viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 6 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Utanför fönstret syns små, lätta snöflingor singla ner mot marken. Det tycks som de inte är riktigt säkra på sin uppgift att landa, ty deras färd går irrande genom luften. Hustaken kläs trots det snabbt i vitt och en julfrid lägger sig över staden. Och julen firas i allra högsta grad i Polen, då man idag har fyllt gator och torg med polska julsånger. Men mina tankar förs ändå till Ukraina, ty för mitt inre firas julen alltjämt just denna dag i Ukraina, även om landet har flyttat julfirandet från dagens datum (enligt julianska kalendern) till den västerländska julen.

Nu förefaller det förvisso som om några ukrainare i västra delen av landet fortfarande firar jul på detta datum, och det verkar nästan som om de fått två jular. Och det var också så jag firade jul under mina år i Lviv. Först den svenska, sedan den ukrainska. Det var därför som jag idag enligt gammal vana ställde fram tolv rätter på bordet, även om jag egentligen inte mäktade med ännu ett julbord. Och som varje år den sjätte januari fördes mina tankar till en särskild jul, nämligen den som firades 1972 i Lviv. I början av januari detta år inledde de sovjetiska myndigheterna, och då särskilt KGB, en kampanj för att ringa in och fånga in de som motsatte sig den sovjetiska makten. Ett av de fenomen som de spetsade in sig på var julfirandet i Lviv.

Under några intensiva veckor kring nyår 1972 var en grupp unga aktivister i färd med att förbereda en julfest. De övade ukrainska julsånger med tillhörande julspel. De sovjetiska myndigheterna hade dock gett dem betäckningen “dissidenter”, eftersom de motsade sig den sovjetiska ideologin. KGB gjorde sig yttersta för att störa arrangemanget, men gruppen begav sig ändå ut på gatorna och torgen för att sjunga ukrainska julsånger och framföra julspelet.

De som deltog i arrangemanget är idag kända för ukrainarna som kulturpersonligheter och senare politiker. Bland dem märks poeten, författaren och även politikern Iryna Kalynets (1940-2012), hennes make och poeten Ihor Kalynets (1939-2025), psykologen och männskorättsaktivisten Mychajlo Horyn (1930-2013) samt den redan då mycket kända poeten, översättaren och litteraturkritikern Vasyl Stus, som faktiskt föddes på dagens datum 1938. Att han deltog var något av en begivenhet, och ryktet spred sig därför snabbt om hur gruppen gått från hus till hus och sjungit för olika prominenta kulturpersonligheter, vilka också motsatte sig den sovjetiska ideologin. Bland de mest namnkunniga märks författaren och senare politikern Roman Ivanytjuk (1929-2016) samt poeten Rostuslav Bratun (1927-1995).

De ukrainska myndigheterna kunde givetvis inte tolererar en sådan provokation, som de såg det som. Deras svar blev skoningslöst, och flera av deltagarna i arrangemanget arresterades och fick långa fängelsestraff. Paret Kalynets greps sattes i fångläger i dagens Ryssland för sin antisovjtiska verksamhet, och deras dotter Dzvinka Kalynets berövades sina föräldrar under hela nio år. Även Vasyl Stus greps och dömdes till ett åtta år långt fängelsestraff för att han i sin poesi skulle ha hängett sig åt “antisovjetisk agitation och propaganda”. Stus frigavs 1978, men två år senare greps han ånyo. Han dömdes till ytterligare tio år i fångläger. Denna gång skulle han dock inte bli fri med livet i behåll. Han avled 1985, efter vad som sas var en hungerstrejk, men faktum är att omständigheterna kring hans dödsfall aldrig har blivit fastställda.

Och eftersom det är Vasyl Stus födelsedag idag valde jag sålunda att ställa tolv rätter på bordet ikväll. Men det måste erkännas att jag också gjorde det lite av gamla vana, samt för att det ukrainska julfirandet i sig är en påminnelse om Ukrainas långa kamp mot det ryska förtrycket. (Men som sagt, de flesta ukrainarna har flyttat sin jul till den 25 december.)

