besvärligt.

Nåväl, låt oss återgå till våra hängen. Det visar sig att man måste ta sig till ukrainskan för att hitta ett språk som också associerar till hängen. “Serezjka” (“Сере́жка”) kallas de på ukrainska, vilket betyder örhängen. (Liknande ord även på ryska.) Det finns kanske andra språk som också kallar hängen för hängen, men här slutar min associationslek, och man kan avrunda med säga att i träden hänger alltså inte bara hängen utan även katter av olika åldrar och om det vill sig riktigt illa hänger där en fönsterskrapa.

Dagens anteckning – 1 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Över nejden fäller våren ut sitt flor, lägger ett tunt dis mellan kullarna, som gör tillvaron lite mer vänligt luddig. I buskagen hörs småfåglarnas pratglada tjatter, och under dem syns några modiga snödroppar kika fram. Åkrarna visar stolt upp sina nyplöjda fåror, dit grödornas snart gör sitt efterlängtade intåg. Men trädens grenar spretar ännu naket mot himmelen. Månne är de visa av erfarenhet att vinterns regim snart kan återkomma. Blott några enstaka har fällt ut sina ludna knoppar. Men alla verkar ändå tala med samma tunga, att vårens första månad har anlänt.

Månaden mars är dessvärre uppkallad efter stridsguden Mars i den romerska mytologin, men krig är ju något som vi frossar i för stor omfattning, enligt min mening, så låt oss istället vända oss till språk i vår närhet som valt andra associationsbanor för denna månad. Som exempelvis ukrainskan.

På ukrainska kallas marsmånad för berezen’ (Бе́резень). Detta trevliga månadsnamn går att härleda till det urslaviska ordet för björk. Man kan nu hoppa i galen tunna och anta att månaden kallas så för att björkens knoppar skulle, under synnerligen goda omständigheter, veckla ut sina skrynkliga små blad redan denna månad. Men det finns även andra teorier. Några menar att namnets härkomst går att finna i att man vid vårstädningen bränner gamla grenar, som exempelvis björk. Ytterligare andra hänvisar till att det är under mars som saven vaknar i björken. Användningen av ordet berezen’ i ukrainska språket är uråldrig, och går att härleda tillbaka till Kyjivriket. Det har dock förekommit tider då “marts” dominerade i vissa kretsar, men det är ett minne blott.

I litauiska språket har man istället låtit sig inspireras av fåglar, nämligen råkorna, som också är mycket aktiva under den tidiga våren. Marsmånad kallas för “kovas” av litauerna. Precis som ukrainarnas berezen’ lär kovas ha gamla anor, men jag har dessvärre inte lyckats hitta några trovärdiga källor som svarar på varför månaden heter som den gör på litauiska, eller när namnet kan ha uppstått. Nåväl, vissa frågor gör sig alldeles utmärkt obesvarade. De tar istället ut en på en angenäm resa på fantasins egensinniga atlas.

Dagens anteckning – 13 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Wisła speglar ännu de sista skärvorna av dagens ljus. Gatlyktornas ljusknippen glittrar på varje liten krusning som syns på ytan. Ja, det tycks som om Wisła med sin mörka kropp vill suga upp varje ljuspunkt. Kanske är det till och med så att hon samlar dem för att skänka oss ljuset åter imorgon. Är det så, frågar jag Wisła, men hon tiger och låter bara sin blanka yta glida ljudlöst genom staden.

Är det så att jag tilltalar henne på fel sätt. Hon vill kanske hellre att jag använder en diminutivform av hennes namn, för att visa min tillgivenhet. Vad skulle det kunna bli? Det enda jag kan komma på är Wisełka, likt Czarna Wisełka, som sägs vara Wisłas källa. Eller så tycker hon att jag borde tilltala henne genom att använda hennes titel, alltså “flod”, som blir “rzeka” på polska. Fast jag vet inte om det riktigt passar. Det känns en aning för torrt, vilket i sig är ett adjektiv som måste vara alla floders värsta mardröm. Låt oss istället använda diminutivformen av rzeka, alltså “rzeczka” eller varför inte det mer svulstiga “rzeczułka”, som också är lättare att skilja från den ukrainska diminutivformen av “flod”, “ritjetjka” (“рі́чечка”). Jag vet nämligen inte om Wisła är så bra på ukrainska.

En sak är i alla fall säkert och det är att hon inte förstår litauiska, ty jag vet inte vad hon säger om att hon kallas för Vysla i Litauen och att “upė” betyder flod. Men diminutivformen “upelis” är i alla fall förträffligt söt.

