viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 29 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Prästkragarna står nu i full blom. Vid varje vägren syns deras vita kragar och gula huvuden titta fram. Deras små kroppar vajar lätt i vinden, och sprider en förvissning om att sommaren nu äntligen är här. Jag förknippar nämligen prästkragar med midsommar, och midsommarväder är också vad vi just nu har. Ömsom sol, ömsom regn, ömsom kylig vind för att i nästa andetag blåsa heta små pustar som letat sig upp till oss från sin sydliga hemvist.

Prästkragar. Vilket underligt namn, tänker jag när jag trampar fram längs med cykelvägen som omgärdas av just prästkragar. Inte ser de svenska prästernas kragar ut på detta sätt. Men med några enkla sökningar bland våra ettor och nollor hittar jag snabbt information om att de svenska prästkragarna faktiskt såg ut just som blommans vita blad fram till 1600-talet. Därefter försvann dessa kragar från de svenska prästernas halsar, och ersattes av enklare kragar. De behölls dock i Danmark, där prästerna fortfarande bär dem, och i Norge fram till 1981. Men trots att blomman i svenska och norska språket fått sitt namn från prästernas kragar, kallas de inte så i Danmark, utan där kallas de “hvid okseøje, vilket också påminner om det engelska namnet på blomman.

Egentligen heter plagget inte prästkrage, utan pipkrage. Plagget var tydligen omåttligt populärt, om än inte särskilt praktiskt, under 1500- till 1600-talet i Europa. I begynnelsen var de ganska små, men med tiden växte de och mot slutet var de så stora och otympliga att de kallades kvarnstenskrage.

Nåväl, låt oss återgå till blomman. I ukrainska språket förs våra tankar i annan riktning än till prästernas ämbete. Där kallas blomman nämligen för “Королиця” (korolytsja) som enligt källor för tankarna till det ukrainska ordet för drottning. Kragen har alltså i den ukrainska tappningen förvandlats till en krona.

På litauiska lämnar vi dock kungafamiljen och skänks blott det ganska lakoniska namnet “baltagalvė” som skulle kunna översättas med “vithuvud”. Även på polska förs tankarna till den vita färgen, då prästkragesläktet kallas för jastrun, som enligt WSPJ (den stora polska ordboken) kan härledas till adjektivet “jaskrawy”, som betyder ljus, eller kanske snarare bländande ljus.

Enligt mig är alla ovanstående förslag på namn på denna blomma, mycket mer passande än just prästkrage. Varför inte kalla den för “bländande vit oxögedrottningshuvud”. Det skulle sannerligen sätta fantasin i rörelse.

Dagens anteckning – 12 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag kommer ut från jobbet har solen redan trevat sig ner under horisonten, och efter sig har den lämnat en rosa ton, som färgar allt omkring sig. Wawels sandgula fasad skimrar i rosa. Turisternas kinder likaså, och till och med deras svarta täckjackor och blåjeans har gått över i rosa. Allt fler tornseglare har nu börjat flockas kring brandtornet i Wawel, och nog är det också så att tornets röda tegel färgats starkade genom solnedgången. Men titta på tornseglarna, visst har också deras mörka fjädrar fått en solnedgångens lyster?

Vad är det då för rosa ton som solen lämnat efter sig? Kanske går den mot laxrosa, men den associationsbanan vill jag inte följa, ty lax får mig att tänka på det engelska ordet för lax, som i sin tur påminner om en otrevlig magåkomma, vilken dessvärre leder mina tankar vidare till den otrevliga krämpa jag drogs med förra veckan. Jag följer istället ordet rosa, som faktiskt betyder dagg på polska och även på ukrainska (роса). På litauiska heter det rasa, vilket för ovanlighetens skull inte är särskilt spännande ord på det språket. Däremot har esterna beslutat sig för att kalla dagg för “kaste”. Intressant, må jag säga. Jag vet inte vad det kommer sig av, men det finns tydligen en by i Estland som heter Kaste küla och ligger i Tartu län. Küla betyder, som ni nog förstår, by. Också intressant ord.

Nåväl, genom en sökning på internet finner jag att Kaste küla inte verkar ha något särskilt att stoltsera med förutom vackra jordbruksmarker. Inte långt därifrån ligger Haimre Park som har ett vackert kapell, men ingen tycks veta exakt när det byggdes. Fram till 1960-talet var den smyckad med islamiska symboler. Där ser man.

