viewpoint-east.org

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”


Alla kvinnor

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Är vintern över nu? Jag vill så gärna tro det. Även om det är vackert med vinter tycker jag det är mer nervpåfrestande att oroas över om det ska bli minus tjugofem, eller om vår värmeberedare ska orka stånka sig genom ännu några iskalla nätter.

Idag, årets sista februaridag, har vi det varmt. Faktiskt som om februari redan hade upphört. Som om vi redan trätt in i mars.

Nytt för mars i år är i alla fall att vi inte kommer ha helgdag den 8 mars, på Internationella kvinnodagen. Helgdagen är flyttad till den 9 mars. Då ska vi fira poeten Taras Sjevtsjenko. Alltså en man, istället för alla kvinnor… eller?

Det finns säkert de som tycker att det spelar mindre roll. Internationella kvinnodagen var bara ju en gammal sovjetisk högtid (vilket inte betyder att den är uppfunnen i Sovjetunionen, som vissa verkar tro). Visst är det så. Men det betyder inte att det inte finns saker att göra för att ge kvinnor en bättre situation på t.ex. arbetsmarknaden. Lönegapet mellan kvinnor och män har faktiskt ökat, och inte minskat i Ukraina. 2016 låg det enligt denna undersökning på 41%.

Å andra sidan kan man ju påpeka att Internationella kvinnodagen inte fungerade som en dag att belysa kvinnors situation i Ukraina. Det var en blom- och chokladdag. Och trots att jag alltid varit kritisk till sättet att fira dagen här (så här skrev jag förra året), ser jag det som en förlust att man (!) har bytt ut alla kvinnor mot en man.

from left to right?
En mor och hennes dotter på promenad i Stryskiy park.


USC – öppnar upp för nya kontakter 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Idag hade jag ett sådant där möte, som ger kraft och förhoppningar om en bättre framtid. Jag träffade nämligen Antalolij Kyryljuk och Anastasia Antonyk på organisationen USC – Ukrainian-Scandinavian Center

USC är en NGO som vill skapa kontaktytor mellan Ukraina och Skandinavien. Tanken är att man genom möten kan utveckla en förståelse som leder till djupare och starkare kontakter. I somras hade de en sommarkurs för norrmän och ukrainare i Tjernivtsi, en bedårande vacker stad som ligger belägen vid Karpaternas fot. Kursen, som blev mycket lyckad, kommer även att hållas i sommar. 

Det är Lvivs smala lycka att USC nu bestämt sig för att försöka starta upp i stan. Först ut är en kurs i norska. Och förhoppningen är att de också ska kunna starta kurser i svenska. Andra tankar är att kunna arrangera filmkvällar, föreläsningar, bibliotek m.m

Det intressantaste med USCs idé är att den är bilateral. Ukrainare ska kunna lära sig mer om Skandinavien, och skandinaver ska få en stabil och pålitlig vägledning in i det ukrainska samhället. Jag har själv efterlyst ett sådant initiativ.

Är du eller din organisation sugna på Ukraina? Ja, då är USC en bra ingång. 

Anastasia Antonyk och Antalolij Kyryljuk.


Om möjliga bankrånare 

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​Jag bor i downtown Lviv. Ja, det är så mina vänner beskriver min boplats. Det betyder att jag inte bor i gamla stan, men att jag ändå bor mitt i smeten. Jag är dessutom lycklig nog att bo i ett förhoppningsvis gammalt hus. Byggt någon gång före första världskriget, skulle jag tro. Men ombyggt och tillbyggt under mellankrigstiden. Det är vad jag tror. För ingen verkar veta helt exakt.

Det har sina fördelar att bo i ett gammalt hus, mitt i stan. Högt i tak. Naturlig ventilation (om det nu är bra). Trätrappa och mysig innergård med ett högt päronträd som ger oss glädje året om.

Andra mindre lustiga egenheter vårt hus har är att det skakar varje gång en spårvagn eller marshutka (en sådan där liten buss som mer är en rullande dödsmaskin, än ett pålitligt transportmedel) kör förbi.

På senare tid har dock ett annat skakande tillkommit. Vi vet inte vad det beror på. Är det en granne som installerat en fläkt? Eller har huset drabbats av Parkinsons sjukdom? Förlåt, det var ett otrevligt skämt, men vi har faktiskt inte lyckats förstå vad skapandet beror på.

Tills det plötsligt slog mig! Det är några som försöker borra sig in till banken som ligger i grannfastigheten! Förstås! Ni vet, som i en sådan där rafflande 1970-tals film. Ändlösa borrningsscener i ett fluffigt sken. Nu hoppas jag dock att våra bankrånare har ordentligt med picknick med sig, för de har ju borrat ett tag nu.