Vasyl Stus syns här som andra person från vänster, Iryna Kalynets är fjärde från vänster och längst ut till höger, med temuggen i handen, syns Mychajlo Horyn. Några dagar efter att bilden togs greps flera av personerna.

En källa.


Dagens anteckning – 1 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Beroende på vem man frågar får man olika svar. Så är det med ganska mycket, men också med den slaviska julgröten kutja. (På polska heter gröten kutia.) En del säger att grötens namn kommer från det grekiska ordet “kókkos”, som betyder frö. Men det finns andra som istället menar att kutjas namn kommer från “kut” som kan härledas till ordet för “hörn” eller “vinkel”. Man kan fråga sig vem som har rätt och här följer en kort betraktelse, som möjligen ger någon reda i begreppsförvirringen.

Kutja har en lång historia och det är kanske därför som det är svårt att säga med exakthet varifrån namnet härrör. Något som är klart är i alla fall att dess rötter kan spåras till både Mellanöstern och den förkristna tiden. Under den förkristna tiden firade man vintersolståndet och ljusets samt livets återkomst med en stor fest likande vår tids jul. I den slaviska mytologin hade man under årets lopp fyra högtider för de bortgångna, och en av dessa kan också härledas till vintersolståndet. Under dessa fester för de döda förekom flera olika ritualer och en av dem var att man skulle ha symboler för liv på matbordet. I den slaviska mytologin var vetekornet en symbol för liv, eftersom det gror på våren. Därav blev grötens bas just detta korn.

Men detta förklarar ju inte varför vissa menar att namnet kutja kan härledas till “hörn” eller “vinkel”, men svaret är mycket enklare än man kan tro. Det förhöll sig nämligen som så att man under dessa fester placerade gröten i ett hörn för de bortgångna, eftersom man trodde att de dödas själar befann sig just i dessa hörn. Enligt denna teori skulle alltså gröten fått sitt namn beroende på sin placering under dessa fester.

Men hur kommer Mellanöstern in i bilden? Jo, det var nämligen genom handelsvägar från dessa trakter som vallmofröt kom till dagens Ukraina, Belarus, Polen och även Ryssland. Vallmofröet har länge ansetts vara en symbol för fertilitet, alltså liv, samt att man strödde vallmofrön på åkrarna för att de ansågs skydda mot att de döda hemsökte de levande. Vallmofrön har dessutom en central roll i kristendomen, vilket bland annat sägs symbolisera Jesus blod hans vandring längs med Golgata. Av dessa orsaker ansågs vallmofrön vara en länk mellan liv och död. Kanske inte så överraskande att vallmofrön därmed blev en av de viktigaste ingredienserna i kutja.

Genom århundradena har dock ingredienserna i kutja utökats och idag är nötter och torkad frukt minst lika viktiga beståndsdelar för att ge den dess rätta smak.

Idag intar kutja en central placering på julbord i Ukraina, Belarus, Litauen, Ryssland och Polen, men det är kanske inte många som funderar på dess långa och komplicerade historia. Några källor säger att kutja främst serveras öster om Wisła, men detta har jag inte lyckats belägga. Nu bor jag förvisso just öster om Wisła, och kanske är det därför som kutja har sökt sig in i mitt hem. Men jag måste tillägga att det har tagit tid för den att hitta sin rätta bouquet. Kanske krävs det att man bor en tid i området för dess hemvist, för att lyckas.

Nå, hur ska man då gå tillväga när man tillreder kutja? Här följer ett förslag på recept, men det verkar finnas nästan lika många tillvägagångssätt som det finns kök, så ta det med en nypa salt.