Ja, sådant kan man tänka på en måndagskväll i maj. Men man kan ju förvisso också tänka på annat.

Dagens anteckning – 5 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Varje vecka inleds ju med en hyllning till romarnas gudinna Luna. Månens dag. Det känns ju egentligen bakvänt att börja veckan med att tänka på natten, men det kan kanske vara en metafor för hur många upplever denna dag, att man måste gå upp när månen fortfarande härskar för att släpa sig till jobbet. En del vill kanske helst bara dra något gammalt över sig på måndagsmorgonen, eller varför inte en söt liten tass? Ja, en tass skulle vara en ren tjusning att få lägga över sina ögon för att somna om.

Men det är ju givetvis inte så att alla språk har valt att utgå från den romerska mytologin för att beskriva veckans första dag. Flera av de slaviska språken har istället valt att utgå från söndagen, och därmed kalla måndag för “dagen efter (söndagen)”. För att bara ta några exempel kan man ta ukrainskans понеді́лок, som alltså kommer av “по неділі” som betyder just efter söndag. Polskans poniedziałek är formad efter samma tankefigur. På litauiska kallas dock dagen för “pirmadienis”, vilket de flesta säkert enkelt kan dechiffrera och se att det betyder “den första dagen”.

Veckans dagar på litauiska formades av lingvisten Jonas Jablonskis (1860-1930). Under början av 1900-talet bidrog han till att förbättra det litauiska språket genom att författa verk om litauisk grammatik, språkets syntax, böjningar och prepositioner, och dagarnas namn, för att bara nämna några av hans bidrag. De övriga dagarna heter förresten antradienis, trečiadienis, ketvirtadienis, penktadienis, šeštadienis, sekmadienis. Alltså, andra dagen, tredje dagen, fjärde dagen, och så vidare.

Jablonskis viktiga arbete ledde till att det litauiska språket standardiserades och fick entydiga regler. Hans skulle också se till att det litauiska alfabetet fick sin nuvarande form. Orsaken till att detta arbete behövdes var att litauiska hade varit förbjudet under lång tid, när dagens Litauen var en del (eller kanske snarare ockuperat) av Kejsardömet Ryssland. Förbudet med andra ord inneburit hade att det inte fanns en enhetlig uppfattning om hur vissa saker skulle sägas eller än mindre skrivas.

Man skulle givetvis kunna utforska måndag på en massa andra språk, men det är som sagt den första dagen i veckan, så detta är vad jag mäktar med.

Dagens anteckning – 27 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Maskrosorna har redan släppt sina gula kragar och låter istället deras vita, sfäriska klot kröna deras stjälkar. De små vita fröna väntar ivrigt på en vindpust som ska ta dem till en lämplig plats att gro på. Gärna i någon lukad rabatt. Snabbt som en iller växer den också.

Men varför heter den då maskros på svenska? Vad är det som är så maskigt med den? Jo, man tror att det syftar på de små maskar eller larver som bor i de gula maskrosorna. Det visar sig också vara ett ganska nytt namn på svenska. Tidigare hade varje trakt sitt eget namn på de små otygen, och flera av dessa namn är långt mycket mer fängslande än maskros. Smaka bara på namn som kopiss (eller ja, kankse inte just smaka), lejontand eller skallnacke. I Dalsland ska man ha kallat dem för munkhuvud. För att få en förklaring till det sistnämnda namnet tar man sig enklast till polska språket där den kallas för mniszek och namnet syftar till munkarnas rakade huvuden. Ja, det är ju så maskrosen ser ut när fröna blåst iväg.

På ukrainska kallas maskros för Кульбаба (kulbaba) och som ni nog förstår åsyftas här dess runda form. I Litauen anspelar namnet istället den klibbiga mjölk som strömmar ur stjälken om man pressar den. Sålunda kallas maskros för kiaulpienė, efter pienė som tydligen betyder mjölk. Jag vet inte om det gamla svenska ordet kopiss har något med detta att göra, men jag skulle tro att det inte är helt osannolikt. Även namnet lejontand kan hittas utanför svenska språket. På tyska kallas de nämligen samma sak, nämligen löwenzahn. Men varför maskrosen kallas för pitypang på ungerska vet jag inte. Någon källa menar att det beror på att det är så det låter när man blåser bort de vita små fröna.