Banken i grannfastigheten heter Sperbank och är rysk. Ja, se där. Där sprack era illustrationer om att allt ryskt är bojkottat här. Den enda egentliga skillnaden mellan Sperbank före 2014 och efter är att de tagit ner skylten som sa “Rossija”, alltså Ryssland. Sperbank är för övrigt en statlig rysk bank. De’ ni! Det finns för kännedom ytterligare två till ryska banker verksamma i Ukraina.

Före revolutionen och den ekonomiska krisen fanns det massor av banker i stan. Om ett apotek la ner visste vi att det antagligen skulle innebära att en ny bank uppenbarade sig. Så är det inte nu. Listan över vilka banker som är verksamma här är mycket kort. Mycket kortare än den svenska listan. Och den ryska listan… ja, den är löjeväckande lång!

Den ekonomiska krisen i Ukraina har alltså lett till att man städat ut vissa opålitliga banker. Om det är en förbättring? Jag har förstått att det förhåller sig så. Tråkigt bara för bankrånarna, att de valt att gå till verket med en bank som kanske är tom. För det ryska bankväsendet däremot bör städas upp. Och många rykten cirkulerar kring just Sperbank.


Har allt vridits mot det värre?

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

​Det händer ganska ofta att jag hör eller läser att ingenting blivit till det bättre i Ukraina. Att allt bara “vridits mot det värre,” för att använda Timbuktus ord i hans låt om Malmö. På många plan är det lätt att dras med i den sorgliga slutsatsen att alla uppoffringar var förgäves. Att de himmelska hundra offrade sina liv helt i onödan. Att alla andras engagemang bara har gjort att Ukraina står på samma punkt som tidigare. Eller ännu värre, att det till och med var bättre på Janukovitjs tid. Det är ändå inte så underligt att vi ställer oss frågan nu. Tre år efter revolutionen, som vi kallade Euromajdan.
Ja, det är lätt att dras med och drabbas av den där förlamande fatalismen. Man kan göra det. Eller så leta efter exempel som bestrider det.

Jag kan inte påstå att det är något jag ägnar mina dagar åt. Att leta efter situationer som påvisar att allt ändå inte vara förgäves. Men ibland händer saker i min vardag som får mig att ändå börjar tro att någonting faktiskt hänt. Jag kommer nedan ge några exempel, de  är små och obetydliga, men för mig som upplevt dem ger de hopp om att någonting faktiskt hänt.

Häromdagen såg jag hur soptunnorna brann vid universitetet. Det händer ofta. Och de brinner nästan alltid ner. För de är nämligen av plats. Under mina år i Lviv har jag sett brandkåren några fåtal gånger. Det var väl därför som jag faktiskt stod i stum förvåning när jag såg att brandkåren rykte ut. För att släcka en soptunna. Det kändes helt overkligt. Och vi var flera som tyckte det var overkligt. Vi var en hel grupp av fågelholkar. Det var nästan som om någon slags svensk ordning plötsligt nedstigit och uppenbart sig i Lviv. Ja, känslan var i det närmaste religiös.

Ett annat futtigt exempel är när jag skulle registrera mig i Ukraina detta år. Alla tidigare år har det betytt långa och ovissa väntetider. Och framförallt har det inneburit massor av underliga inbetalningstalonger, som poppat upp sådär lite spontant. Men så var det inte alls i år. Nu innebar den visserligen många dagar av oviss väntan, men inga underliga inbetalningstalonger. Det var till och med billigare än det brukar vara. Dessutom var de jag träffade under mina besök på migrationsverket i Lviv, väldigt tillmötesgående och förklarade varje steg. (Vänligheten och öppenheten fick mig dessutom att skämmas lite över motsvarande  svenska process, som jag har förstått ofta brister i kommunikation.) Det kanske är perifert, men ändock en förändring.

Idag gjorde jag mitt årliga besök hos skatteverket i Lviv. Det är egentligen inte något stort och viktigt ärende. Jag behöver få en utskrift på vad jag tjänat under året. Det kanske framstår som en enkel sak, men tidigare har det gett mig mycket bekymmer och många sömnlösa nätter. Idag när jag inträdde i denna väldiga byggnad (som ni ser på bilden nedan) såg jag till min förskräckelse att den lucka jag brukar använda verkade tillbommad. Och det såg ut som om den varit så under en längre tid.

Det var dessutom nästan helt tomt på folk. Var befann sig alla desperados som jag brukar dela min stund i skattemasens helvetet med?