Börja med att lägga ungefär 160 gram vetekorn i blöt i kallt vatten i fem timmar. Sköljs sedan ordentligt och mät upp en liter vatten som du kokar upp och sedan tillsätter vetekornen. Låt koka tills de är mjuka, ungefär 30-40 minuter. Under tiden tar du och lägger en och en halv matsked vallmofrön i en mortel och häller på varmt vatten. Låt stå i en timme och mortla sedan till dess att vallmofröna får en förhållandevis jämn vit konsistens. Häll ner vallmofröna i de kokta vetekornen och blanda ordentligt. Tillsätt ungefär 100 gram nötter (valnötter, mandel, hasselnötter osv) och blanda. Tillsätt sedan 80 gram torkad frukt, såsom russin, aprikos, men kanske inte fikon eller dadlar. Lös upp en matsked honung i en deciliter hett vatten och häll sedan över gröten och blanda ordentligt. Jag avslutade i år med en nypa salt.

Smaklig spis! Eller som man säger på polska: Smacznego! Och på ukrainska Smatjnoho! (Смачного!)


Dagens anteckning – 25 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sista jag trodde skulle förändras var min uppfattning om hur ett julbord ska te sig. Traditioner och sedvänjor är ju det som ofta står fast när allt annat runt omkring varierar. Men den första rätten att förpassas ut från mitt julbord när jag flyttade till Ukraina var, tyvärr, den finska kålrotslådan. Av någon outgrundlig anledning är det omöjligt att uppbringa en endaste liten förskrämd kålrot i Ukraina. Det var således inte mycket annat att göra än att försöka glömma denna utsökta anrättning. Av liknande skäl fick vörtbrödet och julmusten respass från mitt julbord, fast dessa saknade jag däremot inte. Men trots detta stod mitt julbord ganska oförändrat under alla mina år i Lviv, med sina sillar, sillsallad, risgrynsgröt, brunkål, långkål, gravad lax, Janssons frestelse, knäckebröd och så vidare.

Istället för att införa ukrainska julrätter på mitt julbord gjorde jag två uppsättningar av julmat. En med svensk julmat på den svenska julen och en med ukrainsk mat på den ukrainska julen, som fram till 2022 firades tretton dagar efter den svenska.

Inte heller under mina första år i Polen förändrades min uppfattning kring julbord. Jag försökte lägga till karp, men den fick bara stå på bordet en endaste jul. Den som smakat karp förstår nog varför.

Men så 2023 flyttade ukrainarna sitt julfirande till vår kalenders tideräkning, och det gick inte längre att fira den ukrainska julen två veckor efter den svenska. Detta ledde till att det skedde ett paradigmskifte på mitt julbord. Plötsligt dök ukrainsk borsjtj upp, och den fick sällskap av de polska pierogerna “uszka” (vilket betyder “öron”). Snart gjorde även “sill i päls” eller “sjuba” entré, vilket är en sillsallad som egentligen är en sovjetisk uppfinning, men trots den associationen är den mycket god. Nåväl, med “sill i päls” blev faktiskt de svenska sillarna och den svenska sillsalladen entledigade från mitt julbord. Vörtbrödet byttes ju ut för länge sedan och istället dök då det judiska brödet challa upp, som nästan smakar som barkis, eller bergis. Men knäckebrödet beordrades att stanna kvar, vilket det snällt gör. Ibland har knäckebrödeet fått sällskap av det osaltade judiska hårdbrödet maza. En annan judisk rätt som välkomnats in på mitt julbord är latkes, som väl kan liknas vid rårakor, men egentligen är det inte alls en rättvis jämförelse eftersom latkes är latkes och inget annat. Vidare fick surkål, eller surówka som den kallas här i Polen, en central placering på mitt bord, och den hamnade i fint sällskap tillsammans med både brunkål och långkål. Janssons frestelse har också fått stanna, även om den nuförtiden kryddas med sardeller istället för med ansjovis. Eftersom julmust inte finns att tillgå har jag istället fått lära mig att älska ukrainsk “uzvar” eller på polska “kompot”, och faktum är att jag älskar denna dryck mer än jag nog någonsin älskat julmust.

Med andra ord pågår det en slags svensk och centraleuropeisk kärleksaffär på mitt julbord.