Dagens anteckning – 8 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi har med all önskvärd tydlighet gått in i den åttonde månaden. Ja, som ni vet kommer ordet “oktober” från latinets “octo”, som just betyder “åtta”. Vänta nu, skrev jag “åttonde månaden”? Visst är det den tionde månaden just nu? Nej, inte enligt den första romerska kalendern som vi utgår ifrån, och enligt den bestämdes det att året hade tio månader och 304 dagar. Det här skapade snabbt en massa besvär eftersom jordklotet inte hade för avsikt att vika sig för romarnas administrativa iver och fortsatte snurra envist med utgångspunkt från att året hade ytterligare 61 dagar. Därför kapitulerade romarna 50 år senare och la till två månader.

Med tanke på att romarna var ute och reste är det ganska klokt av de språk som valt ett annat namn för månaden. Polska och litauiska har till exempel valt att utgå från jordbruket och har uppkallat ordet efter linskörden, som ofta företas vid denna årstid. Men de två språken har helt olika namn för månaden. På litauiska heter den “spalis” och polska “październik”. Orden är, som ni ser, mycket olika, men syftar faktiskt på samma företeelse, nämligen det avfall som blir efter att man skördat lin. Belaruserna vill inte heller vara sämre och de utgår från samma fenomen, men oktober heter hos dem istället “kastrytjnik” (“кастрычнік”). Allt detta gör man för att göra det krångligt för oss som vill försöka lära oss dessa språk.

Men ukrainarna har har ändå lyckats hitta ett av de finaste månadsnamn som finns, ty där kallas månaden för “Zjovten'” (“Жовтень”) som betyder “gyllene”. Vi har, enligt det ukrainska sättet att se på saken, alltså gått in i den gyllene månaden. Och det bör tilläggas att det just var ukrainarna som övertygade mig om att tycka om denna månad. För visst känns det bättre att utgå från att allt omkring oss skimrar i gyllene färger, än att utgå från fel räkneord, eller att, för den delen, trampa runt bland en massa kvistar efter att man repat linen från deras stjälkar?

Dagens anteckning – 23 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I natt anlände hösten. Den drog in över nejden, svepte sin hand över träden, som lydigt lät sina blad färgas efter höstens valda färgskala. Det svenska ordet “höst” ska, enligt källor, egentligen betyda “att skörda” och det är upptaget i det svenska språket sedan 1300-talet. Ursprungligen härrör det från fornsvenskan “høster” som i sin tur är besläktat med forntyskans “harbistaz” som även det betyder “att skörda”. Släktskapet med det engelska ordet “harvest” är dessutom slående, och något som aldrig slagit mig innan jag undersökte ursprunget närmare.

På polska kallas årstiden för “jesień” som kommer från urslaviskans “esenь”, som även det betyder “att skörda”. Andra slaviska språk, så som ukrainskans “осінь” (osin’), är som ni ser också nära besläktade. Men när man söker sig norrut, till Litauen och Lettland, ges man en liten angenäm överraskning. Litauerna kallar nämligen höst för “ruduo”. Deras grannar letterna, är lika motsträviga och säger “rudens” när de åkallar hösten. Man kan rimligen fråga sig varifrån de hämtat detta ord, och till min häpnad finner jag att de låtit sig inspireras av en av höstens viktigaste färger, nämligen adjektivet “rödbrun”, som på litauiska tydligen lyder “rudas” och på lettiska skulle samma ord vara “ruds”. Adjektivet är i sin tur uppfångat från fornslaviskans “rъdrъ”, som betyder “röd”. Sålunda associerar alltså litauerna och letterna till rödbrunt när de använder sina ord för “höst”.

Eftersom dagens tankar tydligen gick till två av våra baltiska vänner känns det självklart att landa hos den litauiska tonsättaren och konstnären Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911), ty igår var det 150 år sedan han föddes. Och som av en händelse skrev han ett fint litet (dryga minuten långt) pianostycke kallat “Ruduo“, som vackert speglar höstlövens färd genom luften. Det är oklart när han skrev stycket, men den är katalogiserad som Čm 5, och torde därför ha tillkommit runt förra sekelskiftet. Jag lägger också till en målning av nämnde Čiurlionis med titeln “Rudenį” (“På hösten”) från år 1904. Som grädde på moset får ni också ett foto på rödbruna blad fångade i Podgórze.