Nå, jag tror vi kan hålla på i oändlighet med att grubbla över maskrosens olika namn, ty trots att den inte verkar särskilt omtyckt så sätter den tydligen vår fantasi i rörelse. Vi kan istället övergå till att utreda vad man kan använda maskrosor till. Det finns de som använder dess blad i sallader och på våren är bladen rika på c-vitamin. Man kan även koka rötterna. Roten ska enligt källor vara rik på kolhydrater, något som dock många av oss försöker undvika. En del gör te på deras blommor och själv har jag en gång blivit bjuden på maskrosvin, men det var då verkligen inte gott och jag avråder å det bestämdaste från att dricka det om du skulle bli bjuden på det någon gång.

Även om maskrosor sprider sig lätt och börjar gro på en massa oönskade platser, så är de svåra att fånga på bild. Därför bjuder jag även på några smultron (möjligen backsmultron att döma av bladen) och ett nyväckt bokträd (möjligen blodbok).

Dagens anteckning – 21 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vid det lilla vattendraget Białucha börjar jag att tänka på de vackra namn på månaden april som finns i polska och ukrainska. Både det ukrainska och det polska månadsnamnen anspelar nämligen på hur alla blommor och växter vaknar upp ur sin vintervilan. På ukrainska heter april sålunda “квітень” (“kvitjen”) och på polska “kwiecień”.

På belarusiska heter däremot april “красавік” (“krasavik”) vilket har ett nära släktskap med det slaviska ordet för skönhet alltså “краса” (“krasa”). Man skulle därför kunna påstå att man i belarusiska går lite mer rakt på sak, och utan omsvep slår fast att april är den vackraste av alla månader.

I tjeckiskan har man valt att hylla eken, och månader kallas därför “duben”, som går att härleda till det slaviska ordet för “ek”. Varför man valt just detta träd att förknippa med april och all blomning är för mig oklart. Kroatiskan vill istället göra oss uppmärksamma på att gräset har blivit vackert grönt, och därför heter månaden “travanj” för kroaterna, vilket har sin rot i ordet för gräs, nämligen “trava”.

De övriga slaviska språken verkar använda det internationella namnet “april” för april. Men inte litauiskan, som är ett språk som sedan en tid har insisterat på att väcka mitt intresse. April heter “balandis” på litauiska, och ordet syftar på deras ord för (håll i er nu, för detta är rafflande) “duva”. Det är nämligen då som duvorna kuttrar och uppvaktar varandra.

De litauiska månadsnamnen går att leda tillbaka till storfursten Gediminas som levde på 1200-1300-talet, men de fastställdes först 1918 då landet fick självständighet efter århundraden av förtryck. Alla de litauiska namnen på månaderna är intressanta, men jag ska inte trötta er med att gå genom var och en av dem. Jag måste emellertid uppehålla mig vid deras ord för februari, enär det finaste det av alla namn (på den grymma månaden) som jag känner till. Månaden februari kallas nämligen för “vasaris” på litauiska och det har sitt ursprung i deras ord för “sommar” (“vasara”). Tänk ändå att få tänka på sommaren mitt i kalla och mörka februari! Och det är ju dessutom helt logiskt, för det är just under den månaden som man börjar märka att ljuset stannar lite längre om dagarna, och att natten snart kommer att få dra det kortaste strået.

Dagens anteckning – 20 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Små tussiga moln glider obekymrat fram över den vårkrispiga ljusblå himlen. Deras viktigaste uppgift tycks vara att skymma solen med jämna mellanrum så att de vintervita människorna där nere inte ska grillas alltför hårt. En annan uppgift molnen tycks blivit ålagda är att strö vita blommor i häggen, som i sin tur sprider dess välbekanta doft. Ja, finns det någon annan doft som förkroppsligar vår uppfattning om brytningstiden mellan vår och försommar?

Begreppet “hägg” har, som så ofta med namn på växter och flora, sitt ursprung i fornsvenskan och i detta fall gäller “hægger”, som i sin tur kan härledas till fornnordiskans “heggr”. Dessa ord är märkligt nog även besläktade med det engelska ordet “hedge”, som ju betyder “häck”. I engelskan finns flera benämningar för “hägg” och två av dessa är “hagberry” och “hackberry”.