Dagens anteckning – 23 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Frågan är om någon annan högtid är så förknippad med musik som julen. Världen över, där julen firas, spelas olika julsånger. Men många verkar dock ha en förkärlek för olika amerikanska slagdängor. Ja, det måste man anta eftersom det faktiskt är dessa sånger som nästan uteslutande hörs så här års. Detta märkliga fenomen verkar dessvärre gälla oavsett var man befinner sig på vårt klot. Här i Polen är det bara undantagsvis som någon polsk julsång letar sig in i butikernas eller restaurangernas högtalarsystem.

Man skulle kunna önska att om nu butiksägare och restaurangchefer väljer att förorena våra ljudmiljöer med skvalmusik, så skulle de i alla fall kunna ha den goda smaken att välja några polska julsånger, vars samlingsnamn är “kolęda”. Men icke. Detta trots att de polska julsångerna är så förtjusande och dessutom mycket anrika.

Den äldsta polska julsången “Zdrow bądź, krolu anjelski” kan faktiskt härledas ända till år 1421. Århundradena därpå skulle det bli på modet att skriva julsånger och det var också då som begreppet “kolęda” myntades. Under 1600- och 1700-talet skrevs hundratals sånger, och på 1800-talet började man katalogisera och systematisera sångerna. Detta har lett till att många av sångerna är välkända för alla och envar. Om man frågar en polack hur de firar jul är det inte ovanligt att de bland annat nämner att de sjunger julsånger tillsammans med familjen. Det finns de som menar att det praktiskt taget bara är i Polen som det är så utbrett att sjunga julsånger i hemmet. Men det är givetvis en sanning med modifikation.

Ty i Ukraina finns det nämligen en liknande tradition, som har levt kvar som starkast i västra Ukraina. Deras julsånger kallas koljadky (Коля́дки) och det finns många likheter mellan de ukrainska och polska sångerna även om de inte är identiska. Under den sovjetiska tiden skulle julsångerna dessutom bli en del av motståndsrörelsen mot förtrycket. På 1970-talet i Lviv anordnades fester under julen där man tillsammans sjöng sånger, som ledde till att flera arresterades och några till och med mördades. Än idag är det en omtyckt tradition att samlas och sjunga julsånger. Den stora skillnaden mellan den polska och ukrainska företeelsen torde dock vara att man i Polen har en mer utbredd tradition att sjunga sångerna i hemmet (även om man även sjunger på gator och torg), medan man i Ukraina företrädesvis sjunger sångerna tillsammans med andra på gator och torg (även om man i vissa fall även sjunger i hemmen).

I Sverige förekommer inte en lika stark sedvänja att sjunga julsånger tillsammans, frånsett luciasångerna då (fast frågan är hur många som verkligen sjunger på lucia). Den vanligaste julsången i svenska hem är, vågar jag drista mig till att påstå, “Hej, tomtegubbar”. Men jag är kanske ute och cyklar.


Fotot är från nyårsafton 1972. Flera av de som deltog arresterades senare

Några ukrainska julsånger med kören Aksioz från Lviv.

Och tre julsånger framförda av Jagellonska universitetets kör.


Dagens anteckning – 22 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I många fönster i Sverige hänger just nu adventsstjärnor och glimmar förföriskt mot det tysta decembermörket. Sedan barnsben har jag utgått från att detta är en urgammal svensk tradition, och blott bara taffligt efterhärmad i andra länder. Men efter lite efterforskning visar det sig att fenomenet givetvis är lånat från någon annanstans och denna gång från Tyskland. Det var nämligen i början av 1800-talet som den religiösa rörelsen herrnhutismen i Sachsen hade ett 50 årsjubileum på ett internat, och till festen beslöt man att sätta upp en lysande stjärna i ett fönster. Denna tradition höll sedan i sig och blev något av en tilldragelse varje första advent när stjärnan sattes upp i fönsret.