Dagens anteckning – 29 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Prästkragarna står nu i full blom. Vid varje vägren syns deras vita kragar och gula huvuden titta fram. Deras små kroppar vajar lätt i vinden, och sprider en förvissning om att sommaren nu äntligen är här. Jag förknippar nämligen prästkragar med midsommar, och midsommarväder är också vad vi just nu har. Ömsom sol, ömsom regn, ömsom kylig vind för att i nästa andetag blåsa heta små pustar som letat sig upp till oss från sin sydliga hemvist.

Prästkragar. Vilket underligt namn, tänker jag när jag trampar fram längs med cykelvägen som omgärdas av just prästkragar. Inte ser de svenska prästernas kragar ut på detta sätt. Men med några enkla sökningar bland våra ettor och nollor hittar jag snabbt information om att de svenska prästkragarna faktiskt såg ut just som blommans vita blad fram till 1600-talet. Därefter försvann dessa kragar från de svenska prästernas halsar, och ersattes av enklare kragar. De behölls dock i Danmark, där prästerna fortfarande bär dem, och i Norge fram till 1981. Men trots att blomman i svenska och norska språket fått sitt namn från prästernas kragar, kallas de inte så i Danmark, utan där kallas de “hvid okseøje, vilket också påminner om det engelska namnet på blomman.

Egentligen heter plagget inte prästkrage, utan pipkrage. Plagget var tydligen omåttligt populärt, om än inte särskilt praktiskt, under 1500- till 1600-talet i Europa. I begynnelsen var de ganska små, men med tiden växte de och mot slutet var de så stora och otympliga att de kallades kvarnstenskrage.

Nåväl, låt oss återgå till blomman. I ukrainska språket förs våra tankar i annan riktning än till prästernas ämbete. Där kallas blomman nämligen för “Королиця” (korolytsja) som enligt källor för tankarna till det ukrainska ordet för drottning. Kragen har alltså i den ukrainska tappningen förvandlats till en krona.

På litauiska lämnar vi dock kungafamiljen och skänks blott det ganska lakoniska namnet “baltagalvė” som skulle kunna översättas med “vithuvud”. Även på polska förs tankarna till den vita färgen, då prästkragesläktet kallas för jastrun, som enligt WSPJ (den stora polska ordboken) kan härledas till adjektivet “jaskrawy”, som betyder ljus, eller kanske snarare bländande ljus.

Enligt mig är alla ovanstående förslag på namn på denna blomma, mycket mer passande än just prästkrage. Varför inte kalla den för “bländande vit oxögedrottningshuvud”. Det skulle sannerligen sätta fantasin i rörelse.

Dagens anteckning – 12 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag kommer ut från jobbet har solen redan trevat sig ner under horisonten, och efter sig har den lämnat en rosa ton, som färgar allt omkring sig. Wawels sandgula fasad skimrar i rosa. Turisternas kinder likaså, och till och med deras svarta täckjackor och blåjeans har gått över i rosa. Allt fler tornseglare har nu börjat flockas kring brandtornet i Wawel, och nog är det också så att tornets röda tegel färgats starkade genom solnedgången. Men titta på tornseglarna, visst har också deras mörka fjädrar fått en solnedgångens lyster?

Vad är det då för rosa ton som solen lämnat efter sig? Kanske går den mot laxrosa, men den associationsbanan vill jag inte följa, ty lax får mig att tänka på det engelska ordet för lax, som i sin tur påminner om en otrevlig magåkomma, vilken dessvärre leder mina tankar vidare till den otrevliga krämpa jag drogs med förra veckan. Jag följer istället ordet rosa, som faktiskt betyder dagg på polska och även på ukrainska (роса). På litauiska heter det rasa, vilket för ovanlighetens skull inte är särskilt spännande ord på det språket. Däremot har esterna beslutat sig för att kalla dagg för “kaste”. Intressant, må jag säga. Jag vet inte vad det kommer sig av, men det finns tydligen en by i Estland som heter Kaste küla och ligger i Tartu län. Küla betyder, som ni nog förstår, by. Också intressant ord.

Nåväl, genom en sökning på internet finner jag att Kaste küla inte verkar ha något särskilt att stoltsera med förutom vackra jordbruksmarker. Inte långt därifrån ligger Haimre Park som har ett vackert kapell, men ingen tycks veta exakt när det byggdes. Fram till 1960-talet var den smyckad med islamiska symboler. Där ser man.

Ja, sådant kan man tänka på en måndagskväll i maj. Men man kan ju förvisso också tänka på annat.