Jag velade runt lite bland de olika stängda luckorna, innan jag hittade en som var öppen. Det har brukar vara det första svåra momentet, att få ut blanketten jag behöver. Men det gick som en dans. Det var dock en rad jag inte riktigt förstod vad jag borde skriva på. Jag gick tillbaka till luckan och frågade vad jag skulle skriva på den tomma raden. Det brukar nämligen vara svårt att få lämna in blanketten också. Skattemasen tittade på blanketten, tittade på mitt kopierade inrikespass och sa: “Det är ok. Vi har allt vi behöver. Kom om fem arbetsdagar och hämta utskriften.”

Det brukar ta minst två veckor!

Jag snubblade ut. Förbluffad. Omtumlad. Hänförd. Och till och med hoppfull.

Det här är löjliga små exempel. Men de finns. Och de är rasande många fler än de jag berört här.

Så allt har kanske inte enbart “vridits mot det värre”. Kanske finns det ljus i mörkret. En liten förhoppning om att inte allt bara var förgäves. Att i alla fall något uppnåtts. Om än inte en svensk ordning. 


Holodomor 2016

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Holdomor “holod” betyder hunger och “mor” betyder hemsökelse. De flesta av oss som läser det här på svenska slipper förstå vad det innebär. Vi har inte heller något kollektivminne av något sådant. Men det har man i Ukraina. 
Jag har under flera år efterlyst att Sverige ställer sig bakom de länder som erkänner att det var ett folkmord. Det jag skrev 2011 kan jag fortfarande stå bakom.

Några bilder från dagens hågkomst i Lviv.



Om när de stjäl

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

​När jag går min lilla promenad till universitetet passerar jag ibland en äldre kvinna. Hon sitter där. På en liten pall med en engångsmugg mellan sina händer. Hon sitter inte där varje dag. Hon sitter där i intervaller. Jag tror att hon bara sitter där när pensionen inte räcker. När det inte längre finns några småslantar till bröd. Eller gas. När gaspriserna ökade märkte jag att hon satt där oftare och längre. 
Jag kan inte påstå att jag ger henne pengar varje gång jag ser henne. Jag vet inte varför. Kanske beror det på lathet eller en diffus ovilja mot att se. Det skulle ju ändå kunna vara min mormor.

Varje gång jag ser henne tänker jag att det är så fel att hon sitter där. Vad är det som gör att Ukraina inte kan betala ut värdiga pensioner?

När mina studenter kommer med andan i halsen och ursäktar sig att de är sena, med att alla transportmedel var fulla eller aldrig dök upp, ja, då vet jag att de inte ljuger. Jag vet hur illa det är här med kollektivtrafiken. Det är ett under att folk alls kommer till jobbet eller skolorna.

Varje gång jag hör mina studenter säga det tänker jag att det är fel. Ukrainarna förtjänar god kollektivtrafik. Varför kan man inte se till att investera i kollektivtrafiken?

Det händer ofta att jag står i någon affär och tittar på en insamlingsbössa till ett sjukt barns operation eller vård. Det är så ofattbart grymt när barn får lida då samhället går på knäna. Och ja, de där insamlingsbössorna blir bara fler och fler.

Varje gång jag sett dem, tänker jag att det är så fel. I Ukraina har man fri sjukvård och man måste väl ändå prioritera sjuka barn? Vad är det som gör att politikerna inte ser till att det kommer in pengar till statsapparaten?

Jag skulle kunna ge så många fler exempel…

Och det som jag alltid känt till, men hoppats bara var ett utslag av min pessimistiska hjärna, finns nu svart på vitt. De tar helt enkelt pengarna själva. De stjäl återigen från sitt eget folk. Jag har helt enkelt inga ord för mitt förakt.

Jag tänker inte skriva mer än att citera Reuters:

Prime Minister Volodymyr Groysman, who last week likened the declarations process to jumping out of an airplane, revealed that he and his wife had a total of $1.2 million and 460,000 euros in cash and a collection of luxury watches.

The database also shows that Groysman, a former businessman and provincial mayor, is not alone in preferring to keep much of his money out of Ukraine’s banking system.

Reuters calculations based on the declarations show that the 24 members of the Ukrainian cabinet together have nearly $7 million, just in cash.

The declarations of two brothers in President Petro Poroshenko’s faction, Bohdan and Yaroslav Dubnevych, show holdings of over $26 million, also in cash only.

“When the Economy Ministry says that in some areas around 60 percent of the economy is in the shadows, then this is accounted for by the volume of cash registered by civil servants, officials and lawmakers,” said Taras Kachka, deputy executive director at George Soros’s International Renaissance Foundation.”

Alfa Jazz 2016 II
Det bestulna folket