På något sätt färdades sedan stjärnan upp till Sverige och landade i ett fönster i Västerås domkyrka år 1894. Hur den kom dit tycks vara oklart. Från Västerås spred sig sedan denna ljuspunkt från fönster till fönster i Sverige och under 1920-talet började den kallas för adventsstjärna. Två decennier senare började H&M:s grundare Erling Persson producera röda adventsstjärnor och hans vana trogen gjorde han det en masse, vilket resulterade i att det snart hängde röda adventsstjärnor hos var och varannan.

Men traditionen med stjärnor är givetvis inte begränsad till att hänga i de svenska fönstren. I Ukraina har man sin julstjärna, kallad rizdvjana zirka (Різдвяна зі́рка), som spelar en viktig roll när ukrainarna sjunger sina julsånger, kallade “koliada” (Коляда́) som ingår ett julspel (kallat “Vertep”), med särskilda julsånger som ukrainarna sjunger kring jul. Ledaren för tåget, som sjunger sina julsånger, bär en rizdvjana zirka i färgglada färger som ofta går att snurra. Denna stjärna är ofta åttuddig, men kan även ha färre eller fler uddar. I Polen finns ett liknande julspel, med snarlika sånger och dessutom med en stjärna som inte är helt olik den ukrainska. På polska heter stjärnan “Gwiazda kolędnicza”.

Den stjärna som syns på bilden har faktiskt ingenting med någon av ovanstående stjärnor att göra, då den varken har ljus, kan snurra eller är tillverkad en messe av H&M. Men den har en särskild plats i mitt hjärta eftersom dess uppenbarelse får mig att tänka på den nära samhörighet som finns mellan Ukraina och Polen (något som dessvärre vissa politiker vill slita i stycken), och för att den är en gåva från en mycket kär vän och kollega.


Obegripligt men underbart

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

24 december 2019
Dagens polska affisch
Polska
Av Ryszard Kaja
År 2018

Så hur avslutar man då bäst 2019 års adventskalender? Jo, med Ryszard Kaja, förstås. Man skulle kunna kalla honom för de polska affischernas okrönta konung. Som son till en av de största affischkonstnärerna, Zbigniew Kaja, lärde sig Ryszard det speciella bildspråket som polska affischer har redan från barnsben… Modern Stefania Kaja, lär också ha inspirerat sonen, eftersom hon var en av de främsta illustratörerna och keramikerna under sin tid.

Ryszard Kaja började sin karriär som scenograf, men övergick senare till att arbeta med affischkonst. Han har jobbat med en serie som tar avstamp från olika polska städer eller regioner. Runt 120 affischer inom denna serie har Ryszard Kaja lyckats skapa, som blivit mycket populär.

Men den 17 april i år tog hans liv hastigt och mycket oväntat slut. Det var nog ingen som trodde att den livfulle och energiske Ryszard Kaja skulle gå bort lika tidigt som sin far. Zbigniew Kaja blev 59 år, emedan sonen Ryszard endast fick bli 57 år.

Så det känns ganska självklart att avsluta 2019 års adventskalender med polska affischer med just Ryszard Kaja.

Men vad är det då för figurer på Ryszard Kajas affisch? Jo, man skulle kunna kalla dem polska julfigurer. Både i Polen och i västra Ukraina förekommer varje jul ett mycket speciellt julspel som framförs med julsånger. I Polen kallas det för Turoń.

Det är vanskligt att enkelt förklara vad Turoń är, ty när det kommer till folkliga traditionerna är det lätt att göra klavertramp. Men Turoń skulle kunna beskrivas som ett slags gammeldags halloween. En kör, utklädda i olika dräkter, går från hus till hus. En är iklädd ett hästliknande huvud med horn. Det är den som är Turoń, och kan ses till vänster på affischen. De stora käkarna på huvudet kan skallra. Kören sjunger olika sånger, och Toruń hoppar runt. Kanske jagar den även kvinnorna i huset. Någonstans under framträdandets gång svimmar Toruń, kören måste väcka denne. När så är gjort och vaknat Toruń är spelet över. Ungefär lika obegripligt, men underbart, som mycket annat här i Polen.