Nå, man kan säkert gräva vidare i hur dessa ord är befryntade, men här slutar mina grubblerier över det svenska ordet och jag vänder mig till polskan. Ty den “hägg” jag sniffade på idag skulle lystra till (om den hade öron) (vilket den kanske har, men troligen inte på det sättet jag föreställer mig öron) namnet “czeremcha zwyczajna”. En översättning till svenska skulle kunna bli ungefär “vanligt fågelkörsbär”.

Intressant nog heter “hägg” likadant på ukrainska, nämligen “черемха звичайна”. Men det polska namnet på “hägg” har inte alltid lytt som det gör idag, ty fram till 1600-talet kallades den “trzemcha”, men någon gång för 400 år sedan skapades alltså ett låneord från ukrainskan. Det finns en hel skog av ukrainska låneord i polska språket, och vice versa. Orsaken är de starka band som fanns mellan de två språken från 1000- till 1600-talet. Därefter skulle den ryska expansionen förhindra sådana ömsesidiga utbyten och lån mellan polskan och ukrainskan. Men man kan ju anta att den senaste tidens utveckling redan har lett nya förutsättningar för sådana utbyten.

Språkförvirring bland kullerstenarna – om när Gustav blev herregud på ryska

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag var jag med om något som jag först inte tänkte berätta om, eftersom man aldrig vet vilka små lustiga troll som kan använda sådana erfarenheter mot Lviv och Ukraina. Men eftersom jag beslutat mig för att det var menat som ett skämt, berättar jag det ändå.

Sambon och jag hade, mot bättre vetande, tagit en liten sväng genom gamla stan. Vi brukar aldrig korsa denna pärla på helgerna, då det ofta är svårt att ens ta sig fram mellan alla entusiastiska turister. Det var svårt att ta sig fram, så vi vek av på en sidogata för att leta oss ut. Tyvärr hade man glömt att skotta på denna gatstump, så kullerstenarna var glashala. Det brukar vara jag som druttar omkull, men nu höll sambon på att stå på öronen. I ren förvåning och förfäran utbrast jag “Gustav”, rakt ut i högan sky.

Framför oss materialiseras då en arg, äldre man. “Här talar vi inte ryska!” förkunnade han. Vi stod som fastkilade i marken, när vi såg honom kilade vidare mot nya upptåg.

(Som en parafras på gårdagens postning lät jag givetvis ljuda efter den arga, äldre mannen att vi inte talade ryska, utan svenska. Det var ju synnerhet oanvändbar information för honom, då jag enfaldigt yttrade det på mitt modersmål.)

Ryska? Vi skakade på våra huvuden. Vadå? Tills jag plötsligt kom på hur man säger “herregud” på ryska. господи uttalas som “gospodi”. Kan det varit det han menade, den arge mannen som nu försvunnit lika snabbt som har dök upp?

Gustav betyder ju annars “stöd” eller “ledare”. Båda översättningarna passar bra på sambon. Han är ett stöd och leder mig ofta rätt. Någon “herregud” är han dock inte. Han är inbiten och väldigt övertygad ateist. Den mest övertygade jag faktiskt känner till!

Plötsligt började jag leka med tanken att ordet “gospodi” kommer från namnet Gustav. Ja, ungefär som när vissa säger att Rus’, som ligger till grund för Ryssland, kommer från Roslagen.

Jag vinglade vidare över isfläckarna och funderade på vad den där mannen menade. Menade han verkligen vad han sa? Nej, bestämde jag utan att veta. Han måste ha skämtat. För annars har han ju en hel del att göra, om han ska påpeka samma sak för alla som talar ryska i Lviv. Majoriteten av de där turisterna, som försörjer stora delar av staden, är ryskspråkiga ukrainare. Och det finns även många ryskspråkiga som bor i Lviv.

Nå, dagens stora upptäckt var att arga, äldre män kan materialiseras framför dig nästan hur snabbt som helst, och att Gustav nog ändå ligger till grund för herregud. I alla fall om han befinner sig i en ryskspråkig miljö (vilket han idag inte gör, påpekar den arga, äldre mannen).

people taking pictures
Bilden har ju ingenting med saken att göra. Frånsett snö…