Nu återstår det bara för mig att tacka alla som varit trogna årets adventskalender! Och så ska jag önska er alla en riktigt god jul och ett alldeles förträffligt bra nytt år!

Wesołych świąt i szczęśliwego nowego!

З різдвом христовим і новим роком!


Jul i rättan tid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är flera år sedan jag firade jul samtidigt med alla andra. I Lviv inföll julafton ofta på en vardag. En slags märklig form av icke-frid uppstod. Jag var ledig från jobbet (eftersom mina kollegor hade förståelse för min avvikande uppfattning om när julen infaller), men ändå kände jag mig aldrig helt julledig. Det fanns något oroande och pockande runt omkring mig. Alla stretade runt i sina vardagsbestyr, emedan jag och G kämpade med att julen skulle infinna sig i vårt hem.

Trots avsaknaden av riktig julstämning tyckte jag mycket om att gå ut i finaste juldressen på julaftonspromenad. Jag gjorde så, eftersom jag ville inta en mugg hlintvien (глінтвейн) – ukrainarnas mycket välsmakande tolkning av glühwein. Jag stod där i min julklänning och tittade på hur lvivianerna stressade fram i deras vardaglighet. Jag kände mig faktiskt nästan lite rebellisk där jag stod i min finaste juldress, när de andra jagade runt.

Första året jag firade jul i Lviv uppstod många oväntade problem. För det första var det svårt att få till en anständig Janssons frestelse. Den ansjovis jag hittade höll inte måttet. Vi fick helt enkelt använda sardiner, vilket verkligen inte är samma sak. Men nöden har ingen lag. Det andra stora problemet som uppstod var att jag inte hittade grönkål. Således kunde jag inte göra Långkål. Trots att jag uppsökte varje basar, och en oändlig räcka av affärer, ville inte grönkålen matrialisera sig. Mitt julbord fick därför vara utan både vettig Janssons frestelse och helt utan Långkål!

När dessa katastrofer hade avlöpt, uppstod nästa. Julgran. På den tiden hade lvivianerna inte vett att inleda sitt julfirande förrän strax före nyårsafton. Därför var det omöjligt att uppbringa en julgran. Nåväl, en julgran hittade vi. En i plast från Kina. Vi skulle ju inte prata med den, så det fick bli den. Ty någon annan gran ville helt enkelt inte ge sig till känna.

Om jag inte missminner mig så fortlöpte den första julaftonen i Lviv i den särskilda icke-frid som uppstår när man firar den i ett land som envisas med att ha sina egna traditioner. Under mina år i Lviv blev dock lvivianerna alltmer samarbetsvilliga, och jag kunde de sista åren hitta allt jag ville ha, dock inte grönkål. Ty den tycktes ha någon särskild slags aversion mot just Lviv.

Sedan något år tillbaka är dessutom den 25 december helgdag i Ukraina. Men det känns ändå inte riktigt som om de vill fira jul med oss, utan som om de är lediga då för att markera att det finns andra som förlagt sin julafton på fel datum.

Ukrainarnas firar sin julafton den 6 januari. Men trots att de firar sin jul på helt fel dag, så tycks deras julfirande vara lätt att förväxla med de polska jultraditionerna – som dock har vett att infalla på rätt dag. Till och med de polska och ukrainska julsångerna låter snubblande lika.

Men nu ska jag alltså fira jul samtidigt som mina grannar, kollegor, studenter och andra krakowiter och polacker, som firar något som liknar ukrainsk jul, men på fel datum. Och jag envisas med att fira en svensk jul, med svensk julmat, och svensk Kalle Anka, och Karl-Beril Jonssons julafton. Det här året lär jag dessutom hitta både grönkål och gran. Men hur det ska gå med ansjovisen återstår att se…


En ängel på Rynek Podgórski i Podgórze, Kraków.